Sedan sluge David spöade upp Goliath för några tusen år sedan, har den store mannens nederlag varit en pålitlig publikfriare. MMA är inget undantag. Gigantiska män med skräckinjagande kroppshydda och tvivelaktiga kunskaper i kamp har funnits exakt lika länge som modern MMA har gjort det. Den första UFC-fighten, på den första UFC-galan, ställde franske kickboxaren Gerard Gordeau mot en 200 kg tung sumo i Teila Tuli. Det skulle dock bli en annan sumo som förevigades som det första sanna monstret i sporten.
Emmanuel Yarborough: 203 cm, 300 kg, (1-2)
På UFC 3 som hölls i North Carolina 1994, deltog den störste av dem alla. Även om den japanska scenen tio år senare skulle drabbas av akut fascination för storväxta monster, hittade de aldrig någon som var lika massiv som Yarborough. Amerikanen har till och med förärats rekordet som 
världens tyngsta idrottsman av Gunness rekordbok. Sumobjässens totala UFC-karriär bestod i att kasta ut betydligt mindre Keith Hackney genom burdörren, vilket utlöste den mest hysteriska adrenalindump som skådats i ett fighteransikte, innan Hackney bankade stoppningen ur Yarborough som snabbt kapitulerade. Vad som motiverade sumobrottare att gå två matcher till kan man fråga sig. En seger blev det i alla fall, via kvävning, när Yarborough fyra år senare la sig över en panikslagen japan vid namn Tatsuaki Nakano. Den sanne vinnaren var förstås Hackney, som omedelbart fick ringnamnet ”Giant killer” och visade vad som är den egentliga poängen med att låta giganter fightas. De skänker ofrivilligt motståndaren samma kultstatus som David fick i gamla testamentet. Inte mycket har förändrats sedan dess…
Paul Varelans: 203 cm, 140 kg, (9-9)
Isbjörnen från Alaska var inte riktigt lika enorm som vissa av sina kollegor i freakgenren, men hade i gengäld något som åtminstone liknade kampsportsträning bakom sig. Varelans debuterade på UFC 6 och hade en riktigt aktiv karriär över de kommande tre åren. Men även om det blev ett gäng hedervärda segrar på vägen, blev isbjörnen ihågkommen som slagpåsen som fick mindre män att se imponerande ut. Marco Ruas kapade ner bjässen med elaganta low kicks, ”Tank” Abbot och Igor Vovchanchyn klubbade ner monstret med vilda svingar. Alla tre fick enormt mycket mer cred än Varelans någonsin fick. Trots seriösa ambitioner betraktades isbjörnen i brottartrikåerna sällan som något annat än en trofé för stolta storviltsjägare.
Bob Sapp: 196 cm, 150 kg, (11-17)
Det är en kliché att dela upp fighters karriärer i ”den gamla” och ”den nya”. Men i Sapps fall är det synnerligen motiverat. Om sagan om ”The beast” hade pensionerats runt 2005, hade det varit en legend om bjässen som chockade fightingindustrin och gav etablerade proffs en reality check. För det var så det började. Den före detta amerikanske fotbollsspelaren rekryterades mest av en slum till den japanska cirkusen 2001, och förväntades inte bidra med mer än sensationslystnad och 
skräckblandad förtjusning på läktarna. Men där det saknades teknik och träning hade Sapp en imponerande styrka och, åtminstone till en början, en överväldigande killer instinct. Först blev ett par chockade japaner jämnade med marken i Pride. Strax därefter gjorde kickboxare i världsklass som Cyril Abidi och Ernesto Hoost i K-1, misstaget att underskatta monstret och knockades som resultat. Superstjärnan Antonio Rodrigo Nogueira kallades in för att visa hur det skulle gå till, och duon möttes på Pride Shockwave 2002. Matchen blev något av en seger för båda deltagarna. Efter att ”Minotauro” kastats runt, blivit slammad på nacken och hunsad med i nästan en kvart, lyckades brasilianaren till slut vinna på submission. Nogueira utnämndes till sportens hårdaste fighter och Sapps hårdhänta urkrafter vann respekt. Någonstans här hade storyn mått bra av att avslutas. Dessvärre fortsatte ”The beast” i samma stil, tills den bindgalna aggressionen hade slocknat och motståndarna hade lärt sig hur besten skulle tämjas. Sedan kollapsen har Sapp gått 2-15 i MMA, 1-12 i kickboxning, och är numrera reducerad till världens kändaste ”professional loser” vars jobb är att resa runt i världen och få hyggligt betalt för att lokala stjärnor ska ha något stort och hyfsat välkänt att spöa upp.
Eric Esch: 180 cm, 175 kg, (14-10)
Efter att Sapp blev en kommersiell succé i Japan, exploderade scoutandet efter andra bjässar som kunde roa publiken och ge proffsen en udda utmaning. En oväntad rekrytering i det gänget, var boxaren som främst är känd under smeknamnet ”Butterbean”. För många K-1- och MMA-fans är Esch orättvist avfärdad som en clownfigur, och något av en påminnelse om varför 
man binder ett nät runt kassler. Den klotformade, lönnfete sluggern klarade inte av att chocka sin samtid som Sapp hade gjort, och blev snabbt ansedd som en oseriös men roande slagpåse. De mest kända ögonblicken i smörbönans karriär, var att bli dropkickad i nyllet (och besegrad) av de betydligt mindre japanderna Genki Sudo och Ikuhisa Minowa. Som boxare var Esch däremot inget skämt, vilket syns på hans totala record av 77-9 med 58 knockouter och matcher mot legendarer som Larry Holmes. Esch var också mycket populär både under sin tid som Toughman-boxare och som proffs. Som bäst lyckades Esch ändå skapa en vinstsvit på sex raka segrar i MMA, med triumfer mot namn som UFC-veteranen Wesley Correira och den brittiske kultfiguren James Thompson. Något överraskande gick satsningen på K-1 betydligt sämre. Esch hanterade även livet efter karriären bättre än många andra, och fick till och med en egen dokusåpa inspelad.
