När jag mejlar Magnus och frågar om jag kan göra en intervju med honom ställer han upp, men på ett villkor: Att jag inte ställer några tråkiga frågor. Jag antar utmaningen och får ett samtal med honom om Justin Bieber, hans dolda matte-talanger och hur han nästan råkade på att nakenchocka MMA-världen på invägningarna till UFC.
Magnus ”Jycken” Cedenblad gjorde professionell debut år 2007 och sedan dess har han dragit på sig tio vinster och fyra förluster, där den senaste var mot Francis Carmont på UFC: Sweden. Han bor i Stockholm med fästmö och hund och svarar nästan direkt när jag ringer.
– Magnus?
Han låter irriterad. Han kanske inte är så snäll som han verkar?, hinner jag tänka innan jag förstår att Magnus Cedenblad är precis så snäll som han verkar. Om inte ännu snällare.
– Jag har alltid varit glad. När jag var liten var jag den där dampungen som sprang runt. Men fröknarna kunde inte vara arga på mig för jag var väldigt snäll mot alla men jag snackade konstant.
Och snacka mycket gör han än idag. Intervjun tar femtiosju minuter och när vi är klara har jag åtta sidor material.
– Det är rätt många som har frågat om jag har ADHD faktiskt. Men jag tror nog bara att jag är väldigt glad. Ibland känner jag att folk så gärna vill sätta titlar på saker så att så fort man är lite mer aktiv än andra så har man ADHD.
Magnus är nog inte vad man skulle kalla en typisk fighterkille. Innan han började med MMA på heltid jobbade han som försäljare och när jag frågar om han någonsin kände sig som Clark Kent på sitt jobb skrattar han.
– Alltså jag pratade med mina kunder om min träning och det blev lite en grej att jag var den där snubben som höll på med MMA. Jag är nog inte en sådan människa bara, jag är precis likadan när jag gör en intervju på UFC som annars.
Men finns det inte situationer då det är jobbigt att berätta vad du jobbar med? Första middagen med svärmor vill man kanske inte slänga fram att man slåss för pengar?
– Nej faktiskt inte. Nu när jag övergått till att träna heltid är det nästan roligare att svara på vad jag jobbar med. ”Jag slåss” brukar jag säga och folk frågar ”men vad jobbar du med?”. Det förstör liksom folks vanliga bild av vad en människa ska göra, det är lite för stort för deras huvud.
Men det är ju faktiskt ett ganska bisarrt leverne…
– Ja det är ju lite det folk reagerar på, det är ju lite utanför boxen. Det brukar ju komma som en liten chock för folk att jag tränar fyra pass om dagen. Men samtidigt är det inte någon som tycker det är konstigt att Peter Forsberg spelar elithockey.
Men även om det är ett yrke med mycket press och slit skulle han aldrig vilja byta bort sitt jobb mot något annat.
– Folk har frågat mig vad jag skulle göra om jag blev skadad och jag blir alltid tårögd när jag tänker på det. Men ibland när jag är på diet och är jävligt hungrig så kan jag önska att jag hade ett vanligt jobb. Och ibland skulle det ju vara skönt att inte ha så mycket press på sig och hela tiden behöva prestera, det är ju inte direkt som att jobba på Statoil. […] Men om jag någon gång skulle få tid skulle jag vilja plugga matematik på universitetet. Jag är grym på matte! Jag har faktiskt läst matte F. Det är härligt med siffror, det passar min hjärna.
Fick du bra betyg i skolan?
– Alltså jag hade ju ganska svårt att sitta still… Sen har jag aldrig kunnat göra saker som jag tyckte var tråkigt, jag har alltid ifrågasatt varför jag ska göra saker som är tråkiga. Jag vill bara ha roligt och då har jag alltid gjort det. Jag gick ut med 16.5 tror jag så det är väl helt okej.
Är du aldrig rädd att bli dum av alla huvudslag?
– Bli dum eller att jag redan är dum?
Ja Magnus, är du någonsin rädd att du är dum i huvudet?
– [Skratt] Alltså jag har ju aldrig fått speciellt mycket huvudslag, jag har nog bara fått tjugo slag totalt i huvudet. Visst, jag tror ju inte att det är bra för hjärnan men jag tror nog inte att jag blivit så mycket dummare av det. Jag har inga planer på att bli hjärnkirurg ändå. Klart man inte vill bli senil eller upptäcka att ens hjärna funkar sämre men jag har inte märkt av något hittills i alla fall.
