The ultimate fighter (TUF) har beskrivits som den bästa chansen att göra sig ett namn som okänd fighter med stora drömmar. Det är en genväg in i UFC som inte ställer samma höga krav på meriter, kändisskap och kontakter som den vanliga vägen kräver. Dessutom brukar showen anges som den direkta orsaken till varför UFC mångdubblade sin publik på några år. Så långt in i resonemanget är dokusåpan en seger för alla inblandade.
Med höstens banbrytande upplaga av TUF, där kvinnor för första gången medverkar som coacher och fighters, kan det vara läge att påminna sig om att showen också är en fantastiskt bra plattform för att göra raka motsatsen. Det vill säga ta den potential och talang som redan finns och börja gå bakåt i karriären med hjälp av självsabotage. Inte bara fighters utan även coacher har lyckats med den manövern genom åren. Välkommen till TUF, din chans att göra allt värre.
Grunden läggs
I det allra första avsnittet i den allra första säsongen, lade Chris Leben grunden för den självdestruktiva tradition som sedan dess präglat serien. Leben söp sig dyngrak, gjorde narr av de andra deltagarna och krönte verket med att pissa på hackkycklingen Jason Thackers säng. Senare äventyr under alkoholpåverkan såg Leben rymma från huset, bryta ihop, slå sönder en glasruta med knytnäven och gråta lite till. Även Diego Sanchez fick snedfylla i bästa fjortisstil, hallucinerade och ballade ur. Säsongens bullies Bobby Southworth och Josh Koscheck gjorde sitt bästa för att uppmuntra utvecklingen med hjälp av provokationer och sadistiskt jävelskap. I ett försök att skipa rättvisa bestämde sig UFC för att reda ut konflikter genom att låta folk fightas om saken. Först erbjöds Leben en chans att ta revansch på sin mobbare Koscheck, och fick stryk. Därefter erbjöds stackars Thacker att ta revansch på Leben, vilket resulterade i att den hjälplöse kanadensaren inte bara blev behandlad som skit utan även fick smäll på käften inför miljoner tittare. En upplyftande sensmoral för alla mobboffer där ute.
Om Hollywood gör en remake med Adam Sandler som Thacker lär de ändra på slutscenen
Trots Big Brother-tendenserna skulle första säsongen bli den bästa hittills, mätt i talang. En framtida UFC-mästare (Forrest Griffin), fyra titelutmanare (Nate Quarry, Kenny Florian, Josh Koscheck, Diego Sanchez) samt två namn som fick delta i huvudmatcher (Chris Leben, Stephan Bonnar). Sedan dess har showen producerat allt färre talanger för varje säsong som gått. Men drama, fylla och självdestruktivitet har rasat vidare med oförminskad kraft.
Avhopp
I den andra säsongen blev numera bortglömde Eli Joslin först med att hoppa av showen, på grund av stressen som kamerorna orsakade. Med facit i hand var det ett värdigt sätt att lämna dokusåpan, jämfört med vad som komma skulle. I säsong tre lyckades Noah Inhofer bli allt annat än bortglömd när han brände chansen att ta sig till UFC. Den känslomässige BJJ-utövaren lyckades få ett brev insmugglat i huset som avslöjade ett mindre relationsdrama. Oförmögen att hantera detta blev Inhofer akut emo, ojade sig och krävde undantag från husets strikta regler om kommunikation med omvärlden. Historien slutade med att Dana White muntert hånskrattade över precis hur lite han brydde sig. Inhofer åkte hem och inledde en kampanj i att bomba Internet med lyckliga bilder på sitt förhållande, men är lik förbannat ihågkommen som TUF-historiens största toffel.
Inhofer fiskar efter sympati från fel kille
Att jaga tjejer hellre än satsa på UFC-karriär upprepade sig i säsongen efter. Jeremy Jackson, den ende mannen som lyckats slå ut Nick Diaz, hoppade över staketet eftersom det stod en kvinna han nyss träffat på andra sidan, och lämnade därmed serien. Det framstod som lagom smart av den lovande fightertalangen, men ännu mörkare hemligheter dolde sig i hur Jackson hanterade kvinnor. 2008 greps Jackson misstänkt för flera våldtäkter och sitter idag av ett 25-årigt fängelsestraff.
