Den 6 maj rapporterade MMAnytt om svensken Akira Corassanis öppna utmaning genom sociala medier till Conor McGregor. McGregor medgav att han redan fått en motståndare men välkomnade utmaningen och uppmuntrade Corassani att fortsätta försöka. Utmaningar som dessa blir i UFC, i dag, allt vanligare. Det handlar allt som oftast om en fighter på väg upp som genom sociala medier utfärdar en utmaning eller rentav provocerar en fighter med högre ranking eller som av någon annan anledning står längre fram i rampljuset. UFC:s vd Dana White har vid flera tillfällen själv uppmanat fighters att ta för sig mer, att begära de matcher de vill ha. Allt medan flera fighters utan varken silvertungor eller viljan att snacka skit om sina motståndare istället fått sitta tysta och stilla på avbytarbänken.
När nyheten först presenterades att Jon Jones skulle försvara sitt bälte i lätt tungvikt mot mellanviktaren Chael Sonnen efter en gemensam stint som tränare i The Ultimate Fighter blev många, inklusive mig själv, tagna på sängen. Chael Sonnen hade inte tävlat i lätt tungvikt sedan 2005 och kom precis från en förlust. Till hans försvar kom förlusten i en titelmatch mot världens kanske bästa fighter, Anderson Silva. Men när sanna contenders som Lyoto Machida eller Alexander Gustafsson stod redo att utmana för bältet föreföll valet av Sonnen som det största hotet mot Jones härskarvälde som väldigt märkligt. Trots att Dana White försvarade valet av Sonnen med motiveringen att denna faktiskt presenterade en unik och väldigt påtaglig fara för mästaren så förstod många att den riktiga anledningen var en annan. Viktklassens sanna top contenders valdes bort därför att Sonnen skulle sälja både dokusåpan och matchen bättre än någon av sina konkurrenter. Genom den fullständigt fantastiska kampanj den forna mäklaren och politikern drev för matchen mot Anderson Silva hade han cementerat sin plats som sportens bästa skitsnackare, eller promoter. Kalla det vad ni vill.
När matchen väl ägde rum och Jones fullständigt körde över Sonnen i första ronden verkade det dock inte vara särskilt många hakor som föll till golvet. Men det Sonnen däremot hade lyckats med förutom att tjäna en hiskelig summa pengar var att öppna dörren för andra fighters att följa i hans fotspår. Sonnen hade blivit för MMA vad Muhammed Ali var för boxning i mån av högljutt och provokativt, men också underhållande och effektivt, skitsnackande. Han hade visat vägen för hur man kunde förflytta strålkastarljuset mot sig själv och klättra upp i rankingen. Att ta för sig istället för att tålmodigt invänta sin tur. Men trots att ingen gör det lika bra som Sonnen har en trend likväl etablerats. En trend som förhoppningsvis leder till fler oväntade och spännande matchningar, som den mellan Corassani och McGregor skulle kunna bli. Men också en trend som i värsta fall leder till att mer tystlåtna fighters sitter kvar i skuggan på avbytarbänken.
