Han började med judo som åttaåring i Algeriet – för att kunna försvara sig i skolan. Fyra decennier senare driver han en av Sveriges mest respekterade MMA-klubbar i Stockholm. I premiäravsnittet av 5×5-podden berättar Omar Bouiche sin historia – om ett liv i kampens tjänst, byggt på disciplin, nyfikenhet och respekt. Det är en berättelse om att forma sin väg utan genvägar – från fritidsgårdens pusselmattor till tävlingar i Japan och en egen klubb i hjärtat av Kungsholmen.
Ursprung: Slagen i skolan blev början
Omar föddes i Sverige men flyttade som liten till Algeriet där han tillbringade sin barndom. Det var där han först mötte kampsport – som ett svar på något konkret.
“Jag började träna judo när jag var åtta, för att jag fick mycket stryk i skolan.”
Det handlar inte om idrott eller hobby, utan om överlevnad och vardag. Judon blev ett skydd, ett språk, en plats att växa på. När han flyttade tillbaka till Sverige vid tolv års ålder följde instinkten med.
Han fortsatte först med judo i Tyresö, men ganska snabbt bytte han bana till karate – där han kom att både tävla och utvecklas tekniskt. Under tränaren Peter Nyberg tog han sina första steg som ung talang inom svensk kampsport, och blev bland annat utsedd till bästa fighter på en ungdomsgala.
Stilblandning: Karate, taekwondo och sökandet efter helheten
Tonåren blev en experimentell fas. Omar beskriver hur han, liksom många andra ungdomar med invandrarbakgrund på 80- och 90-talet, drogs till miljöer där taekwondo var stort. Det blev en naturlig övergång. Men snart väcktes en djupare nyfikenhet – en vilja att förstå mer än bara en stil.
“Man sökte efter det ultimata hela tiden.”
Inspirerad av Bruce Lees tankar i Tao of Jeet Kune Do började han tänka i termer av sammansmältning snarare än avgränsning. Det fanns ingen perfekt stil – bara funktion. Nästa steg blev boxning. Han insåg att han saknade händer och tog tag i det.
“Jag bestämde mig för att lära mig boxas. Det var lite sådär… behövde lära mig händer.”
Shooto och de internationella mötena
Genom videoband och artiklar kom han i kontakt med Shooto – en tidig japansk form av blandad kampsport som föregick det vi idag kallar MMA. Det var exakt den helhet han letade efter: stående, brottning, mark – allt i ett.
Han reste till Japan och Brasilien, tävlade, tränade, utvecklade. Han berättar att han tidigt blev särskilt vass på benlås, och att han fortfarande är graderad i brasiliansk jiu-jitsu, något få faktiskt känner till.
“Jag var riktigt, riktigt bra på benlås på den tiden.”
Det var en tid av lärande och prövning – inte bara tekniskt, utan kulturellt. Han återkommer flera gånger till sin respekt för japansk etikett och ödmjukhet inom sporten:
“Jag gillar den japanska respekten – att man bugar, byter t-shirts, visar respekt.”
Klubbresan: Från fritidsgård till Kungsholmen
Omars tränarroll började i liten skala, i början av 90-talet. Han höll träningar i en lokal kopplad till en fritidsgård. Det var enkelt, men det räckte. Kort därefter hyrde han och några andra en lokal på Birkagatan. Där lades grunden till det som senare skulle bli en av Sveriges mest etablerade MMA-klubbar.
De tränade på pusselmattor, ventilation saknades, utrustningen var minimal. Men det spelade ingen roll – för inställningen var hundraprocentig.
“Jag lärde upp folk för att kunna träna själv.”
När klubben växte flyttade den vidare till Sveavägen i mitten av 90-talet. Under nästan 20 år blev den ett hem för generationer av svenska fighters. Enligt flera i podden har i princip alla svenska proffs varit på Omars pass någon gång. 2024 tog klubben nästa steg – vidare till Kungsholmen.
Där driver han idag Pancrase Gym, med samma principer som alltid – kvalitet, respekt och långsiktig utveckling.
Visa detta inlägg på Instagram
Tränarrollen: Teknik före hype
Omar gör ingen grej av sig själv. Han pratar inte mycket om sin betydelse, och när andra ger honom erkännande – avfärdar han det gärna. Men hans filosofi är tydlig, och den genomsyrar hela klubbens atmosfär.
“Jag är rätt ointresserad av personligheterna. Jag är intresserad av tekniken.”
Det är inte vad du säger, utan vad du gör. Inte hur du ser ut – utan hur du rör dig. Inte vem du är – utan hur du beter dig på mattan.
Närvaro som märks
I 5×5-podden säger Omar inte mycket – men när han pratar, lyssnar alla. Han behöver inga stora gester. Det räcker med en mening. Som när Simon berättar om sin tuffa förlust på Hovet, och Omar sa:
“Nu har du förlorat. Då vet du hur det känns. Nu kan du jobba dig uppåt.”
