Det är ingen ”vanlig” titelmatch vi bjuds på kommande lördag. Glöm försiktiga mästare, nervösa utmanare, brist på rivalitet och för sporten i stort utebliven betydelse; UFC 182 och dess huvudattraktion är inte en av de mest efterlängtade händelserna i UFC:s moderna historia utan anledning och av allt att döma är både ’Bones’ och ’D.C’ mer än redo att leverera.
Vem hade kunnat tro att lätt tungviktsklassen på fler än ett sätt skulle vara i fokus under inledningen av 2015? Med den ständiga utvecklingen uppåt av sportens lägre viktklasser med dess kvicka mästare och flertaliga utmanare såg de tyngre grabbarna ut att helt enkelt få nöja sig med en plats i baksätet. Det var inte länge sedan som exempelvis lätt tungviktsklassen ansågs vara UFC:s kanske mest ointressanta. En dominant mästare, otillräckliga utmanare och en i mångt och mycket åldrande skara låg som grund för denna uppfattning. Sen hände något. Något som inte bara skulle få VD Dana White och matchmäklare Joe Silva att gnugga händerna över de plötsligt nästan överflödiga möjligheterna till potentiella stormatcher, utan som även skulle få fansen att återigen brinna för den viktklass som länge varit organisationens stolthet.
Jon Jones (20-1) är tveklöst den som startade ”revolutionen. Mästaren har på sitt alltsomoftast (med undantag för en höstkväll i Toronto förra året) dominanta vis utmärkt sig som sportens bästa just nu, kanske någonsin. Skulle han lyckas besegra Daniel Cormier (15-0) nu i helgen och sedan än en gång avverka Alexander Gustafsson (16-2) (förutsatt att svensken tar sig förbi Anthony Johnson (18-4) i Stockholm i slutet av nästa års första månad) skulle motargumenten onekligen börja tunnas ut. Först väntar dock hans kanske tuffaste utmaning hittills då han i skrivande stund inleder den sista veckan av förberedelser för det oerhört uppmärksammade försvaret mot sin nyvunna nemesis.
Brottare av olympisk kaliber, obesegrad i oktagonen och självsäker som ingen annan. Cormier ser ut att bli en svår nöt att knäcka för Jones. Trots att mästaren konstigt nog lyckats ta sig igenom karriären utan att möta på alltför tuffa hinder (återigen med undantag för Gustafsson) har helgens match alla möjligheter att bli hans absolut svåraste utmaning sedan han först la vantarna på bältet för nästan fyra år sedan(!) För faktum är att ’D.C’ mycket väl (förlåt mig landsmän) kan ta mästaren till platser som han aldrig varit förut och till skillnad från ”The Mauler” faktiskt lämna oktagonen med en säker plats i historieböckerna. Låter det otroligt? Låt mig förklara.
Glöm faktumet att han gått obesegrad sedan MMA-debuten. Glöm att han avslutat tio av sina femton motståndare och att han innan dess tillhörde brottningens absoluta toppskikt. Allt det vet vi redan. Vad som åtminstone i mina ögon sticker ut är den obevekliga självtro 35-åringen besitter. Att gång på gång men en nästan självklar betoning förklara varför just han blir den som befriar sporten från Jon Jones är inte precis en försiktig strategi. Cormier lägger alla korten på borden inför UFC 182 och om mästaren synar kan den sista handen i olympierns jakt på sportens finaste titel mycket väl vara spelad.
För samtidigt som helgen ger honom hans första chans på en UFC-titel är det endast logiskt att anta att det vid förlust även blir hans sista. Eller? Kön ringlar sig längre för var dag och med hungriga potentiella utmanare som Gustafsson, Johnson, Phil Davis (13-2) och kanske även Rashad Evans (19-3) är misslyckande inte ett alternativ. 35-åringen vet förmodligen vad han håller på med. Han vet att chanser som dessa endast kommer en gång och för någon som Cormier är vinst sannolikt det enda alternativet. Det finns inget annat. När man står mitt emot UFC:s karismatiska, läskigt talangfulle, fysiskt dominante och allmänt skräckinjagande kanske främsta mästare någonsin är frågan dock om en sådan inställning räcker.
Det är lite mer än fyra dagar kvar nu, någon mer som är trött på att vänta?
