Västerås, Bombardier Arena. SM-finalen i herrarnas flugvikt drar igång och underdogen Zoran Milic kliver revanschsugen in i buren mot landslagsettan Sebastian Gonzalez, som han tidigare har förlorat mot.
Matchen går inte riktigt som Zoran vill. Han kommer in med jävlar anamma och öppnar med illasinnade bensparkar – men skickas gång på gång ner i mattan. Alla som tränat MMA vet mycket väl hur frustrerande och fruktansvärt ansträngande det är att konstant behöva försvara sig mot en tuffare brottare. Att kämpa ihärdigt för att ta sig upp – bara för att genast bli nedtagen igen.
Men Zoran viker aldrig ner sig. Inte ens när Sebastian Gonzalez attackerar halsen med en rear-naked choke ger han upp. Istället försvarar Zoran in i det sista och härdar ut tills den andra ronden är över.
Det är dags för den tredje och sista ronden och Zoran vet att ett snabbt avslut är hans enda väg till det efterlängtade guldet. Tränaren Jörgen Hamberg säger åt honom att han måste knocka Sebastian Gonzalez om han vill vinna och Zoran svarar kort och koncist: ”ja, jag ska det.”
”Vi blir skakade av det kraftfulla ögonblicket”
Här tas krigarmentaliteten till nästa nivå. Det är som att Zoran ”levlar upp” i rondpausen. Drygt 30 sekunder senare sänker han sin motståndare. Den avslutande sekvensen genererar en energi som exploderar och vibrationerna når långt utanför burväggarna. Vi alla träffas och får omedelbart gåshud.
Vi blir skakade av det kraftfulla ögonblicket.
Ord kan inte beskriva vad jag känner. Det här är magiskt. Mina bordsgrannar på mediaraden är lika paffa som jag medan den mäktiga atmosfären fylls på med ett av de kraftigaste segervrålen jag någonsin hört.
https://www.facebook.com/swedishmmafederation/photos/pcb.1916435145149104/1916435118482440/?type=3&theater
Efter en fullspäckad MMA-helg med både SM och proffsgalan Fight Club Rush 4 är det inte det minsta tvivel om vilken match som står ut rejält för mig.
Jag fick se en fantastisk semifinal mellan klubbkamraterna Daniyal Shamkhalov och Alexander Lööf. Jag fick se monstret Andreas Gustafsson krossa norske Ole Magnor. Jag fick se den stigande stjärnan Tobias Harila knocka brassen Carlos Eduardo de Azevedo.
Men det jag inte kan sluta tänka på är Zorans SM-seger.
Zorans SM-vinst påminner starkt om Darren Elkins galna comeback mot Mirsad Bektic likväl som Jack Hermanssons otroliga vändning mot Thales Leites. Darren Elkins och Jack Hermansson var betydligt mer skadade innan de vände och säkrade sina vinster – men känslan är densamma. Det här är mer än bara fighting, det är något djupare som varenda åskådare känner inom sig själv när man ser det ofattbara inträffa. När man ser någon pressa sig själv längre än man trodde var möjligt och ta sig an allt som kommer emot en head-on.
Zoran Milic vann finalen och blev svensk mästare efter att ha kämpat otroligt länge. Han har matchats tufft från första gången han satte foten i en bur och förlorat fler matcher än han vunnit. Zorans seger var inte ett resultat av talang, utan av dedikerad träning och en stenhård aldrig-ge-upp-attityd. Det skriver varenda träningskamrat på Västerås Fight Club under på.
Men hur mycket han än förtjänar detta efter sitt hårda slit, så handlar det här inte bara om Zoran Milic. Prestationen som ledde fram till SM-guldet blev samtidigt en stark symbol för något mycket större än honom.
Det blev en kraftig visuell metafor för hur vi alla kämpar oss igenom motgångar i livet och när det lönar sig att fortsätta kriga. Precis som Darren Elkins och Jack Hermanssons segrar genererades en så pass stark energi av händelseförloppet att jag som åskådare verkligen fångades av stunden och träffades av situationens storhet djupt inom mig.
Kanske hade min känsla varit så här omfattande om jag upplevt de ovannämnda UFC-matcherna på plats och på så nära håll som jag såg Zoran fightas. För hans vinst har fått mig att börja kunna sätta ord på det som jag inte riktigt kunde förklara dessförinnan.
Frågan är, inspirationsfaktorn åt sidan, vad som gjorde att jag och så många med mig träffades av en så pass gripande emotion när Zoran vann. Jag har inte riktigt svaren men jag kan inte sluta grubbla, blicka tillbaka och känna efter.
När jag försöker se tillbaka till söndagen och leva mig in i stunden får jag nästan en trippig känsla av samhörighet med varandra och universum.
”Jag får känslan av att jag är något på spåret men kan inte riktigt konkretisera den logiska layouten av mina tankebanor”
Jag jobbade inte länge på MMAnytt innan jag skrev ner mina tankar kring attraktionslagen, som på sätt och vis går in i detta. Nu bjuder jag er på en ny djup krönika med många observationer, tankar och funderingar – men utan någon riktig slutsats.
Det känns otillräckligt att förklara Darren Elkins, Jack Hermanssons och Zoran Milic prestationer som resultat av att de bara hamnat i flow sent i matchen. Flow state utmärks mer av perfektion och briljans innan man ens hinner tänka. Tobias Harila hamnade i flow när hans kropp reagerade åt honom och skickade iväg den perfekta högern som släckte motståndaren.
Är det här verkligen samma sak?
Jag har inte svaren men jag grubblar, funderar och filosoferar. Jag får känslan av att jag är något på spåret men kan inte riktigt konkretisera den logiska layouten av mina tankebanor. Det jag kan säga är att jag för en sekund nästan – ofrivilligt – kände mig själsligt delaktig i vad som försiggick framför mina ögon, med risk för att låta tämligen flummig.
Jag börjar undra om Zoran Milic lyckades försätta sig i något slags flow-besläktat sinnestillstånd, som tillät honom att verkligen suga åt sig av arenans energi. Som på sätt och vis gjorde det möjligt för honom att låna kraft från det enorma hemmastödet och alla de närvarande sinnena, för att få styrkan som krävdes.
Kanske har jag glott för mycket på serien Manifest på sistone, när jag spårar ur kring collective consciousness. Men att andra personers positiva vibbar kan vara prestationshöjande är jag iallafall inte ensam om att känna, så något ligger det ändå i det.
Jag har ingen riktig slutkläm. Pricken över i:et saknas, ty analysen, reflektionen och tolkningen av fenomenet är ofullständig. Allt jag kan säga är att det uppenbarligen finns ett djupgående samspel mellan atlet och publik. Kanske betydligt djupare än vi tror.
Den här krönikan publicerades först på MMAnytt.se den 31 januari kl. 20.00.
