Tack alla för detta priset i självbelåtenhet. Det är viktigare för mig än UFC-bältet.
Så Wanderlei Silva är lite småsur på Anderson Silva för att han nuförtiden springer omkring och tycker att han är bäst i världen. Visst att han har bältet i UFCs mellanviktklass och har försvarat det 5 gånger, men det är ändå inte sportsligt att vara så självbelåten. Efter två lagom långtråkiga matcher han han också lyckats vända fans emot sig i den formen att man inte längre köper en PPV för att se honom vinna. Man köper den för att se honom bli tokigt knockad.
Fighters Only har nu också hittat lite extra grädde på mosen i en braziliansk intervju som de sedan översatt. Han börjar åtminstone lite fint så här:
”Personligen så är jag i konstant förändring, förbättring av mina tekniker och spelet generellt. Jag berättade för Dana White att jag tränar för att möta de bästa, till att gå stora matcher, vem det än må vara. Jag studerar mina matcher och jag gör inget ogenomtänkt. Jag ser mina matcher varje dag och försöker att bli bättre i alla områden. Jag oroar mig inte om resultatet, om jag vinner eller om pengarna. Jag tänker bara på att komma därifrån på samma sätt som jag kom in, alltså hel och utan skador. Jag försöker tygla mig själv för att inte alltid få en knockout, det är något som bara händer på vägens gång i vissa av mina matcher.
Jag försöker vinna genom misstagen av min motståndare. Det är inte intressant för mig att exponera mig själv och springa in i onödiga risker. Jag börjar bli gammal och sen jag började med MMA så har jag aldrig fått en reva eller fått mitt ansikte förstört. Vem som helst som känner till fighting kan se vad jag menar.”
Ja, det var ju faktiskt inte så farligt.
Det är ju lite intressant att se hur han tänker, hur han går frammåt i sin vardag och att han alltid försöker bli bättre. Men intervjun är inte över för här kommer stycket som lär svida i ganska många människors ögon. Det här handlar om Team Black House där bland annat Lyoto Machida också tränar:
”Gud förlåt mig för vad jag kommer att säga, men vi är åratal före vissa fighters. Vi kan också göra misstag förstås. När vi studerar våra framträdanden så ser vi dem, men det är inte alltid synligt i det otränade ögat.”
Nå väl, det kanske inte var så farligt ändå. Han säger åtminstone inte att han är bättre än alla vilket vi få ta och uppskatta. Wanderlei skrämde upp oss lite för mycket här tror jag. Nu när Dana White och Tito Ortiz blivit bästa kompisar igen kanske det är dags för Silva och Silva att bli polare.
Problemet med dessa citat är att han också har en poäng. Så länge ingen lyckas komma på Machida och Andersons stilar med ”slå utan att bli slagen”-matchplanen så kan jag inte heller säga att jag inte håller med honom. Just nu är troligen både Anderson Silva och Lyoto Machida åratal före många andra. Och när vi ändå är igång och jämför Brazilianare så är det kul att nämna att både Machida och Anderson har gjort varsin 180 graders sväng i sina karriärer, Machida har gått från att vara en realtivt seg fighter med intressant teknik till att få in två tokiga knockouter. Anderson har gått från att få in tokig knockout till tokig knockout till att vara en extremt defensiv fighter som väntar in motståndaren. De kanske har lärt sig av varandra lite för mycket möjligen?
