När Aron Sjölunds fackla till slut tändes i Robinson-finalen 2025 blev han inte bara vinnare – utan den yngsta i programmets historia, globalt. I en öppenhjärtig intervju som gäst i MMA-panelen berättar han hur han tränade två gånger om dagen, saboterade konkurrenters sömn och tjuvlyssnade i buskar – allt för att vinna.
“Jag ville inte bli omtyckt. Jag ville vinna.”
En barndomsdröm i fokus
Redan som barn satte Aron Sjölund upp ett ovanligt mål: att vinna Robinson. Det blev något mer än en dröm – det blev en livsstrategi. När han fick sitt antagningsbesked vintern före inspelningen tog han det som början på ett konkret projekt. I sju månader förberedde han sig metodiskt.
– För mig handlade det inte om pengarna, säger han. Jag skiter i pengarna. Det var titeln. Det var slutet på resan.
Han gick sista året på gymnasiet när han sökte. För att sticka ut i den tuffa gallringen valde han en originell strategi:
– Jag försökte vara så konstig som möjligt. Jag bullshittade igenom hela ansökan.
Hård träning och dold eldexpertis
När beskedet kom att han blivit uttagen, inledde Aron Sjölund en intensiv träningsperiod. Han gick från sex gympass i veckan till dubbla pass varje dag, kompletterat med eldövning, simträning och kosttillskott.
– Jag gjorde upp eld två gånger om dagen inför Robinson, berättar han.
Men väl på ön valde han att dölja sina färdigheter. Han insåg snabbt att synliga förmågor kunde bli en belastning.
– Jag sa att jag var dålig på balans och eld, så att jag inte skulle få de momenten i tävlingarna. Jag gjorde inte upp eld en enda gång i Robinson.
Taktik, sabotage och manipulation
En viktig del av Arons spel var psykologisk påverkan. När han såg att två konkurrenter – Paul och Kristoffer – kunde bli farliga i tävlingarna, valde han att försämra deras chanser med fysiskt sabotage.
– Jag gick dit med en spik och gjorde hål i pressenningen över deras huvuden. Så att det började regna på dem. De kunde inte sova, säger han med ett snett leende.
Resultatet blev som han planerat: de presterade sämre i tävlingar. Han gjorde också små överträdelser som gick under radarn.
– Jag tog med lite tändvätska. Produktion sa ingenting. Jag kände: jag är deras stjärna.
Livet på ön: djur, svält och mental kollaps
Det fanns också delar av upplevelsen som varken gick att planera eller kontrollera. En natt vaknade Aron av att något rörde sig under honom.
– Det var en stor orm som kröp under oss. Sen råttor. De kröp på folk när vi sov. Till slut blev det vardag.
Fysisk utmattning tog sin tribut. Kroppen började stänga ner.
– Jag fick inte stånd på 42 dagar, säger han med en blandning av skratt och allvar.
Men det var när kamerorna stängdes av som den största utmaningen kom.
– Jag fick panik. Jag hade aldrig haft ångest tidigare. Men dagen efter Robinson var det som att allt jag strävat efter var slut. Jag visste inte vem jag var.
Socialt spel och strategiska allianser
Relationerna med andra deltagare var ofta laddade. Vissa kom dit utan ambition, vilket störde Aron.
– Många ville bara bli kända eller få ett äventyr. Jag ville vinna.
Andra deltagare, som David, gick från antagonist till viktig resurs.
– I början ogillade jag honom. Men han är bara brutalt ärlig. Man måste förstå honom som person.
Aron tog även med sig kamouflagefärg och använde den för att tjuvlyssna på samtal i buskarna – utan att bli upptäckt.
– Det funkade tre gånger. De såg mig inte.
En dramatisk final
Aron dominerade det första finalheatet och vann med hela 17 minuter över konkurrenten Sara. Men produktionen tilldelade honom bara 15 sekunders försprång i slutmomentet – vilket han beskriver som absurt. Facklan han bar slocknade dessutom flera gånger på vägen.
– Jag sprang upp fem gånger. Den slocknade varje gång. Jag trodde jag skulle bli bränd i ansiktet.
Men han lyckades. Och när han tände elden framför kamerorna blev han inte bara årets vinnare – han blev också historisk.
Efteråt: offentlighet och distans
När programmet sändes märkte han snabbt av uppmärksamheten.
– Folk som aldrig snackat med mig började skriva. Men jag bryr mig inte. Min vänkrets är densamma.
Idag ser han tillbaka på upplevelsen som transformerande – men också krävande.
– Jag har lärt mig att skita i om folk gillar mig. Jag vet mitt eget värde.
Sammanfattning
Aron Sjölund spelade Robinson som ett strategispel – och han spelade det väl. Medveten träning, taktisk återhållsamhet, manipulativt agerande och iskall planering bar honom till seger. Han vann, som han själv säger, inte för att vara populär – utan för att han kom dit för att vinna.
– Jag såg det som ett schackbräde. Jag ville inte bli omtyckt. Jag ville vinna.
Innan han avslutade samtalet gav han också sin syn på poddupplevelsen:
– Tack för att jag fick komma. Det här var den skönaste podden jag varit med i någonsin. I andra sammanhang har det alltid varit krystat – här kunde man slappna av.
