Jag älskar The Ultimate Fighter. Det kan ha något att göra med den magiska första säsongen eller Quinton ”Rampage” Jackson och Rashad Evans skitsnack under den tionde säsongen, där internetsensationen Kimbo Slice var med. Det kanske beror på hur rolig Matt Serra var när han coachade mot Matt Hughes, eller hur oskyldigt charmig Patrick Coté var när han blev full efter att ha vunnit sin första match i den fjärde säsongen. Kanske är det den kriminellt underskattade 14:e säsongen, den första säsongen någonsin med fjädervikt- och bantamviktare. Jag vet inte, men jag kommer alltid att följa serien.
Det går dock inte att tala om TUF utan att tala om dess negativa, pinsamma stunder. För varje Coté finns det en Junie Browning eller Jesse Taylor. För varje talang som faktiskt tar sig vidare till UFC finns det flera med bristande kunskaper som man glömmer bort. Sen så finns det alla bråk, alla dessa jäkla bråk. Jag måste erkänna: Det skapar uppmärksamhet, och hur larvigt och onödigt det än är så tittar jag inte bort när det sker.
Varför har då TUF: Team Carwin vs Team Nelson floppat så hårt? Det känns som att de enbart satsade på drama istället för talangfulla fighters. Inte bara har tittarna svikit serien men kvalitén på fighters och matcher skiljer sig markant från tidigare säsonger. Detta var speciellt märkbart eftersom The Ultimate Fighter: The Smashes sänts samtidigt, och verkligen levererat. Inte bara var deltagarna betydligt mer intressanta som personer, men de var även betydligt mer intressanta i buren. Medan inaktiva fighters stod clinchade mot buren utan resultat i den 16:e säsongen, fanns det flera spännande knockouts och submissionlås i The Smashes.
Jag undersökte antalet matcher som avslutats på alla TUF-säsonger hittills, utan att räkna med elimineringsronderna för att komma med i serien, eller finalen som äger rum på en direktsänd UFC-gala. Jag tittade på procenten av antalet matcher avslutade per säsong, och resultatet som ni ser ni nedan, talar för sig själv när man plötsligt ser vad säsong 16 landade på.
Med lägst antal avslutade matcher (2 av 14) har den 16:e säsongen av TUF haft minst avslut i seriens historia, och överlägset lägst antal avslutade matcher på flera år. Visst finns det många bra matcher som gått till domslut, men många av de matcherna vi sett i TUF: Team Carwin vs Team Nelson har varit rent av katastrofala. Många fighters verkade inte alls slåss med angelägenhet och vid flera tillfällen satt jag fullständigt uttråkad och frustrerad, och hoppades febrilt på ett avslut, endast för att jag inte ville se matchen pågå längre.
Det blev väldigt tydligt att TUF: The Smashes höll en helt annan klass än TUF 16, vilket var uppenbart eftersom säsongerna höll på samtidigt och sändes med två dagars mellanrum. Den historiska idrottsrivaliteten mellan Storbritannien och Australien gjorde att TUF påminde om fotbolls-VM i vissa stunder, men inte på grund av att fighters låtsades bli skadade, det påminde om det bästa med landskamper och skapade en stark lagkänsla. Den lagkänslan gick inte överstyr dock, det var en tydlig respekt mellan lagen genom hela serien, i synnerhet i slutet.
Jämför det med den amerikanska TUF, där deltagare som Julian ”Let me bang, bro” Lane och Michael Hill snarare förde tankarna till Jersey Shore än fotbolls VM. Personligen fann jag de flesta av deltagarna på TUF: Team Carwin vs Team Nelson ointressanta eller rent av barnsliga, medan jag lärde känna och tycka om nästan alla deltagare på The Smashes, utöver faktumet att matcherna på Team Australia vs Team UK var mycket bättre. Jag ser mycket hellre på Colin ”Freakshow” Fletchers bus och rackartyg än Lanes fylleutbrott. I min åsikt är det dags att skifta fokuset med TUF, och fortsätta med det som nyligen lyckats.
Trots en pågående global expansion har UFC fortfarande ett betydligt starkare fäste i de Förenta Staterna än i något annat land. Många unga talanger lyckas ta sig till de större organisationerna tidigt, ibland direkt till UFC och urvalet av fighters med riktigt potential som söker till TUF är därför mindre. Internationellt finns det många duktiga fighters som inte uppmärksammats, och vars första chans att visa världen vad de går för sker på MMA-världens största scen – UFCs oktagon.
Jag tycker därför att de internationella versionerna av TUF borde fortsätta, så att fighters med talang och potential från regioner som annars inte hade synts kan uppmärksammas. TUF: India förväntas äga rum nästa år, och jag tror inte att vi kommer få se en ny mästare ta sig ur serien, men det är ett steg på rätt väg. UFC försöker expandera och ta sig till nya marknader, varför då inte fortsätta att introducera olika internationella versioner av TUF så att nya duktiga fighters dyker upp från regioner utan några stora namn?
Nu kommer den 17:e säsongen av TUF med Jon Jones och Chael Sonnen som coacher säkerligen rädda serien, men hur länge kan den göra det? Även om den säsongen är en succé så har jag svårt att tro att serien kommer lyckas flera säsonger efter det. Varför inte ha TUF: England vs Frankrike, en säsong med enbart skandinaver, eller Japan mot Sydkorea? Det är min åsikt att det finns mer att vinna genom att satsa på internationella TUF-säsonger än att fortsätta gräva ett hål i sökandet på bra fighters som bara blir djupare och djupare. Så som UFC expanderar internationellt borde även The Ultimate Fighter göra det.
