Alexander Volkanovski fyller 38 år mitt under ännu ett mästerskapsläger. Kroppen är lättare, viktminskningen mer kontrollerad och motståndaren obesegrad. Ändå är det inte Movsar Evloevs brottning som oroar UFC-mästaren mest. När Israel Adesanya och Demetrious Johnson börjar plocka isär matchen tekniskt formulerar Volkanovski en övertygelse som säger mycket om var han befinner sig: över 25 minuter tror han fortfarande inte att någon fjädervikt är bättre.
”Enda sättet är att knocka mig”
Kindbenen har börjat framträda tydligare. Volkanovski är mitt i viktminskningen och den här gången vill teamet gå in i matchveckan med mindre kvar att göra. Åldern har förändrat kalkylen, åtminstone utanför buren.
– Jag kommer förmodligen vara lättare än jag någonsin varit inför en match. Jag är 38 nu, vi vill bara se till att viktminskningen går bra och att jag återhämtar mig så bra som möjligt.
Det är en ovanligt försiktig inramning till en betydligt mer kompromisslös syn på själva matchen. På andra sidan väntar Movsar Evloev, obesegrad och byggd kring en stil som har gjort honom svår att lösa under långa matcher. Volkanovski respekterar både konditionen, brottningen och förmågan att konsekvent vinna ronder.
Ändå ser han bara en tydlig väg till förlust.
– Jag tror att hans bästa chans är att försöka knocka mig. Jag kan inte se honom slå mig någon annanstans.
Volkanovski stannar inte där.
– Jag tror att det enda sättet jag förlorar i den här divisionen är om någon träffar mig och får in den där smällen. Jag har den tron på mig själv att ingen är bättre än jag över 25 minuter.
Det är nästan en provokation mot Evloevs främsta egenskap. Ryssen har byggt sin position genom kontroll, fysisk uthållighet och en förmåga att göra motståndarnas matcher till sina egna. Volkanovski ser samma styrkor och landar ändå i motsatt slutsats: ju längre matchen pågår, desto mer tror han att hans eget register kommer fram.
– Om det finns någon som kan pressa mig i 25 minuter skulle man kunna tro att det är han. Jag tror bara inte att han kommer göra det.
Sekunderna som kostade Ruffy allt
Den mest intressanta delen av samtalet kommer när fokus lämnar mästerskapsmatchen. Volkanovski, Adesanya och Johnson börjar dissekera Mauricio Ruffys möte med Arman Tsarukyan, och diskussionen glider snabbt från resultat till detaljer som knappt syns för den vanliga tv-tittaren.
Volkanovski hade arbetat med Ruffy inför uppgiften. Frågan runt matchen var given: vad skulle hända när Tsarukyan väl fick grepp om honom?
Svaret överraskade inte Volkanovski. Ruffy stod emot.
– Alla pratade om att så fort Arman fick tag i honom skulle han bli kastad runt. Jag tänkte: nej, så kommer det inte bli.
Mot slutet av första ronden började Volkanovski till och med känna att matchen var på väg åt Ruffys håll. Tsarukyans grepp tappade kraft. Ruffy själv upplevde samma sak.
– Han berättade för mig efteråt att han kunde känna hur Armans grepp blev svagare och svagare. Han tänkte: ”I andra ronden knockar jag honom.”
Sedan kom signalen om att tio sekunder återstod.
Adesanya fastnar för ögonblicket. För honom var problemet inte att Ruffy saknade verktygen för att ta sig bort från buren, utan att signalen förändrade hans mentala läge. Hotet kändes tillfälligt mindre.
– Han hör signalen och blir lite avslappnad. Det är så nära rondslutet. Men rondslutet betyder inte att man får slappna av. Du måste vara skarp hela tiden, för vem som helst kan bli träffad när som helst i den här sporten.
Tsarukyan gick från attack mot benen till armbågen på ett ögonblick. Volkanovski beskriver just den växlingen med nästan motvillig uppskattning.
