Bilderna från Atlantas flygplats spreds snabbt över MMA-världen. Dustin Poirier, en av UFC:s mest respekterade profiler, greps efter att ha uppträtt berusat och riskerade plötsligt att förlora det han byggt upp efter karriären. Nu berättar den tidigare titelutmanaren för första gången om depressionen, den hemlöse pappan och beslutet som ska förändra resten av hans liv.
Dustin Poirier har under större delen av sin karriär varit sinnebilden av professionalism. Under 16 år i UFC besegrade han några av sportens största namn, blev interimsmästare i lättvikt och byggde samtidigt upp ett rykte som en av organisationens mest omtyckta profiler. Därför blev flygplatsincidenten i Atlanta en chock, inte bara för fansen utan också för Poirier själv.
Dustin Poirier efter den hotfulla flygplatsincidenten: ”Jag behöver hjälp”
När den 36-årige veteranen nu bryter tystnaden handlar berättelsen om betydligt mer än ett gripande. Det är historien om en elitidrottare som förlorade sitt tydligaste driv efter pensioneringen, om en son som ser sin pappa gå under i alkoholmissbruk och om en man som insåg att han stod på väg att rasera nästa kapitel i sitt liv.
– “Jag visste bättre. Jag gjorde det här. Jag vill inte använda min psykiska hälsa eller min pappa som en ursäkt för mina handlingar.”
Orden återkommer flera gånger under intervjun. Poirier försöker inte flytta skulden från sig själv. Tvärtom beskriver han flygplatsincidenten som en väckarklocka som tvingade honom att konfrontera problem han länge försökt hålla under kontroll.
Konsekvenserna kom omedelbart. Arbetsuppdrag ställdes in, ett större sponsoravtal försvann och osäkerheten växte kring den tv-karriär han precis hade börjat bygga upp efter att ha lagt handskarna på hyllan. Själv beskriver han den första tiden efter gripandet med en enda fråga som malde i huvudet.
– “Har jag precis förstört allt jag har arbetat för?”
Fars dag blev vändpunkten
Utåt såg dagen ut att börja precis som vilken annan fars dag som helst.
Poirier tillbringade morgonen hemma med familjen i Louisiana. Barnen firade honom och allt kändes, enligt honom själv, normalt. Först när han lämnade huset för att resa till ett arbetsuppdrag förändrades någonting.
Tankarna började kretsa kring pappan.
Den tidigare UFC-stjärnan berättar att hans far i dag lever som hemlös efter ett liv präglat av alkoholmissbruk. Familjen har försökt hjälpa honom vid flera tillfällen, men varje försök har slutat på samma sätt.
– “Jag försökte hjälpa honom, men han är tillbaka ute på gatan.”
Under resan mot flygplatsen blev känslorna allt svårare att hantera. Det som tidigare hade kommit och gått under några veckor slog till med full kraft.
– “När depressionen slår till är den brutal.”
Han beskriver känslan som ett mörker som förändrar hela sättet att se på världen.
– “Det känns som ett moln i huvudet som jag inte kan ta mig ur.”
Trots att han visste att alkohol tidigare gjort situationen värre tog han sitt första glas redan under resan. Väl framme i Atlanta fortsatte drickandet, innan situationen eskalerade i samband med ombordstigningen och slutade med att polis kallades till platsen.
– “Jag ska aldrig dricka alkohol igen”
För Poirier blev dagarna efter gripandet minst lika omvälvande som själva händelsen.
Han återvände omedelbart till terapi, något han tidigare avslutat när han började må bättre. Samtidigt fattade han ett beslut som han beskriver som nödvändigt för både sin egen och familjens framtid.
– “Jag ska aldrig dricka alkohol igen.”
Beslutet grundar sig inte på att han ser sig själv som alkoholist. I stället beskriver Poirier ett destruktivt förhållande till alkohol där ett glas nästan alltid leder till betydligt fler.
– “Om jag dricker ska jag dricka mest av alla. Så har jag alltid varit.”
Den insikten blev omöjlig att ignorera efter händelserna i Atlanta. Poirier konstaterar att alkoholen aldrig har hjälpt honom när han mått dåligt, utan tvärtom förstärkt de mörka perioderna.
– “Den har aldrig gjort mitt liv bättre.”
Kampen började långt före UFC
Samtalen med terapeuten har också fått honom att se sitt eget liv ur ett nytt perspektiv.
Han växte upp i ett hem där alkohol och våld var återkommande inslag innan föräldrarna gick skilda vägar. Redan som tonåring började han själv dricka, hamnade i slagsmål, stängdes av från skolan och skickades senare till ungdomsvård.
Under många år trodde han att den delen av livet låg bakom honom.
