Åter igen är MMAnytt i Las Vegas för en UFC-gala, men för den första gången är jag; reporter-skribenten Sebastian Vendel-Martinez, ensam och kör ett enmansrace. UFC 183 går av stapeln på lördag, en gala som rundas av med ett möte mellan legenderna Anderson Silva och Nick Diaz. Dessa dagar kommer mina tankar och upplevelser att delas med er läsare i texter jag hoppas ni uppskattar.
Det råder inget tvivel om att jag är betydligt bättre framför kameran än bakom den. Låt oss vara ärliga, min största styrka är inte ens nödvändigtvis att skriva, men att improvisera framför kameran. Jag befinner mig i Las Vegas och kommer att filma, fota, intervjua och editera fram till att min amerikanska kollega Daniel dyker upp fredag eftermiddag för att bistå med hjälp. Det är dock bäst att starta från dagens början.
Flyget från Los Angeles till Las Vegas gick klockan 06:13, vilket lämnade utrymme för att åter igen bekanta sig med ”Sin City” i ett par timmar då mediaincheckning inte började förrän 12:30…och om vi ska utgå ifrån tidigare galor så finns det en stor chans för försening. Vilket det blev.
Det är knappast gott om vegansk mat på strippen, särskilt inte klockan nio på morgonen, så jag tog en taxi till närmsta Taco Bell och beställde fyra bean burritos. När jag återvände från en halvtimmes turistande fick jag reda på att Dana White lagt ut en bild på Instagram som skämtsamt efterlyser Nick Diaz inför de öppna träningarna. Eller som jag åtminstone hoppades var skämtsam. Diaz är en av mina favoritfighters och en individ som jag konstigt nog känner någon form av bekantskap med. MMA Fighting rapporterade sedan bilden var ett skämt. Den rapporten visade sig sedan vara felaktig. Även Ariel Helwani och gänget kan visst inte ha rätt varje gång.
Väl på plats på MGM Hotel & Casino påminndes jag om vilken fantastisk plats det är. Jag stöte på kollegor som genom åren blivit vänner; MMA Junkies John Morgan och MMA HEATs Wade Eck. Mellan alla huvudvärksindrivande remixar som UFCs Dj slängde ur sig fick vi sedan höra ett uttalande: ”Nick Diaz kommer tyvärr inte närvara på den öppna träningen.” Jag var inte överraskad, bara besviken. Kom igen nu, Nick. Jag har rest hela vägen från Sverige för detta.
Platsen var betydligt mer trång än vad en milt klaustrofobisk person som mig själv hade önskat och när Anderson Silva väl dök upp började alla fotografer och reportrar kanalisera deras inre ”Hunger Games” då de krigade om de bästa platserna för att fotografera och glömde allt deras föräldrar lärt dem om vett och etikett. Silva drog dessutom med sig halva Black House in på mattan. Bokstavligen talat. Rafael Cordeiro, James Moontasri, Igor Araujo och varenda coach man kan tänka sig intog mattan och då jag skulle fotografera blockerades nästan hela min vy av träningskamrater.
När träningen väl satte igång påminndes jag om hur underhållande och glad Silva verkligen är. Emellan förvånansvärt hårda sparkar på mittsar skämtade han med sina träningskamrater, larvade sig och skrattade nästan lika mycket som han grapplades. Jag fick ett par bilder som är godkända, men då MMA Fightings Esther Lin hukade sig framför mig och med både bättre teknik och utrustning lyckades framställa bilder som fick mina att se ut som de togs av ett fyllo med en Nokia 3210 så känndes de genast inte lika bra.
Efter träningen hade alla reportrar hunnit bygga en mur av kameror och kroppar runt intervjuområdet och att få en duglig plats var i stort sätt omöjligt. Utöver det tog två enorma väktare plats runtom, två herrar som jag endast kan beskriva som ”Amerikastora”. Deras huvuden var nästan lika stora som min bröstkorg. Jag ville fotografera dem men de var näst intill skräckinjagande.
Dagens sysslor tog slut fortare än vanligt, men imorgon väntar mediadagen. Då ska jag förhoppningsvis äntligen få träffa Diaz, samt få in några videointervjuer och åter igen jobba med det jag är bäst på. Fan vilken respekt jag har för våra fotografer, det är verkligen inte enkelt att få bra bilder på rörliga mål.
