Domslutet som avgjorde helgens titelmatch kom att bli ett kontroversiellt sådant, då många ansåg att Carlos ”The Natural Born Killer” Condit förtjänade segern mot mästaren Robbie Lawler. Jag menar dock att ”Ruthless” vann rättvist – här förklarar jag varför.
Alla MMA-fans såg fram emot ett riktigt krig mellan två av welterviktens mest underhållande fighters, när det annonserades att mästaren Robbie Lawler (27-10, 1 NC) skulle försvara bältet mot fjärderankade Carlos Condit (30-9). När herrarna väl möttes under helgens UFC 195 i Las Vegas levde matchen minst sagt upp till förväntningarna, men det avgörande domslutet lämnade emellertid många med en sur smak i munnen.
Lawler tog sig segrande ur matchen via delat domslut, med siffrorna 48-47, 47-48, 48-47. Jag har nu sett matchen totalt tre gånger – och till skillnad från de flesta andra menar jag att domslutet var helt korrekt.
Condit landade 176 signifikanta träffar, mot Lawlers 92
Missta mig inte, matchen var oerhört jämn och jag är inte på något sätt förvånad över att domarna var oeniga om resultatet. Men eftersom i princip alla som såg Condit som rättmätig vinnare hänvisar till den stora skillnaden i antal signifikanta träffar, tänkte jag dyka ner lite i matchstatistiken, regelverket och dessutom göra ett försök att reda ut skillnaden på träff och träff.
Enligt FightMetrics officiella statistik fick Lawler in 92 signifikanta träffar genom matchen. Samtidigt fick Condit in hela 176, det vill säga 84 fler. Borde ju innebära en given vinst för Condit, eller? Vänta lite här nu…
Rond för rond – inte matchen som helhet
I gamla regler och även i diverse japanska organisationer, bedöms MMA-matcher som helhet. Ungefär som att man bedömer vem som skulle ha vunnit den riktiga fighten. Unified Rules, som idag är det allra vanligaste regelverket och som UFC utgår ifrån, säger dock att matcher ska bedömas rond för rond.
Med ett poängsystem importerat från boxningen, bedöms ronder med antingen tio poäng till vardera fighter (oavgjord rond), tio poäng till vinnaren och nio till förloraren (relativt jämn rond) eller tio poäng till vinnaren och åtta till förloraren (dominant rond). I vissa, oerhört sällsynta fall, bedöms även en rond med 10-7, vilket innebär fullskalig dominans. Ronderna bedöms utifrån effektiv striking och grappling, oktagonkontroll samt aggressivitet.
Allting hängde på den tredje ronden
Sätter man på sig domarglasögonen och bryter ner matchen, kommer man rätt snabbt fram till att den var en diskutabel rond i matchen. Medan rond ett och fyra var rätt klara ronder för Condit, var rond två och fem ganska uppenbara ronder till Lawler. Rond tre, matchens jämnaste rond, avgjorde resultatet i matchen då två av tre domare gav den till Lawler.
Plötsligt är vi alltså inne och analyserar en enstaka rond, i en match som många kallar för ett ”rån.” Så låt oss då kolla närmare på den ronden…
Condit landade dubbelt så många signifikanta träffar
Istället för att prata om en skillnad på 84 signifikanta träffar, är vi nu nere på en betydligt mindre skillnad. I rond tre fick Lawler in elva, mot Condits 22. Men här måste man också skilja på träff och träff, samt ta med övriga kriterier för att få en nyanserad bedömning.
Lawler landade nio mot huvudet och två mot benen. Condit, å sin sida, landade sex mot huvudet, nio mot kroppen och sju mot benen. Dessutom måste man ta i beaktning att Condit attackerade med högre volym men mindre kraft, och, som kommentatorn Joe Rogan poängterade, ofta använde sina sparkar för att skapa utrymme snarare än att göra skada med full kraft.
Den aggressive och pressande i ronden var enligt mig onekligen Lawler, som alltid sökte avslut och träffade Condit hårt med sina slag. Jag ser egentligen bara en likvärdig attack från Condits sida i den ronden, ett flygande knä som träffade Lawlers haka och som han snabbt skakade av sig. Ben och kroppsattacker i all ära, men slag och sparkar mot huvudet med full kraft kommer alltid att vara ett mer effektivt sätt att försöka avsluta matchen på.
Antal träffar är bara en aspekt av helheten
En hel del har likställt detta domslut med matchen mellan Johny Hendricks (17-3) och den forne mästaren Georges St-Pierre (25-2), som den sistnämnda tog hem via delat domslut. I den matchen, som även jag anser var felaktigt dömd, är det dock värt att poängtera att St-Pierre totalt landade fler signifikanta träffar.
Vidare finns det flera exempel på hur en förlorare träffar fler gånger i en match. Effektiv striking är ju bara en av fyra kriterier som ska tas med i bedömningen.
Och om vi leker med tanken att Lawler och Condits match bedömdes som helhet hade nog Lawler även vunnit där. För ska man bedöma vem som verkligen vann går det ju inte att blunda för hur Lawler knöt ihop säcken och var nära att avsluta Condit i den femte ronden – som mirakulöst nog höll sig vinglandes kvar på fötter.
Summan av kardemumman är alltså att Lawler är rättmätig vinnare enligt mig, och att jag faktiskt är glad att domarna vägde in alla aspekter denna gången snarare än enbart statistik på träffar. Visst hade jag inte blivit förvånad, eller upprörd för den delen, om Condit vann eller matchen till och med blev oavgjord – men jag vill bestämt hävda att detta var långt ifrån ett ”rån.”
Vad har ni läsare för åsikt om domslutet?
