Vi sitter i pressrummet inne i MGM-hotellet i ett Las Vegas som inte alls är lika varmt som det är ljust och soligt. Visserligen är det betydligt varmare än i Sverige trots det, jag beklagar, det var inte meningen att skryta. Vinterjackan saknar jag dock absolut inte. Givetvis är vi i ”Sin City” för UFC 168. För ett par månader sedan närvarade jag för UFC 162 där Chris Weidman gjorde det omöjliga, och knockade Anderson Silva. Det är en ära att få rapportera från returmatchen.
Efter en roadtrip från Los Angeles som började tidigt på morgonen anlände vi precis i tid för att checka in. Graciöst byter jag om i parkeringshuset för att hinna till konferensrummet. Efter två veckor av utsökt mexikansk mat så sitter skjortan betydligt mer spänt än vad jag minns, men vi skyndar iväg till huvudbyggnaden, och presskonferensen sätter igång kort efter att vi tar platser i det enorma rummet.
Jag fick ställa tre frågor, två av dem fick korta, och dessvärre ointressanta svar, men Anderson Silva vinkade åt mig åtminstone, det är inte alla som har fått den äran. Josh Barnett besvarade min fråga om preparation för Travis Brownes fightingstil på ett sätt som fick hela rummet att skratta. Hans svar involverade bläckfiskar och Brownes skägg, jag bryr mig inte om att jag inte fick ett ordentligt svar på min fråga.
Närvarande från pressen på presskonferensen så finns vanliga profiler som John Morgan och Ariel Helwani, samt en reporter som såg ut som Alice Coopers son. Efter en minst sagt underhållande presskonferens där någon definitivt släppte sig, så avrundas evenemanget. Till skillnad från andra presskonferenser så skickas alla fighters iväg direkt efteråt, utan att vi i pressen får någon möjlighet att intervjua någon av dem. Vi får inte ens en scrum med några av de fighters som deltog på presskonferensen. Den enda som hänger kvar är Travis Browne, som sätter sig direkt med en annan reporter.
Medan vi väntar på att få ta ett snack med den hawaiianeske tungviktaren hinner vi intervjua Gian Villante och Antonio ”Minotauro” Nogueira. Jag får erkänna att mitt inre MMA-fan tog över så fort jag gick fram och hälsade på Nogueira, men jag höll intervjun professionell. Tror jag, i alla fall, vi får se hur det blir när jag ser den själv. Jag introducerade honom som en legend, men det är han, hur man än vänder och vrider på det. Han berättar även att han varit i Malmö, min hemstad. Detta berättar han både innan och under intervjun, vilket gör den patriotiska skåningen inom mig ännu gladare. Nogueira bjuder på en intressant intervju, som kommer upp inom kort, och säger att han kan tänka sig möta Roy Nelson härnäst, det är en match jag gärna ser.
Därefter hämtar vi ut pressmaterial, tar några bilder och väntar på att reportern ska avsluta sin intervju med Browne. Efter vad som känns som ytterligare 15 minuter så avslutar reportern sin intervju, och som efterhängsna fans på en Justin Beiber konsert springer jag och kameramannen fram för att be om en väldigt kort intervju på 2-3 minuter. ”Nej, tyvärr han hinner inte,” säger en av UFCs presskontakter, som eskorterar ”Hapa” därifrån. ”Du måste fucking skämta,” tänker jag, och slänger en arg blick på reportern som måste ha bett Browne om hela sin livshistoria för att ta upp så mycket av hans tid. Att även det tog så lång tid är imponerande med tanke på hur kortfattad Browne vanligtvis är.
Efteråt bjuds vi på lunch av UFC, och frustrationen försvinner sakta men säkert så fort som de biologiska batterierna laddas. Säg vad man vill om UFC, de bjuder alltid på förtäring av högsta klass. Matmonster som jag är så äter jag i två omgångar, plus dessert. Man får ju passa på.
Vi sitter nu och laddar upp bilder, som bör komma ut på MMAnytt inom kort. Vi hoppas på att få tag på domaren Herb Dean för en intervju, antagligen idag eller imorgon. UFC-veckan är igång, och som vanligt så väntar säkerligen ett par intressanta intervjuer, och galna händelser.
