I ett ärligt och kraftfullt avsnitt av MMA-podden möter vi Moe Ahmadi och Amir Malekpour – två fighters med rötter i Iran, men med hjärtat i svensk MMA. Genom samtal om uppväxt, hemlöshet, disciplin och vänskap visar de hur kampsport blivit mer än bara en sport – det blev räddningen.
Från Iran till Sverige – Moe Ahmadi om uppbrottet och den nya verkligheten
Moe Ahmadi berättar i podden att han flyttade till Sverige från Iran när han var 14 år gammal. Det blev en stor omställning, både kulturellt och socialt.
“Jag kom till Sverige 2012. Jag var 14 år gammal. Jag kunde inte språket, hade ingen kontakt med någon.”
Den första tiden i Sverige var tuff. Han hamnade tillfälligt hos släktingar men beskriver att han inte hade någonstans att ta vägen på riktigt. Samtidigt var han rastlös, behövde utlopp för sin energi – något som till slut ledde honom till kampsporten.
“Jag kunde inte sitta still. Jag var arg, frustrerad, visste inte vad jag skulle göra. Kampsport blev min räddning.”
Det är genom träningen han sakta började hitta struktur och mening i vardagen. Moe berättar också hur boxningen först fångade honom, innan han gick över till MMA.
Från Teheran till Sverige – Amir Malekpours nya verklighet som tolvåring
Amir Malekpour flyttade från Iran till Sverige vid tolv års ålder. I MMA-podden beskriver han hur omställningen var stor – både språkligt, socialt och kulturellt.
“Jag kom till Sverige när jag var tolv år. Helt annan värld. Allt var annorlunda. Jag kunde inte språket, kulturen var ny.”
Trots den chockartade starten anpassade han sig snabbt. Det blev snart tydligt för honom att han behövde hitta struktur och mål i den nya tillvaron.
“Jag fattade snabbt att jag var tvungen att anpassa mig.”
Den mentaliteten har följt honom in i både tränarrollen och buren – där disciplin, anpassningsförmåga och tålamod blivit hans signum.
Tidiga år i Sverige – frustration, rastlöshet och vägen in i kampsporten
När Moe Ahmadi kom till Sverige som 14-åring beskrev han att han kände sig rotlös, oförstådd och frustrerad. Han hade svårt att sitta still och kände att något saknades.
“Jag kunde inte sitta still. Jag var arg, frustrerad, visste inte vad jag skulle göra.”
Det var i det tillståndet han först kom i kontakt med kampsport. Han sökte efter något som kunde ge honom utlopp för energin – och samtidigt ge honom struktur.
“Det var så jag hittade boxningen. Sen gick det snabbt – jag tränade varje dag.”
Träningen blev inte bara ett sätt att hantera vardagen, utan även en väg in i det svenska samhället. Det var där Moe började känna att han hade kontroll över sin utveckling – och sin framtid.
En osannolik vänskap föds i buren
När Moe skulle gå sin första proffsmatch behövde han en coach. Valet föll på Amir Malekpour, trots att de då knappt kände varandra. Deras relation utvecklades snabbt – från tränare och elev till något mer broderligt.
“Jag hade inte ens en tränare. Jag gick till Amir och frågade om han kunde hjälpa mig. Vi klickade direkt.”
Efter matchen blev Moe en del av Amirs liv – de tränade tillsammans, åt ihop, och Moe sov ofta över hemma hos Amir.
“Jag sa till honom, ‘jag har inget hem’, han öppnade dörren direkt.”
Brutala pass, blodsmak och disciplin
Träningen med Amir var långt ifrån lätt. Moe minns sitt första konditionspass tydligt:
“Jag fick blodsmak i munnen. Jag svimmade nästan. På vägen hem tänkte jag, ‘jag kommer dö om jag fortsätter så här’.”
Men han fortsatte – varje dag. De tränade thaiboxning, grappling, brottning – allt i högt tempo.
Det var i dessa pass som Moe började forma sig själv – inte bara som fighter, utan som människa. Disciplinen, rutinen och den hårda vägen blev fundamentet.
Att lyckas i MMA – mer än bara talang
Amir, som själv gått en lång väg i sporten, poängterar vikten av tålamod:
“Du kan inte bli proffs efter två amatörmatcher. De första tre proffsmatcherna kanske du klarar. Men sen kommer djuren. Då får vi se vem som är redo.”
Han berättar hur många unga idag är för otåliga, och hur det krävs riktig erfarenhet för att stå stadigt i buren.
En annan sida av Rinkeby – genom kampsport
Amir jobbar aktivt med ungdomar i Rinkeby, där han försöker kanalisera deras energi in i något konstruktivt:
“Det handlar inte om att slåss. Det handlar om att förstå sig själv. Att kunna ta ansvar för sina känslor.”
Moe håller med och säger att kampsport bygger självförtroende:
“När du vet att du kan slåss, behöver du inte bevisa något. Det gör dig lugn.”
Krigets efterverkningar – ett kollektivt trauma
Både Amir och Moe har släktingar som drabbades av Iran-Irak-kriget. Moe berättar att hans farfar blev skadad av en bomb nära huset. Amir berättar om sin mamma som jobbade som psykolog åt militären och hur hennes kollegor dog i en bombattack.
Men båda tonar ner sin egen koppling till kriget – de pratar hellre om hur det påverkat deras föräldrageneration och hur det präglar ens sätt att se på våld och rädsla.
Att fostras genom fighting – “Vi behövde det”
Varken Moe eller Amir romantiserar sin resa. Moe säger rakt ut:
“Om jag inte börjat träna, vet jag inte vart jag hade hamnat. Kanske fängelse.”
De ser MMA som ett verktyg för personlig utveckling – ett sätt att bearbeta vrede, ADHD och trauma utan att skada sig själv eller andra.
Framtidsplaner – revansch och utveckling
Moe berättar i slutet av podden om sin kommande match – en rematch mot en tidigare motståndare Rick Gangia han redan besegrat. Men han underskattar honom inte:
“Jag förbereder mig som om han är världens bästa. Jag vill inte ta något för givet.”
Amir fortsätter också aktivt både som fighter och coach. Hans fokus ligger på att hjälpa andra hitta samma väg som han själv gått – genom disciplin, respekt och struktur.
MMA som livsstil och terapi
Moe Ahmadi och Amir Malekpour visar i podden att MMA inte bara är en sport – det är en livsstil, ett sätt att kanalisera det som annars kunde blivit destruktivt. Från våldsamma skolmiljöer i Iran till disciplin i svenska burar har de omformat sina liv – och inspirerar nu andra att göra samma sak.
