Nuförtiden har man ju en rad ivriga mästare som samtliga lika gärna skulle kunna husera på toppen av UFC:s pound-for-pound rankningar. Vem är egentligen bäst?
Frågan känns mer aktuell än på länge såhär nästan en vecka efter T.J Dillashaws (12-2) andra dominanta vinst över Renan Barao (33-3). Inför matchen kändes det som om vad som helst kunde hända, att det skulle vara en jämn match och att vi skulle få se en väldigt annorlunda Barao än vid UFC 173. Oj vad fel vi hade. Dillashaw såg om ens möjligt ännu mer dominant ut än i första titelmatchen de två emellan och behövde en rond mindre på sig för att avsluta brasilianaren. Med en seriös kandidat till årets kombination satte han punkt för ”The Barons” era av dominans och gjorde klart att hans egen endast har börjat. Vi har av allt att döma mycket, mycket mer att vänta av UFC:s bantamviktsmästare.
Det roliga slutar inte där – nu har vi ju ytterligare en imponerande mästare att lägga till i diskussionen kring världens pound-for-pound främsta fighter. Vem som verkligen är bäst är självfallet omöjligt att avgöra då samtliga viktklasser räknas och en flugviktare inte har mycket av en chans mot en tungviktare, hur överlägsen i sin egen viktklass man än må vara. Hursomhelst är det alltid roligt att jämföra och vad vore livet utan lite fantiserande?
Dillashaw är nuförtiden en uppenbar kandidat till världens P4P främsta även fast han har en del kvar att bevisa innan han på allvar kan anses som absolut bäst. Om man tittar till UFC:s egna rankningar är det fjäderviktsmästaren Jose Aldo (25-1) som är just det, bäst. Det kan nog de flesta köpa och om han skulle vinna den uppkommande supermatchen mot viktklassens tillfälliga mästare Conor McGregor (18-2) blir det allt svårare att neka honom titeln som världens främsta. Och nej, irländaren finns inte med på listan.
Mellanviktsmästaren Chris Weidman (13-0) hittas på en andra plats och flugviktsditon Demetrious Johnson (22-2) på en tredje. Om man ser till Weidmans senaste vinster är det nästan så att man måste gnugga ögonen för att vara säker på att man inte läser fel – två vinster över Anderson Silva (34-6) på raken, båda genom avslut, fem ronder mot Lyoto Machida (22-7) och ett avslut på under tre minuter mot Vitor Belfort (24-11). Förutom att vara en ”brazilian killer” är han i allra högsta grad även en legend killer. I hans nästa utmanare Luke Rockhold (14-2) väntar däremot en ny sorts motståndare som vid vinst likt Aldo kan ta honom till toppen av rankningarna.
Låt oss inte glömma bort ”Mighty Mouse” – han må vara liten men ack så dominant. UFC:s expertkommentator Joe Rogan har gång på gång uppgett att Johnson mycket väl kan vara världens främsta fighter sett till det tekniska. Och om man ser till flugviktsmästarens prestationer är det svårt att inte hålla med. Han får motstånd i världsklass att se ut som nybörjare och man börjar rentav få slut på just motståndare. Viktklassens andra rankade utmanare, Joseph Benavidez (22-4), har redan förlorat mot honom två gånger och nummer ett, John Dodson (17-6), hoppas hämna sin förlust från i början av 2013 på UFC 191 om lite mer än en månad. Kan man vara för bra?
Just Mighty Mouse befinner sig i en något snårig sits. Å ena sidan är han såpass dominant att han mycket väl må vara världens P4P bästa, å den andra är få intresserade av att överhuvudtaget följa hans titelförsvar på grund av just detta. Med få menas självfallet inte verkligen få då många av oss njuter av att se Johnson göra vad han gör bäst. Många ”mainstream”-fans är med det sagt inte intresserade av de lägre viktklasserna i allmänhet och flugviktsklassen i synnerhet även fast detta är påväg att förändras.
Ronda Rousey (11-0) lider på sätt och vis av samma problem. I UFC:s bantamviktsmästarinnas fall talar stjärnstatusen däremot högre än något annat och intresset kring ”Rowdy” är större än någonsin. Kan man jämföra henne med manliga fighters? Hon är rankad som nummer fyra på P4P-listan, högre än bland andra Dillashaw och tungviktsmästaren Fabricio Werdum (20-5). Är det rättvist eller alltför konstigt att tvinga Rousey mäta sig med manliga kollegor?
Sen har vi ju familjens svarta får som trots allt inte kan glömmas bort. Jon Jones (21-1) är en speciell idrottsman, en sån där som bara existerar under en rad specifika omständigheter och tråkigt nog med ett ofta något ostabilt psyke. Han må ha gjort bort sig och förlorat lätt tungviktsbältet. Frågan är om man på grund av det kan bortse från allt han gjort i oktgonen och den dominans han visat upp över motstånd i yppersta världsklass. Min egen röst faller förmodligen på Jones, om inte Mighty Mouse eller Aldo för den delen.
Så vad säger ni, vem är egentligen UFC:s P4P bästa fighter?
Foto: Micha Forssberg