Nu har han börjat inse att barndomen fortfarande påverkar honom mer än han tidigare förstått.
– “Man inser att man kanske fortfarande bär runt på saker från barndomen utan att ens veta om det.”
Den insikten har blivit utgångspunkten för nästa kapitel i livet – ett kapitel där den tidigare UFC-stjärnan inte längre jagar världsmästartitlar, utan försöker hitta tillbaka till sig själv.
Fighting fyllde tomrummet
För Poirier handlade MMA aldrig enbart om att vinna matcher eller jaga mästarbälten. Sporten gav honom en struktur som påverkade varje del av vardagen.
Under mer än två decennier kretsade livet kring nästa träningspass, nästa motståndare och nästa möjlighet att utvecklas. Oavsett hur han mådde fanns det alltid ett tydligt mål att arbeta mot.
När karriären tog slut försvann också den drivkraft som hade format honom sedan tonåren.
– “Fighting var en del av min terapi.”
Han beskriver hur han fortfarande tränar och fortsätter arbeta inom sporten som expert och poddprofil, men att ingenting kan ersätta känslan av att förbereda sig för en match.
– “Det finns ingenting som fyller det tomrummet.”
Samtidigt erkänner Poirier att pensioneringen blivit betydligt svårare än han hade föreställt sig. Vissa dagar känner han en lättnad över att kroppen inte längre behöver utsättas för ännu ett träningsläger. Andra morgnar vaknar han övertygad om att han fortfarande skulle kunna besegra flera av de främsta lättviktarna i världen.
Den inre dragkampen har blivit en del av vardagen och förstärkt känslan av att han fortfarande söker ett nytt syfte efter karriären.
Ett nytt liv måste byggas
Sedan pensioneringen har Poirier försökt hålla sig nära sporten genom tv-arbete, poddar och olika projekt inom MMA. Ambitionen har varit att använda erfarenheterna från en lång karriär på ett nytt sätt, men han medger att övergången inte varit enkel.
Han beskriver hur han sagt ja till nästan varje möjlighet som dykt upp för att hålla sig sysselsatt, samtidigt som han i efterhand funderat på om det också gjort att han glömt bort att ta hand om sig själv.
I dag försöker han skapa nya rutiner.
Tidiga morgnar med skrivande, läsning och terapi har blivit en del av vardagen. Det är samma verktyg som hjälpte honom genom en tidigare period av psykisk ohälsa, men den här gången har han bestämt sig för att fortsätta även när han börjar må bättre.
– “Det här är inte något man bara löser. Det är någonting jag måste arbeta med hela livet.”
Den insikten har förändrat hans syn på psykisk hälsa. Det som tidigare kändes som ett tecken på svaghet ser han nu som en nödvändig del av livet efter elitidrotten.
Combacken känns allt mer avlägsen
Trots att han fortfarande tror på sin egen förmåga ser Poirier ingen sannolik väg tillbaka till UFC.
Han uppskattar själv chansen till en comeback som mycket liten och pekar både på familjen och den mentala omställningen som avgörande skäl.
– “Fem procent.”
För att ens kunna tävla igen skulle han behöva återvända till antidopningsprogrammet, genomföra ett nytt träningsläger och övertyga både sig själv och familjen om att det är rätt beslut.
Just nu finns inte den viljan.
I stället hoppas han kunna fortsätta arbeta runt sporten, samtidigt som han accepterar att den största utmaningen inte längre handlar om vad som händer inne i buren.
Vill hitta en ny dröm
Den kanske mest känslosamma delen av intervjun kommer när Poirier blickar tillbaka på sin avskedsmatch och ögonblicket då han lade handskarna i oktagonen.
Han beskriver det som att en del av honom dog den kvällen.
– “Jag var fighter-Dustin. Nu försöker jag lista ut vem jag är.”
Trots sorgen ångrar han ingenting. Han säger att han utan tvekan skulle välja samma väg igen, även med vetskap om uppoffringarna och de smällar kroppen tagit under åren.
Samtidigt vet han att livet måste fortsätta utanför sporten.
För första gången sedan tonåren söker han inte en ny motståndare, utan en ny riktning.
– “Jag drömde om att bli världens bästa fighter i 20 år. Nu vill jag bara hitta en ny dröm.”
Det är också därför han valde att berätta öppet om månaderna som ledde fram till gripandet. Poirier hoppas att andra som brottas med psykisk ohälsa eller beroende ska känna igen sig och söka hjälp innan situationen går för långt.
Själv vet han att arbetet bara har börjat.
Efter ett helt liv där varje dag handlade om nästa match väntar nu den kanske svåraste kampen av dem alla – att bygga ett nytt liv utan fighting, men med samma beslutsamhet som gjorde honom till en av UFC:s mest uppskattade profiler.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