När jag frågar Magnus vad det pinsammaste som hänt honom var funderar han länge. När han väl kommer på vad han ska berätta skrattar han och låter som om att han vrider sig lite i stolen.
– Jag brukar aldrig bli nervös men när jag skulle upp på invägningen till UFC och jag bad min vän Tim att ta med mina shorts. Han hade en enda uppgift men när jag står där uppe har han glömt dem. Jag hade bara på mig ett par skittrasiga kalsonger och jag ställde mig inför några tusen personer i livesändning och bad till gud att inte hela paketet skulle åka ut.
Skönt att det gick bra då.
– Ja det gick ändå bra, men när jag kom hem hade min tjej sett det på film och frågade mig varför fan jag hade på mig de där trasiga gamla kalsongerna på invägningen.
Men resten av förberedelserna inför matchen gick bra och när den närmade sig lugnade Magnus ner sig.
– Jag har faktiskt aldrig någonsin varit så ickenervös inför en match. När jag väl var där och det var tio minuter kvar kände jag bara att jag var på rätt plats, att jag inte ville vara någon annanstans i hela världen.
Men sen gick det inte riktigt enligt gameplan. Magnus är millimeter från att sätta en rear naked choke i första ronden men tappar den.
– När vi gick in i rondpausen efter första var jag arg och satt och svor för mig själv. I rond två var jag fortfarande arg på mig själv och allt kändes skit och då tappade jag fokus och jag förlorade matchen där.
För mig som inte slåss speciellt mycket: hur känns det egentligen att få stryk? Vilka tankar går igenom huvudet?
– De tankarna som går är typ ”fan, jag måste röra mer på huvudet”, ”shit, nu måste jag komma upp” eller ”jäklar, nu har han bra press”. Folk brukar ju fråga om det ju gör ont men det är ju verkligen inte något man tänker på. Hjärnan har ju helt kopplat bort den delen.
Vad tänkte du på när du var i buren på UFC? Eller tänker man alls egentligen?
– Jag försöker att tänka så lite som möjligt och istället reagera på det som händer. Jag kan inte hålla på och tänka ”oh shit vad händer nu?” och ”fan nu träffade han mig” utan jag måste ju bara vara i nuet och vara helt tom i huvudet egentligen. Men ibland tänker man ju på att man lyckats göra snygga grejer och om folk tyckte att det där såg bra ut och så.
Men känner man någonsin medlidande med sin motståndare?
– Nej, det brukar ju gå ganska fort när man är överlägsen så det brukar ju aldrig hinna till det stadiet. Fast en gång när jag lyckades knocka en kille ganska hårt i en match blev jag först skitglad och hoppade runt men när det stod fyra personer och försökte få liv i honom tyckte jag lite synd om honom, det var ganska obehagligt.
Vad skulle du ha gjort annorlunda i matchen mot Francis Carmont om du fick en chans till?
– Jag skulle ju ha dragit ut honom i första ronden.
Bra plan.
– Ja, och sen skulle jag ju inte hoppat in i en giljotin i andra och skulle ha ställt mig när jag låg under. Jag gick och grät efter i omklädningsrummet som ett litet barn. Jag hatar att förlora och det var ju ett tag sedan.
Gråter du ofta?
–Nej, typ aldrig.
Som en riktig figther.
– Nja inte direkt. Jag är egentligen inte tuff någonstans. Min tjej och hennes kompis tittade på en skräckfilm och jag låg och blundade och tittade in i väggen och min flickvän fick berätta vad som hände. Jag hatar skräckfilm.
– Efter matchen åkte jag hem, grät lite till och två dagar senare satte jag mig och skrev ner allting från campet till bantningen till matchen uppladdningen till prestationen och vad jag kunde gjort bättre. Jag känner att jag hör hemma i UFC och att jag kommer kunna vinna över många människor där. Jag har alltid känt att jag skulle kunna bli topp tio i världen, men efter den här matchen är jag helt övertygad om att jag kan bli topp fem. Jag har en otrolig potential och kommer bara bli mycket bättre.
