Detta är en text där skribenten framför sina egna subjektiva tankar och åsikter, som alltså inte behöver reflektera MMAnytts ståndpunkt.
Svensk MMA är större och starkare än någonsin. Vi har världens bästa MMA-landslag, fighters i flera av världens främsta MMA-organisationer och helt enkelt bättre atleter än aldrig förr.
Den konstanta tillväxten av svensk MMA kommer dock med vissa lyxproblem – som att ha två topp 5-rankade svenska fighters i samma viktklass.
Alexander Gustafsson vs. Ilir Latifi har länge varit matchen som alla svenska fans fantiserat om i smyg – men som få velat tala om. Svenskmöten är alltid lite känsliga och situationen förenklas knappast av att de två är nära vänner och klubbkamrater på Allstars Training Center. På samma klubb har vi också engelsmannen Jimi Manuwa – som även han är topp 5-rankad i UFC:s lätta tungviktsdivision, men låt oss i första hand fokusera på svenskarna för att inte göra detta allt för krångligt…
Gustafsson och Latifi har gång på gång slagit iväg allt snack om en framtida match mot varandra. Frågan har dock varit återkommande de senaste åren och jag kan, trots deras tydliga inställning, inte hjälpa att jag sitter och grubblar över det hela efter helgens UFC on FOX 28.
Hela Sverige – inklusive Latifi – har alltid stått bakom Gustafsson i hans väg till bältet. Men efter Latifis brutala vinst över Ovince Saint Preux är ”The Mauler” inte längre den enda svensken i titeldiskussionen. The Sledgehammer”, eller ”Lyftkranen från Rosengård” som vi kallar honom i Sverige, gjorde saken tydlig efter helgens storvinst: han vill möta mästaren Daniel Cormier i sin nästa match.
LÄS MER: VIDEO: Se Ilir Latifis brutala vinst över topprankade Ovince Saint Preux!
LÄS OCKSÅ: Ilir Latifi vill ha en titelchans – utmanar Daniel Cormier
Två män med samma mål och deras vägar är nu närmare att korsas än någonsin tidigare. Frågan är hur långt vänskapen räcker – innan någon föreslår det som hittills har varit så otänkbart för dem.
Både Gustafsson och Latifi har siktet inställt på titeln – men ”DC” kan förstås inte möta bägge två på en och samma gång. Den naturliga lösningen av sådana här ekvationer i MMA är att man slåss om saken. Frågan är vilken annan lösning Gustafsson och Latifi kan komma fram till.
Problemet kommer säkerligen skjutas upp då jag gissar att en av dem – troligtvis Gustafsson – kommer få chansen före den andre. Men vad händer då om han vinner?
Som det ser ut i mina ögon måste en av dem vika sig för att bana vägen för den andre. Och sett till bägge fighters tydliga målbild är jag inte helt såld på idén att någon av dem är redo att göra det – oavsett hur nära vänner de är.
Cormier och Cain Velasquez lyckades ju lösa situationen när den sistnämnda var tungviktsmästare, kanske många av er tänker. Ja, det stämmer bra och Latifi har även sagt sig vara villig att gå upp en viktklass om det skulle krävas. Men att gå ner en viktklass är en helt annan sak än att gå upp i vikt – i synnerhet när det kommer till dessa divisioner. Den lätta tungviktens viktgräns 93 kg vilket är långt ifrån tungviktsgränsen på 120 kg.
Latifi är dessutom inte en så pass stor internationell stjärna att någon omedelbar titelchans i tungvikt vore sannolik i dagsläget. Är han verkligen redo att lämna den lätta tungvikten – där han redan är kortare än alla sina motståndare och där titelchansen är inom räckhåll – för att istället kämpa sig upp och konkurrera med enorma bjässar som Alistair Overeem, Francis Ngannou och Stipe Miocic?
MMA-matcher mellan vänner och klubbkamrater är trots allt inget som inte har skett förut och om jag vore Latifi så skulle jag helt klart föredra det alternativet. Gustafsson och Latifi spöar redan på varandra bakom stängda dörrar på Allstars – så varför inte bara ta en respektfull match i en arena och få betalt på samma gång? De har ju till och med olika gym de brukar träna på i USA – Team Alliance för Gustafsson och ATT för Latifi – där de skulle kunna förbereda sig separat, för att sedan återgå till Allstars när allt är överstökat.
I slutändan är vi alla själva i vår egna väg mot det vi vill ha i livet och då måste man ibland våga armbåga sig fram och ta obehagliga beslut för att kunna nå sina mål.