– Det var en fantastisk justering från Arman. Han gick lågt, kom upp längs kroppen och armbågen kom nästan direkt. Man måste ge honom beröm för det.
Förlusten förändrade ändå inte Volkanovskis syn på Ruffys utveckling. Snarare gav matchen bevis för att månaderna av arbete hade flyttat honom närmare elitnivån i en del av sporten där han tidigare varit betydligt mer oprövad.
– Om han hade blivit nedtagen och totalt överkörd hade man kunnat tänka att de senaste månaderna varit bortkastade. Nu kunde han känna att han faktiskt var väldigt bekväm i de positionerna. Nästan för bekväm på slutet.
MMA på mikronivå
Här försvinner samtalet ner i sportens maskinrum. Johnson konstaterar att dagens nedtagningsförsvar blivit så utvecklat att en brottare sällan kan leva på en enda attack. Singelben blir dubbelben, dubbelben blir kroppslås, kroppslås blir slag.
Volkanovski tar resonemanget ett steg längre. För honom handlar försvar inte längre om att stoppa den första nedtagningen.
– När någon attackerar ett singelben försöker jag inte bara försvara det. Jag försöker placera mig så att han inte kan gå vidare till nästa sak heller.
Ett grepp om armen, bröstet över rätt position, en vinkel som gör nästa rörelse mekaniskt svårare. Små beslut staplas ovanpå varandra tills motståndaren bara har ett par alternativ kvar.
– Jag försöker stänga ned vägarna innan de ens kommer dit. Om jag kan tvinga dig åt ett håll vet jag också vilka alternativ du har kvar.
Adesanya känner igen principerna från sin egen striking. Distans, finter och reaktioner fungerar inte identiskt i brottning, men logiken går att flytta mellan disciplinerna.
– Jag börjar förstå sambanden mycket mer. Saker jag har ingraverade i min striking kan jag använda i brottningen också. Jag har blivit mer medveten i hur jag tränar på det.
Johnson skrattar åt möjligheten att en dag få se Adesanya skjuta ett regelrätt dubbelben. Under skämten finns ändå något som förklarar varför tre världsmästare fortfarande kan sitta och prata MMA som nybörjare: ingen av dem verkar betrakta sporten som färdiglärd.
38 år – och slutet kryper närmare
Just den hungern gör nästa del mer laddad. Johnson, som själv har lämnat elitkarriären bakom sig, pressar Volkanovski om pensioneringen. Hur mycket finns egentligen kvar när bältena redan är vunna och familjens ekonomiska framtid i praktiken är säkrad?
Volkanovski tvekar inte kring riskerna.
– Inför förra matchen var jag tydlig: om jag tog mycket skada skulle jag sluta. Det gjorde jag inte. Jag tänker likadant nu. Tar jag mycket skada kan jag vara klar.
En förlust skulle också förändra allt.
– Om jag förlorar tänker jag inte att jag måste tillbaka och vinna titeln igen. Jag tar varje match som den kommer.
Pengarna gör beslutet svårare, inte enklare. Nästa stora UFC-match innebär en inkomst som andra projekt kanske aldrig kan garantera. Volkanovski återkommer till familjen, till tryggheten och till rädslan för att lämna sporten för tidigt och senare behöva jaga samma ekonomiska säkerhet någon annanstans.
Ändå har horisonten blivit synlig.
– Jag tänker inte ha sex eller sju matcher till.
Adesanya och Johnson börjar spekulera i två, tre, kanske fyra. Volkanovski själv vägrar sätta en exakt siffra. Först kommer Evloev, mannen som har tagit den långa vägen fram till titelchansen och som mästaren tycker förtjänar den.
Sedan får kroppen lämna sitt svar.
För när Volkanovski talar om framtiden låter han som en fighter som redan accepterat att slutet kommer. När han talar om de 25 minuterna framför honom finns ännu ingen sådan acceptans.
Där tror han fortfarande att buren tillhör honom.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
