Sju raka UFC-segrar räckte inte för Farid Basharat. Åtta raka förluster har däremot inte hindrat Tai Tuivasa från att vara kvar i organisationen. Och när två fighters nyligen belönades med UFC-kontrakt trots förluster blev kontrasten ännu svårare att ignorera. Bakom de uppmärksammade besluten växer en fråga som berör hela sportens framtid: Hur mycket betyder det egentligen att vinna i UFC?
Den 22 september inträffade något anmärkningsvärt under Dana White’s Contender Series i Las Vegas. Jaden Ortega och Callum Connor förlorade båda sina matcher på domslut, men gjorde tillräckligt starka insatser för att belönas med UFC-kontrakt. Norbert Novenyi Jr., som däremot besegrade Theo Haig i kvällens huvudmatch, fick lämna utan erbjudande. Tre fighters hade gått in i buren med samma ambition, men deras resultat fick närmast motsatt betydelse när UFC skulle avgöra vilka som förtjänade en plats i organisationen.
Dana White gjorde ingen hemlighet av varför Novenyi inte fick kontrakt. Han hade inte uppskattat matchen och ansåg att huvudmatchen inte motsvarade förväntningarna efter en kväll fylld av underhållande insatser. Segern på poängkortet vägde lättare än det UFC-chefen hade sett under de femton minuterna i oktagonen. För deltagarna i Contender Series är förutsättningarna visserligen välkända: de tävlar om att imponera, inte bara om att vinna. Men mindre än en månad senare har samma motsättning blivit aktuell långt högre upp i UFC hierarki.
Farid Basharat hade redan gjort den resa som deltagarna i Contender Series drömmer om. Han hade tagit sig in i UFC, besegrat etablerade motståndare som Chris Gutierrez, Taylor Lapilus och Jean Matsumoto och arbetat sig upp till niondeplatsen på organisationens bantamviktsranking. När hans kontrakt löpte ut efter segern mot John Garza i juli stod han på 16–0 som professionell fighter, med sju raka segrar i UFC. Ändå kom aldrig det nya avtal han väntade på.
I sitt offentliga uttalande den 15 oktober riktade Basharat hård kritik mot hur organisationen hanterat situationen. Han framhöll att han aldrig tackat nej till en match och att han inte fått något erbjudande om vare sig en ny motståndare eller ett nytt kontrakt efter segern över Garza. Besvikelsen handlade också om något större än hans egen framtid.
– Tyvärr är organisationen helt enkelt inte vad den en gång var. Den är på väg i en annan riktning än den som vi alla växte upp med och älskade.
När framgången inte längre räcker
Basharat är långt ifrån ensam om att ha upptäckt att framgångar i buren inte garanterar en fortsättning. Muhammad Mokaev lämnade UFC efter segern mot Manel Kape i juli 2024, trots att han hade vunnit samtliga sju matcher i organisationen. Två år senare, i september 2026, försvann även Michael ”Venom” Page efter att ha avslutat sin UFC-sejour med fyra raka vinster. Page hade facit 5–1 i organisationen när Dana White bekräftade att hans kontrakt inte skulle förlängas.
Det finns avgörande omständigheter som skiljer fallen åt. Mokaev hade varit inblandad i uppmärksammade konfrontationer med Kape utanför buren, och White hänvisade till missnöje bland organisationens matchmakers och andra problem bakom kulisserna. Page var 39 år och hade fått kritik för flera mindre händelserika prestationer, trots sitt positiva matchfacit. Att tre fighters lämnat efter segersviter innebär alltså inte att deras kontraktssituationer kan förklaras på samma sätt.
Inte heller handlar det formellt om att UFC brutit deras avtal i förtid. Samtliga hade fullföljt sina kontrakt och fick ingen förlängning. Organisationen har rätt att välja vilka fighters den vill fortsätta samarbeta med, precis som en fighter kan välja att söka sig vidare när avtalet löper ut. Men för en sport som bygger sin identitet på att de bästa möter de bästa uppstår en svårare fråga när en obesegrad, topprankad utmanare inte längre anses värd att behålla.
Sex av Basharats sju UFC-segrar kom genom domslut. Han har ofta förlitat sig på taktisk disciplin, hög arbetskapacitet och förmågan att kontrollera matchbilden snarare än spektakulära avslut. Det är egenskaper som kan ta en fighter långt i bantamviktens konkurrensutsatta toppskikt, där ett enda taktiskt misstag kan få stora konsekvenser. Om just hans sätt att vinna påverkade kontraktsbeslutet är fortfarande okänt, men UFC agerande i andra fall gör frågan svår att avfärda.
