Mexiko spänner musklerna, folk blir rånade och ett halvkasst matchkort som plötsligt räddas av två fight of the night-prestationer på raken. Det är ungefär så jag skulle vilja sammanfatta UFC 155: Dos Santos vs Velasquez II som alldeles nyss avslutat sina sändningar.
Jag var givetvis klistrad framför diverse sändningar från Facebook, till UFC.tv till C More under hela kvällens gång från den första matchen till den sista. En gala på strax över sex timmar utspelade sig framför mina ögon och innan Joe Lauzon vs Jim Miller skulle börja igång var jag uttråkad. Av de totalt nio matcherna som hade genomförts framför mina ögon så var två av dessa faktiskt intressanta, varav en av dem var Leonard Garcia vs Max Holloway, medan den andra var Todd Duffee vs Phil De Fries. Det blev ett litet uppsving i matchen mellan Erik Perez och Byron Bloodworth, men det var mest på grund av Perez härliga personlighet, och det var långt ifrån det uppsving som galan verkligen behövde.
Vad galan verkligen behövde var en klassisk, spännande brawl-match eller kanske ett riktigt grappling-krig. Chris Leben vs Derek Brunson var på tur och gnuggade mina händer tätt samman. Äntligen skulle det bli lite fart i den här galan. Äntligen skulle Chris Leben som alltid går fullt ut i oktagonen återvända.
Men, nej.
Det var bland den mest långtråkiga 15 minuter jag varit med om. Det var som att sitta i ett hörn och titta på när vaselin torkar i en kvart. Leben var avvaktande och blev snabbt trött, medan Brunson hade en adrenalindump som gjorde att matchen gick i slow motion. Faktum är att det förmodligen skulle vara mer intressant att titta på den där vaselinklicken torka än att kolla på matchen.
Efter ytterligare två tråkiga matcher till, och när vaselinklicken nästan hade dunstat bort, så väcktes mitt intresse tillbaka till TVn igen i form av Joe Lauzon vs Jim Miller. Äntligen. En match som kan rädda natten och göra det värt att hålla sig uppe.
Det var dessutom äntligen en match som levde upp till förväntningarna. Det var ett krig som gick fram och tillbaka, som Miller förvisso mestadels dominerade, men som man fortfarande inte kunde räkna ur Lauzon från. Miller landade med en armbåge som fick Lauzons ansikte att öppna upp som som en spilld bloody mary på en vit heltäckningsmatta. Det var en så blodig match att UFCs kommentator Joe Rogan en gång under matchens gång kläckte ur sig att Lauzon borde gått och donerat blodet istället för han redan kunde ha skänkt blod för åtminstone tre personer. Matchen slutade till slut med 29-28 till Miller, vilket vittnar om att matchen var rätt tjusig att kolla på. Att matchen i slutändan dessutom fick Fight of the Night-bonusen, och att det första Miller sa när matchen var över var ”holy shit”, borde säga en hel del om hur den var att uppleva bakom en skärm eller på plats.
Efter den uppladdningen så hade vi sedan huvudeventet, och nu började jag bli riktigt pumpad. 65 sekunder var min spådom när jag pratade med folket i MMAnytts chatt under galans gång. För jag förväntade mig att den skulle bli lite längre än den förra matchen där Junior dos Santos stod som ny tungviktsmästare efter 64 sekunder. Men ack så fel jag hade. Cain Velasquez bevisade att den första matchen var mer en olycklig träff för honom och att han denna gång hade en lite bättre matchplan – Bli inte träffad av en uppercut när han går in för en nedtagning.
Det såg till en början ut som att planen totalt hade havererat när Velasquez skakade på huvudet för att visa sitt missnöje efter att ha misslyckats med flertalet nedtagningsförsök. Men när Dos Santos 25 minuter långa transformation till elefantmannen påbörjats på riktigt så lyckades Velasquez bättre med sina nedtagningar.
Dos Santos som innan han klev in i matchen hade en total matchtid på rygg på 13 sekunder utökade detta bra mycket mer denna gång. Även om Velasquez inte lyckades hålla nere Dos Santos under speciellt långa stunder så räckte det. Dos Santos blev tröttare och tröttare för varje gång som Velasquez satte en nedtagning, och det var så han vann. Trots detta så var det aldrig en tråkig match. Dos Santos med ett hjärta större än oktagonen höll sig inne i matchen så gott han bara kunde. Han hade fått smaka mängder av slag från Velasquez men gav aldrig upp. Det fanns ständigt den här möjligheten att Dos Santos skulle kunna vända matchen med ett enda slag, något som samtidigt gjorde matchen ännu mer spännande. I slutändan plockade Velasquez tillbaka sitt bälte med dom nästan förnedrande 50-45, 50-44 och 50-43.
Det enda som är helt galet i dessa domarsiffror är den första: 50-45. Hur i helvete?
Det var förvisso inte det enda konstiga domslutet under kvällens gång. Garcia blev rånad på både vinst och värdighet, något som är lite extra tråkigt för det kan innebära att han blir av med sitt kontrakt. Jag hoppas förvisso att UFC behåller honom, för även om han saknar både teknik och kunskap om hur han ska komma mycket högre upp i ledet för den här efterlängtade titelchansen så kommer jag alltid att kolla på hans matcher. De är aldrig de mest tekniska, men fan vilket hjärta den där killen har. Det är som om man hängt en osynlig morot på ett metspö runt hans huvud. Han slutar aldrig att gå framåt, oavsett hur mycket slag han fått smaka innan. Det är förvisso inte en hållbar strategi, men ack så underhållande den är.
Som tur är så verkar UFC hålla med mig, och UFCs VD Dana White sa följande under presskonferensen efter galan: ”There is no way in hell we are cutting Leonard Garcia.
När vi ändå är inne och talar siffror så kan man undra hur i hela friden mannen som poängsatte 30-27 till Melvin Guillard, medan Jamie Varner fick 30-27 av de andra två domarna?
Nåväl. Jag kommer bara få högt blodtryck om jag fortsätter tänka på sådana saker och blickar istället framåt. För vad sägs om lite Junior dos Santos vs Cain Velasquez 3? Jag vet åtminstone en som är sugen på det.
”Cain Velasquez, as you said. I will come back and I will take my belt again,” sa Dos Santos i intervjun med Joe Rogan efter matchen, och plötsligt fylldes mina tankar med förväntningar igen. För en natt som det här skulle jag lätt kunna genomgå igen.
