Vandringen från omklädningsrummet in till buren eller ringen är ett polariserande ämne. Ett vettigt argument är att promenaden inte tjänar något egentligt syfte och därmed inte kan vara varken bra eller dålig, eftersom fighting är den egentliga underhållningen. Andra uppskattar showen, förväntningarna, överraskningar som ramar in matcherna. Den förstnämnda mentaliteten skulle komma att bli typisk för amerikanska galor, samtidigt som den japanska scenen inte hade någon övre gräns för hur mycket glitter och glamour som följde deras fighters ner till tävlingsarenan.
Oavsett hur man ställer sig i frågan har entréer haft en historisk betydelse i sporten. Veckans lista blir en tillbakablick på sju fighters som på olika sätt gjorde kvällen mer minnesvärd redan innan matchen hade börjat.
Genki Sudo
Lika gott att kicka igång listan med den främste av dem alla. Sudo vann aldrig en titel av betydelse, trots segrar över män som Nate Marquardt och Mike Thomas Brown, men lyckades bli en av sportens mest populära fighters. En stor anledning var showen runt omkring ”Neo Samurais” matcher. Den kulturellt begåvade Sudo koreograferade de mest avancerade entréer som skådats, komplett med utklädnader och bakgrundsdansare. Det kanske mest imponerande hos Sudo var förmågan att ställa om till matchpsyke direkt efter att ha utfört ett komplext dansnummer med skådespeleri. Att spexa är en sak, men att dessutom leverera är en annan. 15-4 i record inklusive 12 avslut mot världseliten vittnar om hur talangfull Sudo var. Även efter match skedde en omedelbar omställning från fighter till underhållare, där den japanske grapplern alltid uppträdde ödmjukt och väl förberett. Rutinen brukade bestå i att först buga mot motståndare varefter en flagga med alla världens flaggor och texten ”We are all one” lyftes. En del fans, i synnerhet amerikanska, avfärdade spektaklet som pretentiösa fånerier. Betydligt fler uppskattade showen och mentaliteten, och sörjde att sportens mest engagerade underhållare gick i pension redan vid 28 års ålder för sju år sedan. Såvida inte den japanska fightingindustrin hämtar sig och återvänder till fornstora dagar, kommer världen förmodligen aldrig få se någon bjuda på entréshower i klass med Sudos.
Kimo Leopoldo
När Leopoldo kom in till buren på UFC 3 bärande ett kors på ryggen och en t-shirt med texten ”Lord’s gym”, mottogs det som en gimmick. Det var macho, dramatiskt och religiöst fanatiskt på 
samma gång. Men i efterhand framstår symboliken i entrén som mer obehaglig. Även om Leopoldo gav UFC-historien den första riktigt sevärda matchen mot Royce Gracie, var det ingen hjälte som hade anlänt till sporten. Karriären skulle präglas av suspekta matcher, attitydsproblem, dopingavslöjanden och misstänkta läggmatcher. Även utanför buren hade Leopoldo problem med lagen och blev bland annat gripen misstänkt för narkotikabrott. Till råga på det var Leopoldos tränare och coach under de första åren Joe Son, som gick bredvid in till buren på UFC 3. Son skulle långt senare visa sig vara en grov sexualförbrytare och sitter fortfarande i fängelse för sina brott. Med den bilden framför sig framstår korset på Leopoldos axlar som den mest absurda och missvisande symbolen som använts vid en entré. Men oförglömligt var det.
Jeff Monson
Kompakte tungviktaren Monson är en av sportens mest respektingivande gestalter. Eller mest skräckinjagande. Monstermuskler täckta av arga tatueringar, slätrakad tjurnacke och sällan några leenden, en vandrande illustration av hur statister brukar se ut i amerikanska fängelsefilmer. Men 
skenet bedrar. Monson är en högutbildad före detta terapeut som brinner för sitt politiska engagemang och betraktar sig som en frihetskämpe och beskyddare av de svaga och utsatta. Som uttalad kommunist och anarkist har Monson aldrig hållit tillbaka med sina åsikter, men det är fortfarande en man som föredrar intellektuell debatt före kravaller. Det enda brottet Monson har dömts för var skadegörelse, efter att ha målat ett fredstecken med orden ”Inga krig, ingen svält” på ett monument i Washington. Trots detta blir den missförstådde tungviktaren ständigt framställd som en bindgalen vilde. Därför blev det lite märklig stämning på ARCO arena i Sacramento när Monson kom ut till titelmatchen mot Tim Sylvia på UFC 65. I högtalarna strömmade inte den arga metal eller punk som alla väntade sig, utan John Lennons ”Imagine”. Total förvirring på läktarna inför synen av ett monster som skred in till tonerna av hippierörelsens ledmotiv. Det har spekulerats om låtvalet motiverade varför det aldrig blev några fler matcher i UFC för Monson, som fortsätter vara obegriplig för många men också betraktas som en hjälte bland de få som förstår honom.
