I vissa tillfällen kan man känna sig själv som en fighter. Man sätter sig själv i deras position, både på eget initiativ och ofrivilligt. Idag var det fler intervjuer som stod på schemat, och precis som igår så skedde majoriteten i ett trångt hotellrum med cirka femton personer intryckta i rummet som om det vore en clownbil. Även om jag så gärna talar med en annan malmöit; Ilir Latifi, så var jag dessutom utsvulten, och i det trånga och väldigt varma rummet började jag svettas under skjortan. Helt plötsligt kändes det som att det var jag som bantade och skulle gå match, och tankarna fördes till tidigare amatörtävlingar, även om de inte alls skedde under lika spektakulära omständigheter.
Efter att ha talat med Mats Nilsson blir helt plötsligt min inställning till den matchen ännu svårare. Hur man man inte gilla Nilsson? Alla älskar honom, och med goda anledningar! Jag vet inte om jag vill se deras match nu. Sist jag kände så här var när Alexander Gustafsson mötte en av mina idoler; Mauricio ”Shogun” Rua. Jag vet inte vad jag ska tro eller känna.
Alla fighters är riktigt trevliga, som vanligt. Melvin Guillard bjuder på sig själv och en härlig intervju där han berättar om sin mognare inställning till MMA och sina motståndare. Skotskan Joanne Calderwood är så snäll och gullig att det är fullständigt omöjligt för mig att inte le när jag ser henne. Vi intervjuade henne igår, och idag när vi stötte på henne hade hon en otroligt söt t-shirt på sig med en enhörning som sköt en regnbåge från sitt horn. Så. Jäkla. Bedårande. Dessutom är det oerhört intressant att se kontrasten med tanke på hur allvarlig och våldsam hon kan vara i buren. Vi talar även med Ross Pearson och några andra UFC-fighters, intervjuerna kommer att publiceras inom kort på MMAnytt.
Gunnar Nelson är lika lugn, allvarlig och tystlåten som vanligt. Han ger dock en bra och intressant intervju, och även lite småprat. Jag ville ställa en fråga om det galnaste han någonsin gjort, eftersom han vanligtvis är så lugn och sansad, men vi avbryts av UFCs pr-folk som berättar att vi har en fråga kvar innan någon annan behöver rummet. Vi får endast genomföra intervjuer framför en stor UFC-affisch, oavsett vad alla fighters är villiga att gå med på för oss. Givetvis följer vi reglerna, även om vi så gärna hade rapporterat under mindre stressiga omständigheter.
Vi hade tänkt avsluta kvällen genom att möta upp ett gäng svenska fans vi hade varit i kontakt med. De verkade vara ett skönt kompisgäng och de berättade att en av dem hade rakat in ”UFC” i bakhuvudet. ”Det blir roligt,” tänkte vi. Vi tog tunnelbanan och bytte till ett tåg mot Deptford, där vi hade förstått att fansen skulle befinna sig. När vi höll på att stiga av tåget tittade de andra passagerarna konstigt på oss, som om de mentalt ställde frågorna ”Vad fan håller ni på med? Vad är ni här för att köpa?”. När vi väl steg av förstod vi varför. Området såg ut att vara en lagom risig förort med limiterad belysning och som förmodligen glömts bort av många. Plötsligt känner jag mig väldigt otrygg. Jag och mina fotograf/kameraman Per Häljestam stack ut, uppenbarligen turister, och hade vi vågat ta fram en kamera för att fotografera området hade ni nog förstått varför. Vi hör polissirener två gånger på fem minuter och minst hälften av de som passerar oss ser ut som att de inte hade haft några problem med att råna oss.
Det verkar ha uppstått något slags missförstånd om var vi skulle möta dessa svenska fansen, och vi beger oss hemåt. Det blir nog bättre att möta upp de svenska fansen efter invägningarna. Vi kommer att bege oss mot O2 Arena inom kort, där invägningarna äger rum. Endast en dag återstår till galan går av stapeln, jag kan knappt vänta.
