Movementkulturen har på kort tid seglat upp som den hetaste trenden i MMA-världen. Varför blir så många MMA-fighters knäsvaga av skäggiga predikanter?
En sommar på höjden av sin karriär bestämde sig Ingmar Stenmark för att döva tristessen genom att gå på lina. När ryktet om den svenska skidgigantens ”senaste träningsmetod” spridit sig inom den alpina världen, dröjde det inte länge förrän nervösa konkurrenter hade hakat på.
Nu skriver vi 2016 och hela MMA-världen sneglar på Conor McGregor.
Vintern 2015 drabbades nämligen MMA-världen återigen av en släng av back to nature-frossan, när funktionell träning blev den nya surdegen och jesuslika coacher en viktig accessoar. Filmklipp visade hur McGregor och Gunnar Nelson dansade med pinnar, balanserade på räcken och ödlekrälade över vackra sandstränder. Strax därefter trädde Carlos Condit fram och berättade om sin skogsträning – att han numera, tillsammans med MovNat-grundaren Erwan Le Corre, förbereder sig inför fighter genom olika balans- och bågskyttepositioner, uppflugen på en trädgren.
– ”Förmågan att kunna kontrollera sina rörelser och balanspositioner, är vad som skiljer eliten från övriga fighters”, konstaterade Condit saligt.
Den starkast lysande stjärnan inom movementkulturen är israelen Ido Portal, en före detta capoeira som sadlat om för att hänge sig åt större saker i livet. Med sin the Ido Portal Method, en hembrygd av kampsport, gymnastik, akrobatik, calisthenics och dans, reser han numera runt och predikar det fria rörelseschemats gospel. Och behovet tycks omättligt; världen över fullbokade seminarier med deltagare som tacksamt lapar i sig olika beskrivningar av hur de hela livet missbrukat sina kroppar.
Själv beskriver Ido Portal, i en intervju med London Real, sina workshops som paradigmskiften. Omvälvande upplevelser, som inte sällan leder till att deltagare brister ut i gråt eller helt planerar om sina liv, när de äntligen förstått hur de ska röra på sina lemmar.
Så revolutionerande, och så bekant.
För med återkommande mellanrum har de för vana att söka upp oss, figurerna som upplyser oss om hur vi missförstått precis allt. Som lovar att förbättra våra liv och ändra vår syn på mat/träning/samhälle/universum – bara vi öppnar våra sinnen för Den Nya Läran. Och visst lyssnar vi. Kanske för att löftena matchar vår inneboende längtan efter enkla lösningar. Men antagligen för den sköna känslan av att få lägga ödet i någon annans händer, inte sällan en hänförare eller auktoritet.
Eller för att tala med Ido Portal: – ”Det handlar inte om vad du vill lära dig. Det handlar om vad läraren vill lära dig. Om du hittar en bra lärare spelar det mindre roll vad hen lär ut”. Låter det konstigt? Gilla läget. Ido Portal varken kan eller vill förklara, eftersom ”språket är ett bristfälligt medel att förmedla våra kroppsliga upplevelser med”.
Så alla nickar instämmande: ”Åh vad bra han är, jag fattar ingenting!”
En mer jordnära approach vore såklart att titta på vad movementträningen gett för konkreta resultat: Av de fyra matcher där högprofilerade fighters samarbetat med rörelsecoacher, slutade tre med förlust. Den ende som faktiskt vunnit är McGregor, via en 13-sekunders KO mot Josè Aldo. Både Nelson och Condit förlorade sina matcher på domslut, medan en slutkörd McGregor tvingades klappa ut i den senaste fighten mot Nate Diaz.
Efter Mcgregors förlust gick movementcoachen Naudi Aguilar ut på sitt Instagramkonto Functional Patterns och kallade Ido Portal för ”bluffmakare”, och menade att endast en amatör låter sin adept köra hårda muscle up-pass så nära inpå match, eftersom det garanterat kommer att trötta ut axlarna och försämra händernas kvickhet. Något som alla som sett McGregors falnande insats antagligen är beredda att hålla med om. Enligt Aguilar borde McGregor avsluta samarbetet med Portal och återgå till tränare som vet vad de sysslar med.