Jag hade tänkt ställa frågan om du någonsin tvivlar på dig själv, men det låter ju inte direkt som om att du gör det…
– Nej faktiskt inte. Jag tvivlar aldrig på min förmåga för den vet jag är hög och jag vet att så länge jag får tid på mig så kan jag prestera. Men det är klart att jag är orolig ibland att jag ska göra en Jon Fitch och bli knockad nästa match och sen bli utdragen på någon flying armbar i den tredje matchen så att jag inte får visa vad jag kan när jag vet att jag har potentialen. Men jag har aldrig kört med någon och känt att jag aldrig kommer kunna nå upp till deras nivå.
Något som slår mig under intervjun är (förutom vilken extrem basröst snubben har) är vilket självförtroende han utstrålar. Ribban är högt satt och även om han är 30 år tror han att han är långt från att ha nått sin pik.
– Jag är inte i närheten av min topp utan jag känner att jag har så mycket kvar att ge. Det motiverar mig att känna att jag håller så hög nivå men att jag ändå kan bli så mycket bättre. Jag kommer vinna mina matcher i UFC.
Hur skulle du vilja utvecklas som fighter? Om vi skulle göra ett Magnus Cedenblads inspirations-collage, vad skulle finnas på det då? Bara en stor bild på Justin Bieber, eller hur?
– Ja precis, han inspirerar mig sjukt mycket. Vet egentligen inte ens vem han är, varför har han blivit så stor? Vet du det?
Ledsen men jag har ingen aning…
– Hursomhelst. Något som inspirerar mig är nog visionen om att vara en komplett MMA-fighter, hur det ska se ut och att allt ska vara perfekt. Det är det som får mig att gå upp varje morgon, den drömmen och visionen. Så jag skulle nog bara vilja ha massa bilder på bra fighters.
Även om man inom MMA har längre karriär än i många andra sporter så kan man ju inte riktigt slåss till pension… Vad har du för planer när du lagt handskarna på hyllan?
– Jag ska hålla på med det här i tio år till, men efter det vet jag faktiskt inte. Ibland känner jag att jag skulle vilja ta min flickvän och min hund och flytta ut i skogen och bara njuta av att vara. Eller kanske starta en egen klubb och ge tillbaka något. MMA har gett mig så mycket glädje som jag skulle vilja ge tillbaka. Flytta ut i skogen och öppna en MMA-klubb helt enkelt.
Apropå din flickvän, vad säger hon om allting? Det måste ju ändå vara ganska tufft att vara tillsammans med en fighter, har du några tips på hur man får det att fungerar?
– Hon är skitsoft och har inga problem med det. Ibland när jag har haft jobbiga diet-dagar, typ två veckor innan UFC säger hon att jag ska strunta i allt och att vi ska åka iväg någonstans istället. Hon frågade förut mig om det bara var MMA på UFC eller om det var andra idrotter med, typ karate eller så. Hon tycker att det verkar så tråkigt att det bara är en sport och när jag ger henne biljetter till galor brukar hon bara fråga vilken tid min match är och inte vilja gå på resten.
Hur träffades ni?
– Hon såg ett klipp med mig på Youtube och ringde till mig och frågade om jag ville ta ett glas vin.
Du tvekade aldrig att tacka ja?
– Jag tackade nej! Jag hade tjej då men sen när det tog slut så messade hon igen och då började vi ses.
Har du några komplex? Kroppskomplex?
– Nej faktiskt inte. Jag brukar alltid bli så fascinerad när folk typ snackar om att deras ögon sitter för långt ifrån varandra. De sitter väl där de sitter? Min hjärna är för logisk är så oestetisk och jag får uppenbarligen ligga ändå.
Good for you. Men har du sex innan match?
– Ja fan. Jag hade sex på matchdagen inför UFC. Jag förstår inte det där med att inte ha sex innan match, det är skönt och mysigt och man blir avslappnad. Om man har sex får man ju mer testosteron? Jag vägrar tro på det där att man skulle göra bättre ifrån sig bara för att man typ var frustrerad. Jag hade sex bara några timmar innan min match. Men jag förlorade i och för sig…
Fem snabba:
LCHF eller HCHF
Stark eller smart
Blåtira eller fläskläpp
Vaxa pungen eller ta emot en lowkick från Brock Lesnar
Öde ö med fästmö eller mamma
Rumpor eller bröst
Intervju gjord av: Simone Giertz
