När dammet lagt sig efter superfighten mellan två av MMA-världens mest populära personligheter har vissa uttryckt besvikelse, men egentligen var utgången helt väntad. Den stora frågan nu är vad som väntar Silva och Diaz i framtiden.
En lättad legendar
Anderson Silva (34–6), enligt många den bästa MMA-fightern genom tiderna, gick in i den här matchen med för honom helt nya förutsättningar. Med två förluster i rad och en potentiellt karriärsdödande skada i bagaget var det inte längre samma gamla självsäkra mästare vi såg vandra in mot oktagonen. Sättet han vann på var försiktigt och metodiskt, en taktik som har sin förklaring i dessa unika förutsättningar. När han annonserades som segrare var det tretton långa månader av rehabilitering, frågetecken och en enorm press som fullkomligt forsade ut i form av tårar. Silva hade bevisat för sig själv och alla andra att han kunde ta sig tillbaka och få sin arm rest igen, även om motståndet denna gång inte var hans baneman Chris Weidman (12–0) och bältet inte stod på spel. Att matchen i sig kanske inte levt upp till allas högt ställda förväntningar spelar inte lika stor roll med det perspektivet, allra helst inte för Silva själv. Frågan många ställer sig nu är om vi någonsin kommer att få se Silva fightas igen.
Innan matchen mot Nick Diaz (26–10(1)) uttryckte Silva med väldigt starka ord hur viktigt MMA är för honom. Hela hans identitet är sammanlänkad med sporten som han dominerat i så många år och han hade inte en tanke på att ge upp trots den senaste tidens motgångar. Han skrev till och med på ett nytt kontrakt på 15 matcher med UFC, vilket om något bevisade att han minsann inte på långa vägar hade några tankar på att avsluta karriären. Efter matchen mot Diaz var det dock en helt annan Anderson Silva som uppenbarade sig.
Han talade öppet om pressen han känt och vädjan från hans familj att lägga handskarna på hyllan. Frågan är om inte Silvas gråtande son kanske har rätt i sin vädjan. Visst kan man inte begära att han ska prestera på den nivån vi är vana att se honom efter en så allvarlig skada och faktumet att han fyller 40 år om ett par månader. Men det känns inte som att han kan konkurrera med de allra bästa i mellanvikt längre, så vad finns kvar för Silva att uppnå? Visst skulle UFC behöva honom efter ett ekonomiskt tungt 2014 för att fylla ut alla planerade huvudmatcher på numrerade galor under 2015, allra helst när titelhållare efter titelhållare fortsätter att skada sig på löpande band, men frågan är om Silva har kvar drivkraften som behövs. Om han inte känner att han har vad som krävs för att konkurrera om titeln längre vad finns då kvar? Kanske den där superfighten mot Georges St-Pierre (25–2) kan bli av om UFC lyckas locka tillbaka den gamla welterviktsmästaren eller får Silva en nytändning efter en tids ledighet, men utöver det känns det inte så troligt att han kommer tillbaka, inte efter helgens uttalanden.
Den evigt ”missförstådda” Nick Diaz
Likt Silva är Diaz framtid osäker, men de har olika förutsättningar för en fortsatt karriär. Med sina 31 år fyllda kanske Diaz är MMA-världens äldsta bångstyriga tonåring. Han har en lång karriär bakom sig och verkar nu ha nått en punkt där hans popularitet överskuggar hans prestationer i oktagonen. Han har uttryckt en kluven inställning till MMA som yrke och använder därför sin popularitet för att få högprofiliga matcher där han kan tjäna stora pengar. Få andra MMA-fighters med två raka förluster i bagaget kan ta ledigt från sitt jobb i närmare två år och begära antingen en titelfight eller en superfight som enda möjliga anledning till comeback. Detta är vad Diaz gjorde och på grund av sin popularitet tillsammans med UFC:s behov av stora säljbara huvudmatcher fick han som han ville.
Nick Diaz beskrivs ofta som oberäknelig, missförstådd och en mardröm för vilken PR-avdelning som helst, men i själva verket har han blivit raka motsatsen. Det är numera självklart och förutsägbart att Nick Diaz kommer att missa flyg och mediaförpliktelser. Lika självklart är det att han kommer erbjuda en lång, osammanhängande och fullkomligt obegriplig förklaring till varför han missat dessa. Det är just den typen av handlingar och beteenden alla förväntar sig av Diaz och en stor anledning till varför han är så omtyckt. Hur medveten Diaz själv är om detta är svårt att säga, men hans agerande i första ronden mot Silva ger dock en fingervisning. Hans hånfulla gester och verbala attacker är lika delar hans sätt att fightas som något han vet att publiken förväntar sig av honom. Det spelar ingen större roll hur äkta det är, han är medveten om att det är anledningen till att han är en av de mest populära personligheterna i MMA idag, så han ser till att få det överstökat tidigt i första ronden. I följande ronder ser vi inte lika mycket av hans gester annat än korta ögonblick av frustration.
Efter matchen uttrycker han som vanligt sin oförståelse för domarnas beslut. Det kvittar om han förlorar en jämn poängmatch mot Carlos Condit (29-8) eller blir dominerad med brottning i fem ronder mot Georges St-Pierre, Diaz verkar alltid förvänta sig att domarna ska ge lika mycket poäng för ett dräpande glåpord som en välplacerad jabb. Han känns aningen desillusionerad när han i intervjun direkt efter matchen mot Silva säger att han tyckte att han vann varje rond klart, men det är också något alla förväntar sig att Diaz ska säga och det vore förståss dumt av honom att helt plötsligt bli rationell.
Kanske är det dock tid för någon i Diaz närhet att analysera varför han fortsätter att förlora. Visst är han en fighter av hög internationell klass, men hans stora fördel är snarare att han är väldigt svår att avsluta än att han har en offensiv som är effektiv mot de allra bästa. Hans boxning är mycket effektivt mot till exempel en orörlig BJ Penn (16–10–2) på karriärens höst, men han blir ofta alldeles för passiv och tämligen enkel att besegra på poäng för de allra bästa. Ironiskt nog beskyller han alltid sina motståndare för att vara passiva, men matchen mot Silva är ännu ett exempel på att hans offensiv under långa stunder mest handlar om att lunka runt och spotta ur sig glåpord. Hur underhållande det än må vara så genererar det inte några poäng hos domarna. Så länge han använder sig av samma icketaktik, mer lämpat för ett gatuslagsmål, så kommer han fortsätta förlora matcher mot de flesta i dagens welter och mellanviktsdivisioner i UFC, men samtidigt behålla sin popularitet intakt.
Det är svårt att säga vart Diaz tar vägen efter detta. Han har nu tre raka förluster, men att han skulle vilja börja gå mer frekventa matcher igen mot lägre rankat motstånd för att jobba sig upp mot ännu en titelfight känns inte aktuellt. Nick Diaz är populär nog att inte behöva harva bland divisionens lägre skikt längre och matchas mot någon annan welterviktare med tre raka förluster som exempelvis John Howard (22–11). Mer troligt är att han tar en längre semester igen och återkommer först när han behöver pengar och när UFC återigen är villiga att ge honom ett stort namn, som den okonventionella men effektiva affärsman han på ett högst osannolikt sätt blivit.