Tre killar som prioriterade street cred före UFC-kontrakt, var Marlon Sims, Noah Thomas och Allen Berube från säsong fem. Efter att ha supit ner sig till apstadiet började hormonerna svalla och smockan hängde i luften. Berube hetsade på de två andra tills det small. Slagsmålet slutade med att Sims slammade Thomas i ett cementgolv. Som förklaring berättade Sims att han blivit provocerad av påståendet att han skulle klappat ut i en fight, vilket han dyrt lovade aldrig skulle ske (två förluster på submission sedan dess). Alla tre fick omedelbart lämna huset.
Den där vågen
Redan i första säsongen resulterade en diskussion om invägningar till att Dana White hade sitt berömda motivationstal om att bli en ”fucking fighter”. Poängen gick fram, men bara tillfälligt. Förutom gänget som kickades ut på grund av slagsmål i säsong fem, blev även Gabe Ruediger utkastad. Efter att ha ignorerat vikten och vräkt i sig onyttig mat, i synnerhet tårta, kom verkligheten ikapp Ruediger strax innan invägningen. I en serie av dramatiska utspel snyftade Ruediger för sin coach BJ Penn, beställde en tarmsköljning, kollapsade och bjöd på tårfyllt drama. Han klarade trots detta inte vikten och fick lämna showen. Skämten om tårtor och lipsillar haglade på Internet. Ruediger lyckades trots fiaskot kämpa sig tillbaka till UFC, och tog med sig en tårta på invägningen innan matchen mot Joe Lauzon.En snygg comeback, även om det inte hindrade två raka förluster och sparken igen.
Om Ruediger lyckades rädda lite av äran genom att driva med sig själv, lyckades Clay Guidas brorsa endast förklara varför han inte är familjens stjärna. En rejält överviktig Jason Guida kom till sin kvalmatch i lätt tungvikt på TUF 8. Efter att ha bastat, spottat och slutligen spytt, misslyckades Guida klara vågen och fick åka hem utan match. Sedan dess har Guida den större gått 2-10 i matcher vilket kanske säger något.
Coachansvar
Det är inte bara fighters som bränner chanser genom att medverka i TUF. Före säsong tre hade Ken Shamrock rykte om sig att vara något av en föredetting, men var ändå betraktad som en respektabel veteran. Det fanns inte mycket kvar av den respekten efter att Shamrock sabbade sitt eget teams chanser genom att slarva med träning och istället prioritera sitt eget hävdelsebehov. Att anlita en kostrådgivande kroppsbyggare, som inte förstod viktklassporter, var kanske inget genidrag heller.
Quinton Jackson visade redan i säsong sju att det där med att coacha och leda andra inte riktigt är något för ”Rampage”. Trots detta fick Jackson en ny chans i tionde säsongen, och gjorde ett ännu sämre jobb som resulterade i att alla utom en fighter i hans team åkte ut i första omgången. Jackson reagerade genom att vända ryggen mot sina fighters, fokuserade på att mucka med Rashad Evans och slog sönder inredning. Det vann inte många fans.
Matt Hughes har medverkat som coach i två olika säsonger och visserligen gjort ett stabilt jobb med att utbilda fighters, men har även visat sig vara en dryg översittare till och från. Inget gjorde dock deltagarna och tittarna lika obekväma som uppmaningen att hela teamet skulle läsa bibeln i säsong sex. Bibelavsnittet handlade om en drottning och Hughes förklarade pedagogiskt budskapet för sina fighters med orden ”I am the queen”, helt blind för humorn i detta påstående.
Urspårning
TUF-reglerna förbjuder vissa saker, som att kommunicera med omvärlden, lämna området eller starta slagsmål. I övrigt är det ganska fritt fram att vara hur barnslig och motbjudande man vill, vilket har utnyttjats flitigt.