Wagner da Conceicao Martins: 200 cm, 180 kg, (9-8)
”Zuluzinho” kan ha sportens mest ironiska smeknamn, då det översätts till ”den lille Zulu”. Na
mnet har dock sin förklaring. Den gigantiske brassens far, känd som ”Rei Zulu” var en halvkändis i den tidiga vale tudo-scenen i Brasilien, och mötte bland annat självaste Rickson Gracie två gånger i början av 1980-talet. Således blev sonen automatiskt den ”lille” Zulu. Pride fick nys om bjässen 2004 och höll inte tillbaka i marknadsföringen. Martins påstods vara allt från BJJ-fenomen till erkänd fighter. Tack vare väldigt generösa matchningar bevarades illusionen hyggligt tills bättre killar ställdes i vägen. När till och med ”Butterbean” kunde besegra Martins, via submission dessutom, kollapsade hypen totalt. Zuluzinho knegade trots detta på i några år, och kunde åtminstone känna en liten stolthet över segern mot mellanviktaren Ikuhisa Minowa, vars senare karriär var helt fixerad vid att utmana de största fighters som vågade sig in i en japansk ring.
Chad Rowan: 203 cm, 220 kg, (0-4)
Sagan om Rowan, mer känd som Akebono, är kanske den mest sorgligaste av alla i listan. Den pensionerade sumobrottaren som testade lyckan i fighting, är förmodligen den mest hånade och utskrattade av alla freaks. Men Akebono satsade inte på fighting i ett infall av storhetsvansinne 
som många fått för sig, och han var heller ingen publikfavorit på hemmaplan. Efter sumokarriären önskade sig bjässen från Hawaii ett lugnt och tillbakadraget liv. Men efter konkurser och ekonomisk kris växte desperationen. Det var då K-1 erbjöd sig att lösa skulderna, om Akebono kunde tänka sig att kliva in i ringen. Motvilligt gick den omotiverade och otränade mannen med på detta, och inte helt överraskande gick det åt helvete. Akebono förlorade allt. Inte bara demonstrerat av ett record på 0-4 i MMA och 1-9 i kickboxning, men även i förlorad heder och anseende. I Japan, där hånfullheten inte var mindre än i västvärlden, delade man ut smeknamnet Makebono (make betyder förlorare). Idag betalar Akebono hyran genom att delta i wrestling tillsammans med ett annat freak, brassen Giant Silva.
Hong Man Choi: 216 cm, 160 kg, (2-3)
Sydkoreas man i cirkusen är inte den tyngsta, men förmodligen den näst längsta (strax under Giant Silva). Choi kan även vara den mest vältränade och funktionelle idrottsmannen på den här listan. Som K-1-fighter gick det riktigt bra under karriären som varade mellan 2005 och 2009, med ett totalt record på 12-6 inklusive en sensationell vinst mot Semmy Schilt. Choi bankade ner en del kollegor också, Bob Sapp en gång och stackars Akebono tre gånger. I MMA kunde jätten däremot inte få till det. Under sin korta karriär vann Choi endast två matcher, mot de mest bisarra motståndare man kan tänka sig. En nigeriansk programledare (Bobby Ologun) och en föraktad före detta amerikansk baseballspelare, mest känd för sitt flitiga dopingmissbruk och andra skandaler (Jose Conseco). Chois främsta bidrag till MMA var, som för många andra freaks, att spela en biroll som Goliath och bli besegrad av en mindre man. Att få Fedor Emelianenko att se ut som en dvärg, samtidigt som den ryske kejsaren drog en armbar, var minnesvärt. Naturligtvis var herr Ikuhisa Minowa framme och nöp en seger mot jätten också, innan Choi bestämde sig för ett lugnare liv som mediakändis hemma i Sydkorea.
Slutet på cirkusen
Freakshowen i USA och övriga västvärlden försvann när viktklasserna blev striktare och experimentella matchningar inte längre kunde tolereras. Efter att tungvikten begränsades till -120 kg, har giganterna blivit förpassade till den irrelevanta supertungvikten. I samband med den japanska proffsscenens kollaps försvann även efterfrågan på genetiska avvikelser i den uppåtgående solens land. Som i alla gamla sagor och mytologier, blev jättarnas storhetstid kortvarig.
Hedersomnämnande: Paulo Cesar ”Giant” Silva (2-6), Wakashoyo Shunichi (1-6), Sylvester ”The predator” Terkay (3-1), Jan ”The giant” Nortje (2-6), Kim Young Hyun, Gerry Harris (1-4), Alan Karaev (2-3), Fred ”The mangler” Floyd, Jeffrey Kugel (1-1), Stefan Gamlin (0-3), Brazo de Plata (0-1)
