Vid sidan om frågan vem som är den bästa fightern för närvarande eller någonsin (även känt som GOAT-debatten), är den eviga frågan i MMA vilken match som varit bäst. Efter att Gilbert Melendez och Diego Sanchez släppte lös nävarna utan mycket gardering eller strategi på UFC 166, ville vissa röster deklarera att legendarisk underhållning just hade bevittnats. Andra poängterade bristen på rationell fightingstil, och avfärdade matchen som ett glorifierat slagsmål utan mycket tanke bakom. Smaken är olika när det kommer till vad man helst vill se i en MMA-fight och veckans lista blir en tillbakablick på matcher som, av olika och ibland motsägelsefulla anledningar, har ansetts som några av historiens bästa.
UFC 3: Kimo Leopoldo vs. Royce Gracie
Den första drabbningen i UFC som med rätta kunde kallas ”match” och inte bara slumpartat och ensidigt slagsmål, inträffade mellan storfavoriten Gracie och den helt okände Leopoldo 1994. Gracie hade vunnit de två tidigare galorna, sju submissions på raken, utan att möta mycket motstånd. När Leopoldo kom in till buren, bärandes ett kors på ryggen med ett entourage man inte hade velat möta i en mörk gränd, trodde ingen att den solbrände biffen hade något nytt att komma med. Men Leopoldo var mer aggressiv och drivande än någon av Gracies tidigare motståndare och tryckte tillbaka favoriten med råstyrka och knytnävar. Det var först när orken tröt som Gracies jiu jitsu kunde ta ut sin rätt och erbjuda det armlås som avgjorde fighten. Efteråt var båda deltagarna förbrukade och Gracie var så skakad att handduken kastades innan nästa fight började. Med dagens mått var fighten ful och brutal med hårdragningar och knän mot skrevet, och det är svårt att se varför någon skulle kunna bli så utmattad efter bara fyra minuter. Men matchen visade att ett burslagsmål kunde vara underhållande, jämnt och oförutsägbart och är ihågkommen som den bästa och mest intensiva old school-fighten.
Pride 3: Kazushi Sakuraba vs. Carlos Newton
MMA under 1990-talet präglades av primitiv råhet som mer bestod av tuffhet än teknik. Det var en blodtörstig generation av fans och en modig generation av fighters. Ingen trodde att sevärd MMA skulle kunna bestå av elegant kampsport, utförd av gentlemän med ömsesidig respekt. Sakuraba och Newton ändrade på den bilden 1998. Den folkkäre och sympatiske catchbrottaren Sakuraba var under hela sin karriär en tekniskt avancerad fighter som aldrig förlitade sig på muskler eller brutalitet. Japanen vägrade spela med i muck och trash talk, tittade ner i marken under staredowns och behöll alltid lugnet i sina matcher. Ställd mot en man som stöpts i en liknande form, kampsportsentusiasten Newton, skapades en teknisk symfoni som erbjöd en ny slags underhållning. Duon virvlade runt i scrambles, låsförsök och positionsbyten tills Sakuraba slutligen hittade läge för en elegant kneebar. Inget blod, inga ansiktsskador, inga hormonrusiga vrål och kaxiga attityder. Tio år innan George St. Pierre blev symbolen för gentlemän i MMA, visade Newton och Sakuraba att det var möjligt att underhålla publiken utan att överge sin sportslighet.
