Om två veckor återvänder Brock Lesnar till oktagonen och i höst debuterar CM Punk för UFC – är det världens främsta MMA-organisation vi har att göra med eller WWE? För i ärlighetens namn börjar det bli svårt att skilja de två åt…
UFC eller WWE?
För de som älskar att klaga på hur UFC mer och mer börjar likna WWE har man just nu mer ammunition än någonsin. Med två veckor till UFC 200, sommarens stora höjdpunkt som bjuder på Brock Lesnars (5-3) återkomst mot Mark Hunt (12-10) som medhuvudmatch, samt faktumet att CM Punks debut ”äntligen” spikades för UFC 203 i veckan känns toppen av MMA-berget mer som professionell wrestling än någonsin förut.
När UFC först presenterades för världen skulle det vara oerhört svårt att skilja fenomenet från wrestling om det inte vore för det chockerande och brutala våldet inuti buren. Inramningen, atmosfären och uppladdning var väldigt WWE:igt så att säga.
UFC och WWE föddes ur samma vagga med andra ord och drog under stora delar av den förstnämnda bjässens historia till sig samma fanskara. Uppenbarligen är så fortfarande fallet, även fast grupperna börjar skilja sig åt mer och mer i takt med att UFC fortsätter etablera sig som en legitim sport istället för någon sorts lillebror till WWE. Med Conor McGregors (19-3) flytt från fjädervikt till weltervikt, Cris Cyborgs (16-1) märkliga cathweight-situation och Michael Bisping (29-7) mot Dan Henderson (32-14) om mellanviktsbältet år 2016 verkar det som om UFC däremot vill vända på den trenden och återvända till sina rötter.
Sport eller underhållning?
Med andra ord känns det som om UFC står vid ett sorts vägskäl, i synnerhet med tanke på det nya blod som kan komma in i och med den beryktade försäljningen av organisationen – antingen fortsätter man med den ”professionella looken” sedan Reeboks intåg, fortsätter med rankningar, dopingtester och fast bestämda viktklasser, eller så går man över till någon sorts flummig underhållningssport där alla kan möta alla, där man undantas från dopingtester om man är en stor stjärna nog och där titelmatcher bokas utifrån hur många PPV-försäljningar de kan generera snarare än vad som faktiskt är rättvist.
Just nu befinner vi oss i ett mellanstadie, där Conor McGregor kan flytta upp två viktklasser och möta lättviktaren Nate Diaz (19-10) i en welterviktsmatch i två efterföljande möten och där Brock Lesnar fortfarande används som en räddare i nöden när PPV-försäljning ser ut att svikta samtidigt som ”riktiga” fans fortfarande kan glädja sig åt matcher som Jon Jones (22-1) mot Daniel Cormier (17-1) och Jose Aldo (25-2) mot Frankie Edgar (20-4).
Vad som är rätt och vad som är fel vet jag uppriktigt inte. Visst är det roligt att se galenskap som Brock Lesnar mot Mark Hunt men minst lika sorgligt att Max Holloway (16-3) med nio raka vinster ändå inte ser ut att få en chans på fjäderviktstiteln någon gång snart. Det höjer frågan om vilka som verkligen förlorar på UFC:s WWE-inspirerade metoder och om det är värt att försumma talangfulla fighters för kortsiktig monetär vinst.
