MMA har på senare år tagit stormsteg vad gäller exponering, tittarsiffror och allt som kommer med. Som man ofta hör är det världens snabbast växande sport och detta innebär att företag som Nike och Under Armour hoppar på chansen att sponsra individuella fighters. Denna utveckling har både positiva och negativa sidor då klyftor inom sporten riskerar att växa större och större när ekonomin skiljer de olika skikten åt.
Johny Hendricks skrev i början av oktober på ett kontrakt med sportmärket Reebok, vilket gör honom till nummer fyra i raden av aktiva MMA-fighters som har ett permanent sponsoravtal med ett stort företag. Resterande är: Jon Jones (Nike), Junior Dos Santos (Nike) och Georges St. Pierre (Under Armour). Jones och Junior har även fått en egen sko utvecklad. Värt att nämna är att alla fyra är anställda av UFC.
Detta visar på ett bra sätt hur sporten har utvecklats. Från att fighters var tvungna att skrapa efter varje öre för att överleva tills hur det ser ut idag. Idag är man erkända idrottsmän istället för utövare av någon obskyr pseudo-sport som liknades vid mänsklig tuppfäktning.
Denna utveckling är naturligtvis positiv på många sätt men det finns, som med allt, även en baksida. För att förklara så använder jag en liknande situation i en annan sport. I Spaniens högsta fotbollsliga (La Liga) så finns det historiskt sett två giganter, Barcelona och Real Madrid. Dessa två klubbar är de som har flest följare och därmed högst tittarsiffror. La Liga har ett kollektivt TV-avtal som innebär att ligan själva delar ut pengarna som TV-kanalerna runt i världen betalar för rätten att sända dess matcher. Så som avtalet ser ut så får Barcelona och Real Madrid dela på den större delen av summan medan resten av lagen i ligan får dela på resten. Detta koncept är rättvist på det uppenbara sätt att de som drar flest tittarsiffror får den största delen av vinsten, men det skapar samtidigt stora klyftor mellan toppen, mitten- och botten av ligan. Pengarna från TV-avtalet är för många av de mindre klubbarna den största inkomsten de har och när denna är såpass låg som den är så ges de inte chansen att utveckla sin ekonomi och struktur, därmed blir det svårt att röra sig upp mot toppen av ligan. Systemet gör att ligan ”står still” på många sätt och det finns väldigt få utmanare till de två största lagen. Detta har resulterat i otaliga strejker och konflikter inom ligan och motsättningar existerar i allra högsta grad.
Situationen i MMA är annorlunda men paralleller kan dras. Medan de största och mest populära aktörerna (Jon Jones till exempel), som redan får stort utrymme i media, (välförtjänt ska tilläggas) bygger upp sin popularitet och sitt varumärke världen över, så glöms många av de som befinner sig lite längre ner i ”rangordningen” bort. De får svårt att skaffa sig liknande medel som högt profilerade sponsoravtal ger.
Så som det fungerar för de flesta lite mindra kända är att de blir sponsrade av olika företag match för match. En summa betalas till organisationen som personen i fråga tillhör för att få rätten att sponsra en av deras fighters, sen kommer man överens med agenten om exponering och betalning. Företag sponsrar i de flesta fallen en fighter flera gånger men i teorin så skulle de kunna dra sig ut när som helst. Arbetsgivaren kan även dem neka företag som vid tidigare tillfällen har haft svårt med betalningar.
Detta är idag ett litet dilemma eftersom situationen är så ny inom sporten, men i framtiden kan det utvecklas till ett problem som de enskilda organisationerna måste hantera. Då det är en individuell sport sätts såklart ens egna intressen i första hand men risken är att klyftorna mellan fighters kommer växa sig alltför stor.
För att avsluta med ett positivt perspektiv så är det roligt att se hur Jon Jones och Junior Dos Santos båda har en egen sko i en sport där man inte ens använder skor. Detta om inget annat visar vilka kliv MMA har tagit och med all säkerhet även kommer att fortsätta ta.