Åtta raka förluster – ändå kvar i UFC
På andra sidan diskussionen finns Tai Tuivasa. Den australiske tungviktaren förlorade mot Robelis Despaigne på UFC 331 den 19 september och noterades därmed för sin åttonde raka förlust. Hans senaste seger kom 2022, när han knockade Derrick Lewis under en period då han själv var på väg upp mot tungviktens absoluta topp. Fyra år senare finns han fortfarande listad som aktiv på UFC officiella hemsida.
Tuivasa har byggt en publikprofil som få tungviktare kan mäta sig med. Han har levererat spektakulära knockouter, huvudmatcher och minnesvärda segerfiranden, där hans välkända skodrickande blivit en del av UFC-publikens relation till honom. När han går in i buren finns en förväntan om dramatik, och fjorton av hans femton professionella segrar har kommit genom knockout. Den historiken försvinner inte bara för att resultaten under senare år varit svaga.
Att Tuivasa fått fortsätta tävla bevisar inte att UFC gör sina kontraktsbedömningar utifrån popularitet. Hans befintliga avtal, tidigare meriter och tungviktsdivisionens särskilda förutsättningar kan också spela in. Det är heller inte självklart att han kommer erbjudas ett nytt kontrakt när det nuvarande löper ut. Men jämförelsen med Basharat sätter fingret på en motsättning: en fighter kan vara sportsligt på väg nedåt och fortfarande betraktas som attraktiv för organisationen, medan en annan kan klättra på rankingen utan att säkra sin plats.
Den kommersiella verkligheten går inte att bortse från. UFC har utvecklats till ett internationellt underhållningsföretag med stora intäkter från sändningsrättigheter, sponsorer och evenemang. Det sjuåriga amerikanska tv-avtalet med Paramount, värt omkring 7,7 miljarder dollar och med start 2026, placerar organisationen i ett helt annat ekonomiskt landskap än under sportens tidigare decennier. Varje gala är både en idrottstävling och en produkt som ska locka tittare, skapa uppmärksamhet och ge publiken anledning att återvända.
I den miljön är det naturligt att UFC värdesätter fighters som får publiken att reagera. Men när underhållningsvärdet får betydelse för vem som över huvud taget får fortsätta tävla väcks också frågor om vad sporten belönar och vilka prestationer som riskerar att undervärderas.
Vad händer när det inte räcker att vinna?
MMA är en sport där olika kampstilar möts under samma regelverk. En brottare som neutraliserar en farlig striker med nedtagningar och positionskontroll kan genomföra en lika imponerande prestation som en knockoutspecialist som avslutar sin motståndare på två minuter. Båda har löst det sportsliga problemet framför sig, men bara den ena prestationen behöver bli ett klipp som sprids över sociala medier.
Den tidigare bantamviktsmästaren Aljamain Sterling reagerade redan 2024 på att UFC valde bort Mokaev. Han beskrev hur fighters måste balansera behovet av att vinna mot kravet att underhålla, trots att de två ambitionerna inte alltid går att förena. En fighter som väljer att ta större risker för att imponera kan förlora en match som han annars hade kunnat kontrollera, och med ett nederlag följer ofta både sämre förhandlingsläge och förlorade ekonomiska möjligheter.
Samma spänning fanns i Contender Series den 22 september. Novenyi vann genom att göra tillräckligt för att övertyga domarna, medan Ortega och Connor belönades för prestationer som inte räckte till seger. Skillnaden mellan att vinna en match och att vinna UFC förtroende hade knappast kunnat illustreras tydligare.
Det betyder inte att UFC borde belöna varje poängseger med ett nytt kontrakt eller behålla samtliga fighters som har positiva matchfacit. Organisationen måste fatta beslut om truppstorlek, ekonomi, framtida matchningar och vilka atleter den vill investera i. Den har dessutom genom åren lyft fram skickliga brottare och grapplers till världsmästartitlar, vilket gör det alltför enkelt att påstå att teknisk MMA inte längre är välkommen.
Problemet uppstår när kriterierna är svåra att förstå även för de fighters som försöker uppfylla dem. Basharat gick sin sista kontrakterade match med vetskapen om att framtiden var osäker. Han besegrade sin motståndare, förlängde sin segersvit och väntade på beskedet som aldrig kom. Någon offentlig förklaring till UFC beslut har ännu inte presenterats.
Efter 16 raka segrar står han nu utanför världens största MMA-organisation, medan andra fortfarande får möjligheter trots återkommande nederlag. Kanske finns det goda kontraktsmässiga eller kommersiella förklaringar till vart och ett av dessa beslut, men för en sport där hela karriärer byggs kring resultat väcker utvecklingen en obekväm fundering.
Om inte ens en obesegrad toppfighter kan vara säker på att få fortsätta, hur ska nästa generation veta vad som egentligen krävs?
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
Vad borde väga tyngst när UFC bestämmer vilka fighters som får stanna?
