För att nå elitnivå inom idrott behövs mer än talang och en vilja av stål.
Du behöver också ha tur.
Eller rätt familjebakgrund.
Av tidsandan att döma är det inte längre medfödd talang som står högst i kurs. Viktigare är hur hårt du arbetar. Teorin om 10 000 timmar, entreprenörsråd och livsdeviser – runtom på internet kryllar det av inspiratörer som berättar om den härligt mödosamma vägen till framgång. Budskapet ekar även inom idrottsvärlden: du är din egen lyckas smed, gå upp i ottan och slit i ditt anletes svett!
I Sport i P1, ett radioprogram om idrott ur ett kulturellt och socialt perspektiv, kunde liknande tongångar höras för några veckor sedan: tränare bör sluta stirra sig blinda på dominanta 8-åringar. Förväxla inte tidig mognad med talang. Vem som till syvende och sist reser sig över mängden beror lika mycket på mental inställning som på medfödd talang, det vill säga träningsvillighet och förmågan att tänka strategiskt och lära sig av sina misstag.
Ett sympatiskt budskap, alltså. Som i viss mån befriar oss från genetikens bojor och låter oss styra våra egna öden.
Men likväl en dimridå.
För när talangutveckling reduceras till glädje och målmedveten individuell träning är det lätt att glömma bort hur stor roll våra orättvisa gener faktiskt spelar. Och kanske ännu värre, att våra förutsättningar och vår motivation, såväl yttre som inre, formas av andra – minst lika orättvisa – strukturer i vår uppväxtmiljö.
Eftersom socioekonomiska klyftor är geografiskt betingade finns det ett samband mellan hur stor chans vi har att lyckas och var vi har vuxit upp. Alltifrån hur tidigt vi kommer i kontakt med idrotten till hur långt vi har till träningsanläggningen, hur bra våra tränare och träningskamrater är till hur många idrotter vi har råd att hålla på med samtidigt (alltför tidig specialisering sägs hämma utvecklingen). Som om det inte vore nog har det dessutom visat sig att det bidragssystem som inrättats för att jämna ut sociala och regionala skillnader ger mest till de rikaste kommunerna.
Enligt dokumentärserien Idrottens himmel och helvete uppger 30% av föräldrarna till icke-idrottande barn pengabrist som främsta orsak till att barnen tvingas stanna hemma, och bara 25% av barnen med låginkomstbakgrund deltar i någon idrottsförening. Vilket ska jämföras med 70% av barn till föräldrar med god ekonomi. Och utvecklingen verkar vara negativ. Enligt Lena Holm, generalsekreterare på Majblomman, har de idrottsrelaterade ansökningarna till organisationen fördubblats på fem år.
De strukturella skillnaderna innebär givetvis inte att en person som fötts av ”fel” föräldrar i ”fel” område inte kan lyckas. Däremot är det en delförklaring till varför så få talanger från fattigare områden lyckas hamna i gynnsamma miljöer och därigenom ta sig hela vägen upp till elitnivå. För har man oddsen emot sig måste man antingen kämpa hårdare än alla andra, eller helt enkelt hoppas på att omständigheterna ska slumpas till ens fördel. Se till exempel råtalangen Mike Tyson, som tvingades gå omvägen via ungdomsfängelse för att stöta på den blivande tränaren och mentorn Cus D’Amato.
Så vad avgör om ett barn kan ta sig hela vägen till elitnivå?
Enligt Riksidrottsförbundets studie Finna och utveckla talang är processen ett komplicerat samspel mellan medfödd talang, träning och miljö. Vissa saker medfödda, andra saker inlärda, alltså. Och faller någon av pusselbitarna bort blir det svårt att lyckas. Framförallt betonas adeptens förmåga att kunna öva länge och fokuserat i sin strävan att uppnå perfektion. Och vad är målmedveten träning, långsamt skyndande och modet att misslyckas om inte saker som vi normalt förknippar med gynnsamma studiemiljöer i allmänhet?
Ändå, livet är ingen snitslad bana eller enkel mall att följa.
För om så vore fallet skulle den loje BJ Penn lyckats ännu bättre under sin karriär. Denne snuskigt talangfulle rikemansson som på blott tre år gick hela vägen från nybörjare till världsmästare i svartbältesklassen i BJJ, men som några år senare kom att plågas av svår tröttma. Lika hopplöst tråkigt som Penn tyckte att det var att gå till träningslokalen, lika mycket led hans fans av att se honom underprestera i oktagonen. Mot detta kan ställas en annan legend med likvärdiga meriter, Randy Couture. En viljestark underdog som genom hela sin långa karriär lyckades överträffa allas förväntningar genom att streta, gneta och analysera sönder sina motståndare.
I Penns fall var det kanske just den priviligierade bakgrunden som blev hans fall, när gräddfilen han simmade i kändes allt tjockare i takt med att den inre lågan slocknade. Medan Couture, vars stora besvikelse i karriären bestod i att tre gånger snubbla på tröskeln till USA:s brottartrupp till OS, hela tiden lyckades hålla sin inre motivation och revanschlusta i schack.
Sport i P1: Vad är talang inom idrotten?
Riksidrottsförbundets studie: Att finna och utveckla talang
Utbildningsradions dokumentärserie: Idrottens himmel och helvete. Barnidrott, en klassfråga
