MMA är en av de mest föränderliga sporter som finns. Det som ansågs pålitligt för tio år sedan har blivit föråldrat idag, det som anses trendriktigt just nu kommer bli exponerat och tappa sin betydelse. Kreativitet och utveckling har präglat sporten sedan den officiellt skapades för nästan exakt tjugo år sedan, men kurvan har inte varit jämn. Vid jämna mellanrum har evolutionen gjort ett hopp framåt, ofta tack vare en enda fighter som kom på något ingen annan hade tänkt på tidigare.
Veckans lista är en titt på vilka dessa fighters var.
Royce Gracie – 1993
Få skulle säga att Royce var den bäste fightern i familjen Gracie. Vissa skulle till och med ifrågasätta att mannen som dominerade de tidiga UFC-galorna var någon enastående jiu jitsu-utövare alls. Men det var tack vare Royce som bilden av obeväpnad kamp förändrades för gott. Inom boxning, brottning och asiatiska stridskonster, har symbolen för nederlag alltid varit ryggläge. Motståndaren är besegrad när skuldrorna ligger mot backen. Graciefamiljen utmanade den bilden genom att frivilligt lägga sig underst, vilket i praktiken är den största revolutionen som har inträffat i kampsport. Enligt legenden valdes Royce att representera familjen när UFC skapades, inte för att han var bäst utan för att han såg minst skräckinjagande ut. Där en man som Rickson Gracie hade svällande muskler, skarp blick och ett manligt käkben, såg Royce mer vardaglig ut. Därmed skulle världen förstå att det var tekniken i Gracies jiu jitsu som segrade och inget annat. Rorion Gracie, mannen som låg bakom UFC:s skapelse, kunde se sin plan fungera över förväntan. Sedan november 1993 har kampsportare över hela världen fått en helt ny respekt för markkamp, vilket är den insikt som skapade sporten vi idag känner till som MMA.
Mark Coleman – 1996
Jiu jitsuns dominans i buren kunde inte vara för evigt. Brottare var det självklara svaret på vad som borde ligga ovanpå en grappler för att rita om kartan. Den väldige Coleman som debuterade på UFC 10, visade vägen. Med råstyrka, positionskontroll och brutalitet tog sporten en ny riktning. Colemans teknik var inte elegant eller varierad. Den bestod i att trycka motståndet i backen med en double leg, finna sig till rätta i guarden och ösa ner en skur av skallningar, armbågar och slag. Strategin känd som ground and pound hade skapats. Med stabil bas och breda skuldror var brottaren alla jiu jitsu-utövares mardröm. Konceptet utvecklades senare av män som Kevin Randleman, Mark Kerr och Tito Ortiz, men det är Coleman som förtjänar äran av att ha introducerat den amerikanska brottningsstilen i sporten.
.
.
Maurice Smith – 1997
Smith är kanske den mest bortglömde av sportens pionjärer, en amerikansk kickboxare som totalt gick 13-13 i sporten och aldrig gavs mycket uppmärksamhet. Smith hade bara ett stort ögonblick i karriären, vilket inträffade i titelmatchen på UFC 14. Ställd mot den då obesegrade Mark Coleman, var oddsen för ”Mo” inte muntra. Slank fysik utan monstermuskler, ingen brottning värd namnet och inte mycket till jiu jitsu heller för den delen. Kickboxaren Smith var en påminnelse om den sortens kampsportare som inte längre ansågs effektiva. Utmanaren förväntades bli reducerad till dörrmatta under Colemans köttmassa. Men ödet ville annat. Med utvecklat nedtagningsförsvar, överlägsen kondis och ett aktivt game på marken tröttades den store brottaren ut. I upprätt ställning smiskade Smith in lowkicks och pepprade ettrigt favoriten med alla attacker i sin arsenal. Efter 21 minuter orkade inte Coleman med mer. Titeln som UFC:s tungviktsmästare gick till Smith, som därmed blev den förste fighter med utpräglat stående stil som lyckades knäcka brottarnas och jiu jitsu-utövarnas dominans. Smith försvarade titeln en gång, mot David ”Tank” Abbot, innan Randy Couture åter såg till att brottarna erövrade bältet. Senare skulle stående kampstilar få ett större erkännande tack vare män som Chuck Liddell, Wanderlei Silva, Mirko Filipovic och Anderson Silva.
Frank Shamrock – 1999
1990-talet är känt som sportens brutala medeltid, där regler, träning och organisation var slumpartade och inte särskilt vetenskapliga. Passande nog var det hösten 1999, med endast månader kvar till sekelskiftet, som den förste komplette burfightern presenterade sig. Shamrock den yngre gick till historieböckerna som beviset på att MMA aldrig kunde bestå av en enda styrka. Det krävdes bredd, teknisk utveckling, crosstraining, komplett fysträning. Efter att ha erövrat titeln och försvarat den mot några old school-fighters stundade den största utmaningen. Stjärnskottet Tito Ortiz hade just brakat in på scenen med sin fysiskt dominanta stil, och utmanade om titeln backad av sitt övertag i styrka och storlek. Den runt 11 kg mindre Shamrock kunde inte möta Ortiz i en ren styrkemätning, men förlitade sig på sitt tekniska kunnande och tålamod för att vända matchbilden. I rond fyra var Ortiz uppgiven och klappade ut i ett nedtagningsförsök samtidigt som hammarslagen fortsatte falla. Triumfen var total, både för Shamrock och för den nya synen på MMA som en tekniskt avancerad idrott. Shamrock stod på toppen av sin framgång och popularitet men valde oväntat att överge titeln och lämna UFC. Den nye fanbäraren för teknisk och intelligent fightingstil blev istället Pridestjärnan Kazushi Sakuraba, som likt Shamrock fightades mer med sitt huvud än med sin storlek.
