Här tar vi blickarna från de starka strålkastarljusen och glamourösa tillställningarna på sportens topp. Vi vänder oss istället till de som använder MMA som en flykt, ett utlopp och en räddning. I denna artikelserie presenteras ett antal individer som på ett eller annat sätt förändrat sina liv med hjälp av kampsport med förhoppningen att skina ljus på de vars historier allt som oftast förblir ohörda.
Karim har alltid varit tystlåten. Han trivs i bakgrunden och är tillfreds med att hålla sig för sig själv.
”Jag vet inte, alltså, jag är bara så tror jag. Har alltid varit. Typ lugn, tystlåten, du vet, inte o-social eller så, men lite för mig själv bara helt enkelt”.
Han har många gånger undrat om något är fel på honom. Undrat vad folk tänker, tycker och tror. I yngre år var det svårt för honom att träffa nya människor, att knyta nya kontakter. Med tiden har han lärt sig att bättre navigera sociala situationer.
”Det måste man ju när man växer upp, med jobb och så. Jag träffade ju fler och fler personer ju äldre jag blev och då krävs det ju att man typ pratar mer och så. Folk tycker att man är skum om man går runt tyst hela tiden du vet”.
Karim var inte bäst när det kom till skolan. Han hade inga vidare tankar om framtiden och om vad han ville göra med sitt liv under uppväxten. Ambitionsnivån var låg.
”Jag brydde mig inte så mycket du vet, höll käften på lektioner. Pallade inte anstränga mig, jag ville ändå inte plugga vidare. Allt det där betalar jag på sätt och vis för nu, du vet jag har inte precis det bästa jobbet. Men ändå, det kunde ha varit värre”.
Karim gick ut gymnasiet och fann sig likt många i en främmande värld; vad nu? Han började söka jobb. Det stod snabbt klart att arbetsförmedlingen inte skulle vara till någon vidare hjälp.
”Nej mannen, de vill bara kontrollera att du inte tar försäkringskassans pengar och bara sitter hemma typ. Det största slöseriet med tid nånsin”.
Gatan kallade. Karim behövde pengar. Med vännerna han växt upp med kände han sig trygg.
”Mamma hade problem med pengar vid den tidpunkten så jag var tvungen fan att göra något. Så jag började kolla runt efter sätt att tjäna pengar på, typ med kompisar och så. Jag hade tänkt svartjobb hos någon polares farsa eller något, men fan direkt fick jag erbjudande om att börja beckna*”.
Han testade på livet. Gillade det inte. Gatorna han växt upp på hade trots allt givit honom för mycket för att han med gott samvete skulle förgifta dess invånare.
”Jag kände mig som en parasit, du vet. Sålde skit till folk som jag visste var skadligt. Det kändes inte bra, jag var en del av problemet. Fittja har varit mitt hem i hela mitt liv och jag mådde inte bra med att smutsa ner området på det sättet”.
Karim var vilsen. Vad skulle han göra? Inga pengar, inget jobb, inget hopp.. Det var få saker som gav honom en känsla av självvärde. Tills han för första gången klev ut på mattan.
”Det var som om gud hade sett mig, så kändes det i alla fall. De hade ett typ ’prova på’-pass i Ungdomens hus och jag visste inte ens vilken sport eller någonting men gick dit ändå. En liten shuno lekte med folk på marken, gjorde vad han ville och folk hade inte ett skit att komma med. Det var så grymt. Jag blek hooked direkt”.
Brasiliansk Jiu-Jitsu gjorde sin entré i Karims liv. Sedan dess fanns bara en sak för den unge förortsgrabben.
”Det blev min grej kan man säga. Typ det som gav mig glädje i livet. Mitt första år var det allt jag tänkte på. Du vet nu, alltså jag är fortfarande helt besatt, men jag försöker typ föra över tankesättet på resten av mitt liv mer än förut. Jag är en helt ny person idag jämfört med när jag började. Det gav mig hopp, hur dumt det än låter”.
Han stod framför ett val; gå ner samma väg som otaliga gjort före honom. Ett liv av problem, droger, stress och sorg väntade. Karim sa nej. Han valde att istället hitta sig själv genom kampen och slitet, att bevisa sig själv på mattan med sina egna attribut snarare än med en pistol i handen. Istället för en ”parasit” blev han en mentor, en förebild och en krigare. Han är påväg någonstans. ”Svaga personer pratar men agerar inte, starka personer agerar men förblir tysta”, lyder ett citat av den franska författaren Eliphas Levi. Karim har hittat sin plats i livet och inser idag att det han en gång sett som en svaghet i själva verket är en av hans största styrkor.
”Det roligaste är att lära barn och lite yngre. Du vet, man får en känsla av ’shit, kanske det här kan göra samma sak för dem som det gjorde för mig’. Det är kraftfullt. … Jag vet vem jag är idag. Det lär man sig genom den sortens träning. Du får reda på vad du är kapabel till och hur långt du är villig att gå och typ hur mycket kämpaglöd du har inom dig. När jag först började pratade jag inte med någon, folk i klubben visste inte ens vad jag hette. Jag var fortfarande fast i det där du vet. Men man knöt ändå band med folk typ, genom att rulla och genom att lära sig tillsammans. Idag har jag bara vänner när jag kliver ut på mattan. Och jag har lärt mig att öppna upp för andra människor. Det finns saker du inte kan bevisa med dina ord”.
*Förortsslang för att sälja droger.