Yoshihiro Akiyama
Entréer brukar ha syftet att höja förväntningar och stärka stjärnfaktorn. I vissa fall har det mer varit en fråga om ren egoboost. I Akyiamas fall snuddar det på avgudadyrkan. Den japanske judokan kommer ursprungligen från Korea och är därmed inte ”äkta” japan, vilket brukar innebära döden för popularitet i den uppåtgående solens land. Kanske var det därför Akiyama tog skapandet av sin egen myt till absurda nivåer. Inför matchen mot landshjälten Kazushi Sakuraba på K-1 2006, drog Akiyama på för fullt. Med Andrea Bocelli skrålandes i högtalarnas skred judokan ut på rampen där ett femtiotal ungdomar i gi stod uppradade. Ungdomarna och coacherna knäföll sedan framför Akiyama, innan alla bugade mot publiken. Utan ett gryn av självdistans vandrade slutligen den vitklädde judokan med sitt följe ner till ringen. Sektkänslan var inte att leka med. Om Akiyamas ego hade nöjt sig med den entrén hade historien slutat lyckligare, men det fanns ett kapitel till i sagan. Under matchens gång beklagade sig Sakuraba över att Akiyama verkade vara insmord i något. Matchen ogiltigförklarades senare då det visat sig att ”Sexyamas” fåfänga nått oanade proportion, med hjälp av sex flaskor hudlotion. Totalt sett lyckades Akiyama uppnå allt mellan förakt, beundran och storhetsvansinne under sin åtta år långa karriär. En av sportens största personligheter, det kanske största egot som klivit in i en japansk ring och mästaren på dramatiska presentationer.
Fedor Emelianenko
En lyckad entré behöver inte bestå av pompa och ståt. Det behöver inte ens vara en show. Ibland är raka motsatsen receptet för att försätta publiken i rätt stämning, vilket skulle bli den siste kejsarens signum. Emelianenko hade inget entourage, ingen märkvärdig musik och hade förmodligen inte dansat på rampen om hans liv så hängde på det. Endast en lugn marsch i sin röda sambodräkt med opåverkat ansiktsuttryck och integriteten på maxvolym. Publiken satt andaktig och knäpptyst. Endast den skallrande stämman från crazy Pride lady som deklarerade sportens mest fruktade namn hördes. Det var någon slags inofficiellt världsrekord i simplast tänkbara entré och just därför kunde Emelianenko utlösa rysningar som ingen annan.
Anderson Silva
Bland fans utanför Brasilien har Silva alltid vunnit respekt och uppskattning för sina offensiva kvaliteter, men inte för mycket annat. Den excentriske spindeln från Curitiba har förvirrat och förargat med sin personlighet i och utanför buren. Även invägningar, staredowns och entréer har varit obegripliga eller i bästa fall ointressanta. Men om Silva hade fått lite mer utrymme på väg in till buren hade det ryktet kunnat varit annorlunda. När den då okände Silva kom in på Pride 22 för elva år sedan, fick den japanska publiken se en show att minnas. Det sitter inte bara thaiboxning och fotarbete i benen på Silva. Om amerikanska fans hade fått se den dansanta sidan av den forne mellanviktskungen, hade populariteten sett annorlunda ut idag. Jänkare brukar vara svaga för Jackson.
James Te Huna
Strax efter att Zuffa köpte upp UFC efter sekelskiftet, valde organisationen att göra tvärt om mot vad som pågick hos de japanska konkurrenterna. Showen och spektaklet skulle minimeras och rampen plockades bort för att kunna skapa fler sittplatser åt publiken. Sporten var det enda som UFC ville sälja. Sedan dess har UFC och i synnerhet Dana White varit uttalade motståndare till entréshower. Spexaren Tom Lawlor har fått en del smäll på fingrarna för sina ständiga upptåg och utklädnader, men inte ens Lawlors kunde mäta sig med Te Hunas väl förberedda entré på UFC on FUEL TV 7. Med en Men in black-inspirerad entré, följt av en imponerande seger mot Ryan Jimmo, fördubblade Te Huna sin popularitet över en natt. Det var snyggt, enkelt och väl genomfört. Till och med White tonade ner kritiken och skippade utskällningen.
Hedersomnämnande: Reza Madadi blev den svenske pionjären på temat entréer, med sina entourage, dansare, flaggor och andra tilltag. Även om ”Mad dogs” popularitet numera har svalnat på grund av helt andra anledningar, har ingen svensk fighter varit bättre på att elda igång publiken på väg in till buren.
