Ända sedan det blev klart att Ronda Rousey fusionerades in i Zuffa-koncernen från den nedlagda fightingorganisationen Strikeforce, 2012, har de kvinnliga utövarna i MMA kommit på bred front. Faktum är att intresset för kvinnliga titelfights är större än någonsin. Vad fascinerar egentligen oss i kvinnliga fights?
Tjejerna som vill träna och tävla inom MMA blir alltfler världen över samtidigt som de klassiska orden från Dana White fortfarande ekar i bakgrunden – ”Women will never fight in the UFC.” Idag det är historia och tjejerna har för länge sedan bevisat att de hör hemma i oktagonen på samma villkor som männen.
Men frågan som nu ställs handlar istället om vad sporten gör med de kvinnliga deltagarna och tvärtom, vad tjejerna gör med MMA. I en tid av jämställda ideal som vi lever i – behandlas tjejerna på samma sätt som killarna i sporten? Vad jag menar med detta är kraven vid sidan av den idrottsliga skickligheten. Finns det kanske helt andra förväntningar på kvinnorna vad gäller utseende – och når man i så fall längre som tjej om man anses attraktiv? Kan man därför ens tala om det slitna begreppet ”feminism” inom MMA? Och vad tjänar detta i så fall till?
Diskussionen tog ordentlig fart om genus och MMA, 2013, då den numera f.d. UFC-veteranen Matt Mitrione hamnade i blåsväder efter att offentligt ha kritiserat homosexuella inom MMA och gett sig på den transsexuella fightern Fallon Fox, med orden ”disgusting freak”. Det var just efter den incidenten som UFC införde uppförandekod inom organisationen…
Holly Holm, Ronda Rousey och Miesha Tate är alla unga och vackra kvinnor. Därefter betraktas de som framgångsrika både i och utanför sporten. Cristiane ”Cyborg” Justino å andra sidan hamnar inte i samma fack. Visst måste man ta i beaktande att hon inte tävlat i UFC än. Men kom igen – hon hånas, kallas för manhaftig och placeras till och med i samma skrå som de manliga utövarna i sin viktklass på UFC:s hemsida.
Den skillnad som görs är uppenbar – sexiga tjejer premieras för sitt yttre. Men är detta egentligen moraliskt eller etiskt fel, kan man fråga sig? Snygga killar existerar i samma utsträckning i sporten och är naturligtvis en stor del av till exempel Sage Northcutts dragningskraft. Vi får kanske som konsumenter av en explicit fysisk idrott ta nakenheten och MMA:s multiattraktionskraft på köpet, helt enkelt.
Å andra sidan, är det inte så det ser ut överlag i de flesta idrotter där kvinnliga atleter utövar sin sport? Att de balanserar på en kniv-egg mellan att framstå som seriösa, duktiga och professionella idrottsartister samtidigt som de måste förhålla sig till exponeringen av sin egen kropp, sin feminina kvinnlighet? Här syftar jag till att det vore högst anmärkningsvärt om männen ständigt fick svara för sina klädval, utseenden, frisyrer och kroppsliga konstitutioner vid sidan av oktagonen, något som skulle te sig, helt absurt.
Det är givetvis inte de kvinnliga utövarnas fel om de objektifieras. Resultatet av en sådan tudelningen visar å ena sidan att UFC och MMA kan betraktas som rätt jämställda och å andra sidan att det ändå finns en hel del som skiljer sig åt mellan könen. Frågan är känslig och riskerar att endast reproducera, det vill säga, cementera sådana åsikter om kvinnor i idrott i allmänhet, då samhället generellt tenderar att objektifiera och placera kvinnor som män i fack baserat på kön, normer och sexualitet.
I USA är ju utseendefixeringen mer överdriven än i Sverige, med påkostad träning, fettsugning, botox och diverse andra kosmetiska skönhetsingrepp. Joe Rogan med flera har ju uttryckt sin stora förtjusning över Mieshas ”ass”, liksom andra, fans och MMA experter som förtjusas över Rondas vackra yttre.
Sedan har vi de lättklädda så kallade ”ringcard-girls” som man håller sig med, och då främst i USA. Personligen har jag funderat en hel del över vad det är för funktion de fyller, vad de är menande att signalera till oss åskådare. Och jag har kommit fram till att det skulle kunna vara något åt det här hållet – ok, det är lugnt, vi är många homosociala män här som tittar på halvnakna karlar som krälar omkring i en ormgrop och omfamnar varandra. Det är alltså för att ta udden av den homoerotiska sidoeffekten som vi behöver Arianny Celeste och Brittney Palmer i rondpauserna. Jag menar att mer än ett läckert kvinnligt objekt för ögat att vila på representerar de den lugnande heteronormativiteten. Eller kanske både och.
Vinner UFC på att premiera och lyfta fram kvinnorna i idrotten på fler än ett sätt eller gör dem skillnad på män och kvinnor inom organisationen? Vad säger ni, tyck gärna till i denna komplexa fråga.
Skriven av: Magnus Stenius