Bortglömde Richie Hightower medverkade i samma säsong som fenomenet War Machine och lyckades trots detta framstå som säsongens främsta dåre, vilket är lite imponerande. Hightowers paradnummer var att lämna en ”upper decker” i en toalett. Jag har inga planer på att förklara vad detta är utan hänvisar till videon nedan:
Ingen fick kicken från huset av den där incidenten, vilket bekräftar att UFC har rätt hög tolerans. Den toleransen visade sig inte minst i säsong åtta. Matstölder var ett stort problem i huset, vilket ledde till en serie av eskalerande vidrigheter. Först lurades Kyle Kingsbury att äta en fruktsallad som andra laget hade pissat på, bokstavligen. Hämnden bestod smakfullt i att Kingsbury ejakulerade på en portion sushi som sedan matades till David Kaplan. Om minnet har förträngts, kan det bero på att säsongen var fullständigt dränkt i vansinne. Det räcker nästan med att nämna namnet Junie Browning för att illustrera hur mycket man kunde komma undan med i TUF 8. Browning försökte starta två slagsmål och stormade buren efter en annan deltagares match, bara för att nämna något. Fast frågan är om inte Kaplan, mannen som åt den legendariska sushin, snodde showen med sin demonstration av hur omöjlig han var att knocka:
Att räkna upp alla andra nötter som deltagit hade gjort listan oändligt, så låt oss bara kort påminna om karaktärer som Julian ”Let me bang bro” Lane, bullyn James McSweeny och övertaggade Diego Brandao. Men frågan är om någon varit en större skitstövel än Tony Ferguson. Drängfull försökte Ferguson provocera fram en fight med Charlie Rader i säsong tretton, genom att håna Rader för att han fråntagits besöksrätt till sina barn. Trots det smaklösa påhoppet och förakt från precis alla andra deltagare, vann Ferguson säsongen och uppskattar idag sitt UFC-kontrakt.
Någon måste vara värst
Om någon kan betraktas som kungen av brända chanser i TUF-huset, till och med i sällskap med resten av listan, är det förmodligen säsong sjus Jesse Taylor. Som en av seriens bästa fighters fanns all anledning att fokusera på fighting och kontrakt. Istället fokuserade Taylor på sin favoritsysselsättning att bli full och kissa ner sig, gång på gång. Trots sina toalettvanor radade segrarna upp sig hela vägen till final och den stora chansen. Taylor firade den glada nyheten med ett fylleslag på Las Vegas nattklubbar. Kvällen spårade ur, Taylor hamnade i bråk och såg noggrant till att regelbundet upplysa omgivningen att han var en UFC-fighter. Efter att Dana White hade tittat på bilderna från övervakningskamerorna, blev Taylor den hittills ende fightern som blivit utsparkad från TUF efter att serien var slut.
UFC då?
Efter den här tillbakablicken på alla galningar som utnyttjat chansen till ett kontrakt för att sabotera sig själva, kan man förstå Dana Whites ständiga frustration över hur fighters beter sig. Men UFC är kanske inte helt oskyldiga heller. Efter första säsongens svit av fyllebråk, plockades alkoholen bort ur huset för att skapa en mer sportslig show. Som av en händelse passerade också säsong två utan att någon fighter spårade ur. Efter det letade sig spriten på något sätt tillbaka in i huset, och kaoset återvände. Före detta fightern Mike Dolce avslöjade att en matbeställning i TUF-huset kunde ta över 48 timmar, men att alkohol levererades dygnet runt på begäran.
Fritt fram att dra egna slutsatser.
Hedersomnämnade: Två svenskar har hittills medverkat. Akira Corassani fick en del kritik för sitt clownbeteende i huset, men lyckades galant med ambitionen att få sitt kontrakt. Lugnet själv Tor Troeng var aldrig ens i närheten av att uppträda opassande och fixade kontrakt han också.
