Hur man reagerar på vinster och förluster tror jag har med inställning att göra. Här skriver jag om mina erfarenheter och funderingar.
Hur hanterar man en förlust?
I mitt förra inlägg skrev jag om min thaimatch och jag fick då frågan:
”Efter matchen ser din motståndare väldigt glad ut även om hon förlorade. Hur hanterar du en förlust? Spelar man glad tills man är ute ur ringen för att sedan börja deppa? Och är det någon skillnad om du förlorar i MMA mot thaiboxning ?”
Jag har tänkt en del på det här också och jag tror allt handlar om inställning. När jag gick mina första matcher var det i boxning och jag minns inte några känslor alls, men det beror kanske på att det var 10 år sedan nu. Jag förlorade två matcher men jag tror inte jag brydde mig. Jag minns inte heller om det var roligt men det var det säkert. Det var mina tränare som ordnade allt och jag gick match i vikten jag vägde normalt. Jag tränade boxning 3 gånger i veckan och det var inget seriöst.
När jag sedan tränade kickboxning tränade jag 6 dagar i veckan inför min första match som var en fullkontaktsmatch som blev riktigt bra och rolig och jag var jättelycklig efteråt. Min motståndare hade vunnit SM i light contact och jag förlorade med 2-1. Varför jag var så glad tror jag berodde på att jag var underdog, förväntades inte vinna och det var ingen som satte någon som helst press på mig. Jag hade heller inte börjat ta sporten på något större allvar ännu. Min motståndare var också en jättehärlig tjej och vi alla gick ut och åt tillsammans efteråt.
Det var likadant när jag gick min debutmatch i MMA i Finland. Jag förlorade en riktigt bra match med 2-1. Jag hade så otroligt kul och var alldeles exalterad efteråt över själva matchen. Samtidigt blandades de känslorna med att det INTE är bra alls att ha ett minusrecord i MMA. Jag hade dessutom förlorat med 2-1 och det var en sådan där match där många kom fram efteråt och sa att jag borde vunnit och det ger alltid lite dubbla känslor.
Min värsta förlust var i thaiboxning mot kanske den första tjejen jag mött där jag inte var underdog längre. Pressen var ganska stor och jag förväntade mig också själv att jag skulle vinna. Men hon var bättre än jag trodde och ett fysmonster och matchen var grötig och konstig och jag fick inte koll på någonting. Det var alltså helt motsatt jämfört med min första match i kickboxning och effekten blev att jag grät och verkligen sörjde i tre dagar. Sen byggde jag pepparkakshus 24/7 för att tänka på annat. Det var första gången jag blivit så besviken och så illa har det inte varit efter det heller.
För mig är det väldigt tydligt att hur jag reagerar på en förlust beror på hur mycket press jag känner och om jag är underdog eller inte. Men det är farligt för man får inte använda ”underdog” som en ursäkt för att man förlorar. Det påverkar ju känslan innan matchen också och självförtroende är viktigt. Om det känns ok att förlora vill man inte vinna tillräckligt. Samtidigt tror jag att det finns en risk med att drivas av rädslan att förlora som jag och många andra gör ibland. Jag tycker det är extremt svårt med balansgången med hur mycket press man ska sätta på sig själv.
I thaiboxningen som är det jag sysslat med längst har jag själv bestämt att jag nu BARA ska göra det för att det är kul och för att testa tekniker och utvecklas. I MMA känner jag mycket press och i grappling är det något mittemellan. I min senaste grapplingmatch bestämde jag mig för att jag inte fick ta för lätt på matchen och inte tänka att det är ok att förlora eftersom min motståndare var två viktklasser tyngre. Det var nämligen en tanke som flög förbi. Det slutade med att jag vann på poäng (8-0 tror jag) efter en final på 8 minuter där jag låg två gånger i en armbar med helt utsträckt arm i sammanlagt runt 5 minuter och vägrade klappa. Men det var också därför jag till slut vann. Och det är därför jag fortfarande har ont i armbågen nu 3 månader senare. Men jag tycker det är värt det för man måste vilja vinna. Även om det gör ondare om man skulle förlora då.
Spela glad?
En annan fråga var om man spelar glad i ringen om man förlorat för att sedan gå och deppa. Jag tror det är olika. Personligen brukar jag inte spela glad men jag vill ändå gratulera min motståndare och tacka för fighten och då är det klart att det kan komma ett leende av tacksamhet. Man har ändå slagits ”ihop” och det är något fint med det som gör att man får en speciell känsla och närhet till personen man mött.
Glädjen, kritiken och tomheten efter en vinst
Det här med känslorna efter en vinst skiljer sig minst lika mycket som känslorna efter en förlust. Om man vinner hela tiden finns risken att man inte uppskattar det lika mycket, som med allt man tar för givet. Då kan man också bli självkritisk och tycka att man borde gjort saker bättre och det är visserligen bra eftersom man utvecklas men man måste ge sig själv konstruktiv kritik och tillåta sig själv att vara glad också.
Har man förlorat många matcher och sedan vinner brukar glädjen bli större. Men det mest ironiska av allt är att glädjen över att vinna sällan är lika stark som sorgen över att förlora. Många, inklusive mig själv, uttrycker mest en skön känsla av att det är över. Sen är det också många som känner tomhet efter en match. Efter att ha fyllt sina dagar med träning och fokus på ett mål känns det konstigt och tomt när allt det är borta. Det brukar jag lösa med att hänga med kompisar och hitta på en massa kreativa saker som gör mig glad.
Så tänk på hur ni tänker för allt sitter i huvudet och det går att påverka.
