Det här inlägget publicerades från början i Oliver Enkamps blogg – MMAnytt.se/enkamp
Då var det över.
Veckor av förberedelser: sprints, sparring, skador, fram- och motgångar har kommit till ett slut. För den här gången. Det blev en helkväll i ”The House of Pain” – a.k.a Solnahallen – i lördags den 9 mars. Jag kan inte svara för er som gick och kollade men för oss fighters flöt allting på rätt smidigt, läkarkontroll, matchhandskar, regelfrågor och så vidare fungerade bra utan att några polska rapgrupper behövde ingripa *wink, wink* 
Själva fighten blev ju helt annorlunda än vad jag visualiserat mig, men jag lyckades anpassa mig till situationen och har lärde mig en superviktig läxa som säkert tar andra fighters många matcher att få. Och jag är mycket mer nöjd med den lärdomen än jag är med själva vinsten i sig eftersom det kommer hjälpa mig i framtiden.
Tänkte rada upp lite steg för steg hur det har gått – och vad som snurrat i mitt huvud fram tills, och precis efter, matchen.
Uppladdningen
Det har verkligen varit en berg-och-dalbana i mina förberedelser inför den här proffsdebuten. Som jag sa i intervjun med MMA Viking innan matchen så har jag tävlat på amatörscenen i 4 år nu, bara för att ta steget när det verkligen känns rätt. Efter andra SM-guldet i rad i amatör-MMA så kändes det som att det var dags.
Förberedelserna började redan efter jul då jag började komma igång med två pass om dagen, och lite extra fokus på styrka/uppbyggnad. Träningen blev mer tävlingsinriktad, tempot höjdes allt eftersom och under de sista veckorna låg fokus legat på att få konditionen på topp. Men kollar vi närmare på de sista tre veckorna före match så har de varit allt annat än lysande. Det började med en envis förkylning som höll mig borta från lokalen i lite mer än en vecka och följdes upp av en revbensskada som följde med mig hela vägen in i buren. En smärta i muskelfästet vilket ledde till att jag inte kunde sparras eller brottas över huvudtaget den sista perioden.
Under själva matchdagen gick uppladdningen däremot galant – till stor del på grund av mina grymma coacher Jonathan och Abbe som gjorde ett perfekt jobb!
72.4 exakt vägde både jag och min motståndare in påVikten
Som många reagerat på gick matchen i en catchweight i 73 kg. Varför? Jo för att jag i vanliga fall går runt på 79-80 kg och kände att det var varken strategiskt smart eller motiverande att till första proffsmatchen tömma sig på nästan 10 kg (fast jag redan har rätt lågt kroppsfett) utan att istället fokusera på att fightas. Det är vad jag kommer dit för. Bantning har i min mening ingenting med fighting att göra och får jag säga mitt tycker jag det är ett dumt inslag som skapar uttorkade/energilösa fighters vilket leder till sämre underhållning. Att fighters redan utsätter sig för en stor hälsorisk genom att bara gå in i buren är det väl ingen som ifrågasätter, men varför spä på det ytterligare med att experimentera med kroppens vätskebalans i det extremaste?
Jag skulle föredra att man väger in strax innan man kliver in i buren, men trots det så har jag absolut inga problem med att banta eller att vara utan mat. Periodisk fasta är något jag själv gjort under en ganska lång period (på grund av dess positiva effekter på hormonnivåer och näringsupptag), så det är inga konstigheter för mig. Sista veckan gick jag ned ca 1 kg om dagen och kände inte att det påverkade mina energinivåer eller humör nämnvärt. Så här såg min morgonvikt ut sista veckan:
- Söndag: 77.5 kg
- Måndag: 76.8 kg (- 0,7 kg)
- Tisdag: 76.0 kg (-0,8 kg)
- Onsdag: 75.0 kg (- 1,0 kg)
- Torsdag: 74.2 kg (- 0,8 kg)
- Fredag: 72.8 (- 1,4 kg)
- Invägning: 72.4 kg
- Lördag: 76,7 kg (+4,3 kg)
Jag använde metoden som kallas för ”water loading”, vilket innebär att man dricker 6-7 liter vatten om dagen för att få igång kroppen att börja kissa som en häst, samtidigt som man uteslutar kolhydrater+salt ur sin kost eftersom de binder vätska. 24h innan invägningen slutar man dricka helt men kissar ut massa vikt i samma takt eftersom njurarna blivit ”överstimulerade” av det höga vätskeintaget. Du har säkert hört om denna metoden förut, men det sköna var ju att jag slapp sitta en sekund i bastun. Något jag kommer lägga till sen när jag sen ska ned till 70 kg.
Jag antecknade allt jag åt och drack under veckan, samt hur jag mådde för tillfället och vad som var bra/dåligt för att spara så jag kan förbättra det till nästa gång.
Vackert timad Ground n Pound
Matchen
Som jag skrev i början av det här inlägget så gick matchen helt annorlunda än förväntat. Jag hade kollat upp min motståndares stil på videos och byggt upp min gameplan därefter. Självklart hade ju motståndaren gjort detsamma, och hade inga avsikter att stå upp med mig.