Så varför lyssnar en meriterad MMA-fighter på någon som Ido Portal?
På ett plan är det begripligt. MMA är en mångfacetterad sport – genomsyrad av osäkerhet – eftersom den till stor del går ut på att exploatera motståndarnas kunskapsluckor och svagheter. Med utövarna konstant inbegripna i en navelskådande jakt efter egna fel och brister, vore det egentligen rätt märkligt om inte en viss grad av paranoia tillslut infann sig. Därför är också många fighters benägna att vända på varje liten sten, för att hitta den där sista pusselbiten i det stora pusslet.
Boom. In kommer en figur som ser ut som Jesus, talar som Yoda och berättar att han kan bygga upp dig igen från grunden. Som lovar att dechiffrera The Matrix åt dig – och avslöja hur verkligheten egentligen är beskaffad. För visst, du kanske vet hur man svingar en högerkrok eller sätter en omoplata, men har du ens en susning om hur fotens muskulatur fungerar under kroppens mest grundläggande förflyttningar, vad en balanspinne kan göra för ditt fotarbete eller hur flamenco skulle kunna revolutionera ditt takedown defense?
Så låt mig få ta dig med på en all inclusive-resa ut på tunn is och tillbaka. Varför leva i okunskap, när du kan bada i visdom? Nå, tar du det röda pillret eller det blå?
Lyfter man blicken en aning upptäcker man snabbt att fenomenet har en del gemensamt med vad som på engelska kommit att kallas för psychobabble. Ett samlingsnamn för olika typer av pseudovetenskaper som används för att inge en känsla sanning eller rimlighet och där språket ofta kännetecknas av lika delar psykologisnack, buzzwords och esoterisk mumbojumbo. Psychobabble är särskilt vanligt förekommande inom populärpsykologi och den allt vanligare självhjälpskulturen, men har på senare år förekommit också inom svensk idrottsverksamhet.
Men kanske finns det också en mer idrottsspecifik förklaring till varför MMA-fighters så gärna spenderar tid tillsammans med skäggiga gurus. I idrottspsykologi-klassikern Group Dynamics in Sports (1988) undersöker författarna, baserat på Packinthan Chelladurais multidimensionella ledarskapsmodell, hur idrottares prestationer och upplevda nivå av tillfredsställelse hänger samman med deras situationsspecifika förväntningar på tränarna (och på sig själva).
Framförallt visade sig två faktorer vara av särskilt intresse: kön och erfarenhet. För till skillnad från sina kvinnliga kollegor tenderar manliga idrottare nämligen att föredra den auktoritära ledarskapsstilen framför den egalitära. Särskilt förtjusta var männen också i ledare som kunde erbjuda ett djupare socialt stöd. Ett behov som antagligen beror på att en heltidssatsande idrottare ofta saknar tid att knyta sociala band utanför idrottsvärlden. Att tendenserna dessutom förstärks med åren tillskriver forskarna vanans makt – att idrottsutövarna helt enkelt anpassat sig till en miljö där det inte sällan är någon annan, till exempel tränaren, som tar viktiga beslut åt en.
Det skulle i så fall förklara inte bara Conor McGregors förtjusning för obskyra träningsmetoder, utan också varför han väljer att bjuda inom Ido Portal att leva så nära honom under sina fight camps.
Så det intressanta med Ido Portal är kanske inte främst vad han har att säga, utan hur vi väljer att lyssna. Det är inte omöjligt att han verkligen är något viktigt på spåren, och att både movementrörelsen och the Ido Portal Method i förlängningen tillför ytterligare en dimension till MMA. Det kan endast tiden utvisa. Men just nu påminner alltihop en hel del om lindans.