Pride Shockwave: Antonio Nogueira vs. Bob Sapp
Början på jättarnas freakshow, början på Nogueiras legend och början på den riktigt stora MMA-boomen i Japan. På många sätt var matchen mellan Sapp och Nogueira 2002 historiskt betydelsefull. Men av större relevans för den här listan, var det också en av de mest omtalade och uppskattade matcherna någonsin. Sapp var betraktad som ett skräckinjagande monster vars enda svaghet skulle vara en riktigt teknisk motståndare. Men inte ens Nogueiras teknikregister kunde tämja besten i första ronden. Sapp kastade runt den brasilianske tungviktaren som en docka och dunkade in piledrivers som en kallblodig WWE-brottare. Nogueiras respekterade submissions och boxningsslag kunde inte ens sakta ner kolossens framfart. Sapp var kort och gott det mest skrämmande som skådats i sporten. När Nogueira till slut lyckades vända matchen i rond två och klämma ut en armbar, var det en Davids seger över Goliath av episka mått. I den historiska backspegeln är matchen förstås inte särskilt imponerande, ”Minotauro” borde vunnit snabbt och enkelt. Men som amerikanerna brukar säga, you had to be there. Där och då var det tidernas drabbning.
Pride Final Conflict: Fedor Emelianenko vs. Mirko Filipovic
Ibland lyckas ensidiga matcher nå legendarisk status, och stormaktskriget mellan Emelianenko och Filipovic 2005 är kanske det bästa exemplet. Förutom att de två tungviktarna överlägset dominerade divisionen på den här tiden, var de förmodligen sportens största stjärnor alla kategorier. Oavsett epok i MMA-historien, har det varit sällsynt att se två stjärnor mötas när båda är på toppen av sin utveckling. Den siste kejsaren och den kroatiske polisen var aldrig så bra som när de mötte varandra, vilket lade scenen för en superfight av historiska mått. Som extra krydda hade Filipovic dessutom knockat mästarens bror Aleksander Emelianenko, vilket gav matchen en hämndstory värdig Hollywood. Pride spädde på dramat med associationer till krig, stormakter, Rocky och allt annat de kunde klippa till med. Förväntningarna var kanske de högsta som setts inför en enskild fight. Matchen blev däremot inte särskilt jämn och hade inte heller några dramatiska comebacker. Emelianenko tog några smällar tidigt, men exponerade därefter bristen på kontringsboxning hos ”Cro Cop” och styrde fighten hela vägen till seger via enigt domslut. Resultatet räckte dock för att leva upp till hypen och än idag anser många att Emelianenko och Filipovic stod för den främsta fighten sporten har skådat.
Pride 33: Takanori Gomi vs. Nick Diaz
Skrällar och egon som blir nerplockade på jorden har en tendens att höja underhållningsvärdet i matcher, oavsett hur de utspelar sig. Något på det temat var mötet mellan dåvarande superhjälten Gomi och den blivande publikfavoriten Diaz, som utspelade sig 2007. Pride testade att expandera till USA och arrangerade en gala i Las Vegas, där syftet uppenbart var att sälja in organisationens främsta namn till den amerikanska publiken. Lättviktskungen Gomi fick därför en motståndare som vid den här tiden inte ansågs som mer än en journeyman i UFC. Som vanligt flög ”The fireball kid” ur startgroparna med en blandning av nedtagningar och våldsamma svingar. Diaz ansikte möblerades om duktigt och allting såg ut att sluta precis som Pride hade planerat. Men inget i Gomis arsenal kunde få stopp på den outtröttlige Diaz, som fortsatte peppra med envetna slagserier utan rädsla för kontringar. Gomi bad desperat domaren om att bryta matchen, medveten om att det inte fanns mer att ge. När domaren inte erbjöd någon hjälpte, vräkte sig en utmattad Gomi på en nedtagning i andra ronden, där kvällen slutade i en exotisk gogo plata-submission. Kungen hade fallit, en ny stjärna hade fötts, Stocktonboxning och kreativ BJJ var på modet och diskussionsforumen kokade. Strax därefter avslöjades Diaz som otillåten marijuanarökare och resultatet ogiltigförklarades. Men alla visste vem som hade vunnit, och faktumet att segraren dessutom var mer eller mindre pårökt när det skedde, förstärkte endast kultförklaringen av Diaz.