Matchen börjar som jag trodde, han backade, var defensiv. Jag skickade iväg en spark så dyker han direkt på en nedtagning. BLAM! ner i mattan! FUCK! hör jag i mitt huvud. Utan att analysera situationen vidare länge börjar jag jobba mig uppåt – jag känner att han är stark men han har inte riktigt samma brottarpress och kontroll som mina träningspartners på klubben. Jag lyckas få ryggen mot buren och kommer upp. I huvudet snurrar fortfarande ”fick han verkligen precis ned mig?”. Trots att det känns svårt att släppa så vänder jag och börja brotta ned honom mot buren istället, jag försöker med en darce-choke som brukar vara en av mina starkaste submissions, han kommer ur och vi fortsätter brottas, vid något tillfälle försöker han hoppa upp på min rygg men jag lyckas slänga över honom. Det blir en riktig scramblefest med det ena submissionförsöket efter det andra, och lite slag flygandes däremellan innan rondklockan slår.
Rond nummer två kommer jag in lite mer fokuserad från början – jag vet att han kommer skjuta och jag måste säkra den här ronden hos domarna. Istället för att driva på nu med slag/spark så väntar jag på hans skjut för att tima med antingen en spark eller ett knä. Träffar honom med en spinning back kick rätt bra i bröstet och han flyger in i stängslet; men kommer snabbt tillbaka och försöker få ned fighten till marken igen. Jag lyckas sprawla honom och behåller min kontroll rätt bra överst. Skickar iväg lite slag men känner att så fort jag försöker explodera med en kombination så dras energin ned väldigt fort. Vid något tillfälle då jag har side tänker jag att armbågar hade varit perfekt här – men istället får det bli små hammerfists, som är irritierande i för sig. Finnen lyckas koppla in en armbar underifrån, men jag är lugn och lyckas dra ut armen trots att den satt ganska tight för en sekund – för att tillfället senare koppla hans rygg innan klockan slår för andra gången.
Inför sista ronden tänker jag att ”det är nu det avgörs”, och i mitt huvud så gick rond ett till honom och rond två till mig; jag vet inte hur publiken såg det, men det var så det kändes. Jag hör stödet tydligt från läktaren när vi väntar på domarens signal – och plötsligt är ronden igång. Jag minns att jag försöker på en hög spark som missar och i en slagväxling får han plötsligt min rygg! Hinner knappt reagera innan krysset kommer och jag flyger i en vacker båge ned i mattan. Den första tanken som kommer upp i huvudet är ”åh vad pinsamt”, men själva smällen var lugn dock. Väl på mattan måste jag börja jobba – han får INTE ligga på top i denna rond. Jag lyckas snirkla in ett ben över hans axel och så fort jag kickat igenom det så kopplar jag tag i foten på andra sidan. Lite för lite drar jag in kopplingen tills jag känner att den faller på plats. Nu är det bara att klämma. *TAP, TAP*
Den avslutande strypningen.
Det tog inte lång tid efter att jag fick in själva choken och att klappen kom. Direkt när jag vunnit reste jag på mig men jag kunde inte riktig känna den där glädjen eftersom jag fortfarande i rond tre kände mig omtumlad som blivit nedtagen direkt från start. Det ger verkligen ett psykiskt övertag – mycket större än man tror om man inte varit med om det själv. Det måste ha något med rovdjursinstinkter att göra… Att motståndaren får sin teknik igenom och du hamnar underst. Det var en vinst, men inte på sättet jag förväntat mig. Min jiu-jitsu sitter i ryggmärgen, och jag har verkligen nytta av min rörlighet och oortodoxa lås – de blev ju min räddning den här gången. Sedan är det klart man som fighter är väldigt självkritisk – nästan alla verkade ha sett en annan match än jag upplevde, och så är det ju. Jag är nöjd över min vinst. Jag är stolt över hur hårt jag arbetar. Så, nu har jag sagt det också. Jag har tagit med mig viktiga lärdomar från en tuff första match, både teknikskt och taktiskt – något som är väldigt bra!
Vad nu?
Just nu sitter jag med ett satans ömt knä och en stel armbåge så min prioritering att dessa ska få läka. Jag hade ju tänkt att tävla i sanshou-SM som går av stapeln nästa söndag i Västerås. Tycker det är en grym tävlingsform för MMA, men mina skador sätter tyvärr stopp för deltagandet. Kommer istället åka med som coach till 9 hungriga killar från klubben som ska slåss!
Själv kommer jag dra igång med uppbyggnadsträningen så fort jag kan och känner mig väldigt sugen på brottningen nu när revbenet är ok! Sen skulle jag vilja ha en match igen i april, senast maj någon gång. Två till tre matcher under våren känns bra, och sen lika många till under hösten. Framöver vill jag bara bygga upp mitt record i stadig takt och fortsätta utvecklas på alla områden!
Stort tack till alla ni som hjälpt mig inför denna matchen, mitt team på Allstars, alla träningskamrater och coacher. Hela gänget på Combat, alla ni som skrivit lyckoönskningar och ni som skrek och hejade på mig under matchen – det var verkligen motivationskraft!
Tack till mina sponsorer Nicopiasport, Combat Academy, Fitnessmarket, och Lotus Massage!
Oliver Enkamps match sänds på TV4 Sport lördagen den 23 mars klockan 21.00. Följ Oliver i hans vardag i hans blogg här på MMAnytt – MMAnytt.se/enkamp