BJ Penn – 2004
Mannen som sägs ha väckt populariteten för lätta viktklasser var en sensation redan som BJJ-utövare. Efter att Penn upptäckte stilen tog det bara tre år innan det svarta bältet knöts runt midjan, vilket har kallats för det snabbaste legitima svartbältet i världen. Det har förekommit rykten om graderingar som köpts för pengar och gentjänster, men underbarnet från Hilo hade skicklighet som matchade färgen på bältet. 2000 blev Penn den förste ickebrasilianaren som lyckades vinna svartbältesklassen på VM i BJJ (Mundials). Naturbegåvningen stannade inte där. Penn utvecklades rekordsnabbt inom boxning och ansågs snart vara en av de tekniskt skickligaste även på det området. Men i kontrast mot andra talangfulla idrottsmän som började dyka upp när sporten blev mer civiliserad, var ”The prodigy” alltid en slagskämpe i grund och botten. Ett faktum som uppmärksammades när Penn hamnade i slagsmål på en nattklubb 2005 och därefter gick lös på de poliser som tillkallats. Med 1990-talets mentalitet kombinerat med det nya seklets vetenskapliga träning var Penn en unik karaktär. Kortvuxen, tunnhårig och nästan lite lönnfet, var tuffingen från Hilo raka motsatsen till en stereotyp machofighter. Penn förlitade sig på hjärna, kamplust och intuition, med ett sympatisk självförtroende som inte fruktade någon motståndare. Den filosofin drabbade welterviktskungen Matt Hughes 2004, när Penn bestämde sig för att hoppa upp en viktklass och direkt utmana om titeln. Hughes kallade utmaningen ”pinsam”, innan han blev utstrypt i rond ett. Det mest extrema uttrycket för Penns mentalitet syntes i matchen mot Lyoto Machida 2005. Fighten skedde i öppen vikt, där Machida vägde in på 102 kg och den rejält överviktige Penn endast lyckades nå 86 kg. Trots förutsättningarna lyckades Penn sno första ronden innan Machida tog över, en osannolik skräll som aldrig fick den uppmärksamhet det hade genererat idag. Ständigt bångstyrig och ointresserad av att lägga upp sin karriär på ett civiliserat vis, har Penn tagit skalper i fyra olika viktklasser med sin orädda mentalitet. En publikfriande rebell och kanske den mest renodlade fightern sporten har skådat. Många har blivit inspirerade och försökt efterlikna Penns mentalitet och kampstil men få har lyckats. De enda som är värdiga en liknelse är bröderna Nick och Nate Diaz, som har samma inställning till fighting som Penn och nästan har nått lika långt med sina karriärer.
George St Pierre – 2005
Mannen som kunde blivit sportens största rockstjärna har istället blivit det bästa exemplet på en traditionell kampkonstnär i buren. Trots populariteten, miljonerna, Hollywoodlooken och kändisskapet, har ”GSP” aldrig varit särskilt intresserad av att boosta sitt ego. Burens svar på Karate Kid håller dyrt och heligt fast vid samma filosofi som man normalt sett hittar på konservativa budoklubbar. I en minnesvärd sekvens från The ultimate fighter, berättade coach St Pierre gravallvarligt för sina lärljungar att det inte räckte med att vara en fighter, utan att man alltid borde sträva efter att bli en äkta ”martial artist”. Den sortens snack hade kunnat väcka löje i den moderna burfightingens värld, men St Pierre går inte att skratta bort. Kanadensaren har en inlärningsförmåga som ingen annan. I matchen mot Josh Koscheck 2005 tvingades tvivlarna inse att St Pierre lyckats med det omöjliga. På bara några år, vid sidan av all annan träning, hade kanadensaren blivit skickligare på brottning än en fyrfaldig All American som tre gånger utnämnts till den främste brottaren i Pennsylvania. Även om många gärna hade sett att welterviktens härskare klev ner från sin höga budohäst och började slåss lite mer vågat och underhållande, kan ingen förneka att St Pierres ödmjukhet och träningsdisciplin har skapat en nästan felfri fighter. Ingen annan har nått samma nivåer av teknisk skolning, men Frankie Edgar och Chris Weidman kan sägas representera samma tradition.
Hedersomnämnande: Antonio Rodrigo Nogueira, Fedor Emelianenko, Chuck Liddell, Anderson Silva, Lyoto Machida, Jon Jones, Cain Velasquez med flera.