WEC 48: Leonard Garcia vs. Chan Jung Sung
Går man tillräckligt tillbaka långt i tiden, bestod boxning av två män som turades om att slå varandra på käften tills en av dem inte längre kunde resa sig. Ingen gard, inget fotarbete, ingen defensiv, endast en mätning i vem som slog hårdast och kunde ta mest stryk. När boxare började blanda in genomtänkt försvar och strategi ansåg vissa att feghet urvattnade sporten, samtidigt som andra välkomnade utvecklingen till en faktisk idrott. Något liknande kan sägas om reaktionerna på fighten mellan Garcia och Jung 2010. Med nävarna vid höften och hakan utsträckt, vevade den koreanska zombien och ”bad boy” Garcia på varandra i tre ronder av våghalsigt vansinne. Strategin, eller bristen på en sådan, var orädd och vågad. Precis vad en stor del av publiken ville se mer av, under en epok när fighters blivit allt mer försiktiga och poängkänsliga. Andra såg bara dålig kampsport och brist på intelligens. Reaktionerna på Melendez och Sanchez efter lördagens UFC 166 har låtit likadant, men inom den här kategorin av minnesvärda fighter är det inte troligt att någon kan slå Sung och Garcia.
UFC 139: Dan Henderson vs. Mauricio Rua
Även efter det här klassiska mötet 2011 gick åsikterna isär om hur sevärd matchen hade varit. En legendarisk comeback, nagelbitare in i det sista, ansåg fansen. Ensidig utklassning som aldrig var jämn, kontrade kritikerna. Det märkliga med fighten var hur snabbt dominansen svängde. Under de första ronderna hade Henderson kontroll och piskade runt ”Shogun” i buren med sin fruktade högerslägga. Hade matchen tagit slut efter tre ronder, hade den blodige och utmattade Rua varit övertygande besegrad på poäng vid det laget. Men fem ronder var den nya normen för huvudmatcher och den drygt 40-årige Henderson hade inte mer att ge. De sista två ronderna blev raka motsatsen, där Rua tog över dominansen och nästan fick matchen stoppad. Efter sista rondklockan var beslutet en rent matematisk fråga där en fighter hade tre ronder mot den andres två. Var det en jämn och spännande drabbning, eller en saga om två separata utklassningar där den ena råkade vara fem minuter längre än den andra? Det finns bara åsikter, inget svar, men matchen kan oavsett ställningstagande inte betraktas som annat än en klassiker.
Bellator 58: Michael Chandler vs. Eddie Alvarez
Den uppenbara konkurrenten till årets fight 2011, vid sidan av ovanstående Rua vs Henderson, skedde i Bellator. Det var även en fight som vissa ansåg bättre illustrerade hur en jämn, oförutsägbar fight med överraskande comebacker ser ut. Vändningarna var ovanligt många i mötet, där varje rond berättade en egen story. Chandler inledde starkast i rond ett, dominerade oväntat boxningen och lyckades sänka Alvarez. Mästaren kom tillbaka i en jämnare andra rond och dominerade därefter den tredje stort. Chandler raglade runt i buren och övertygade åskådarna att Alvarez nu tagit kontroll över sitt titelförsvar, men ännu en överraskning väntade. Med förnyad energi kom Chandler farandes i rond fyra och lyckades ännu en gång vända på handlingen. Alvarez kunde inte svara och kapitulerade under slagskuren, innan avslutet kom i form av en otippad submission av Chandler. Tjugo minuter av fullt krig, utan en lugn stund, med den mest oförutsägbara matchbilden man kan föreställa sig. Bättre än Rua vs Henderson? Det var det stora diskussionsämnet 2011.
Hedersomnämnande: Mirko Filipovic vs. Antonio Nogueira, Forrest Griffin vs. Stephan Bonnar, Matt Hughes vs. Frank Trigg, Wanderlei Silva vs Quinton Jackson, Randy Couture vs. Pedro Rizzo 1, Gray Maynard vs. Frankie Edgar 2, Anderson Silva vs. Chael Sonnen 1, Chuck Liddell vs. Wanderlei Silva, Alexander Gustafsson vs. Jon Jones och så vidare i all oändlighet.
