Eddie Hearn har byggt sitt liv kring konkurrens. Först handlade det om att ta sig ur pappa Barry Hearns skugga, senare om att göra Matchroom större än någon annan boxningspromotor. Men när 47-åringen talar om vad jakten faktiskt har kostat blir bilden mer komplicerad. Han vill fortfarande slå alla – samtidigt som han inte längre är säker på att segern ensam räcker.
Det fanns alltid någon att slå.
Långt innan Eddie Hearn blev ett av boxningsvärldens mest igenkända ansikten var motståndaren närmare än någon framtida rival i promotervärlden. Han fanns hemma. Barry Hearn hade byggt sitt namn inom brittisk sport, skapat en framgångsrik verksamhet och gett sonen en start i livet som Eddie själv i dag inte försöker förminska.
Problemet var vad namnet innebar.
– Jag var alltid Barrys son. Det var så folk kände mig. Eftersom vi tävlade under hela min uppväxt har allting varit en tävling. Jag vill vara bättre än honom. Jag vill att företaget ska vara tio gånger större under mig än det var under honom.
Hearn beskriver det inte som historien om pojken som började med två tomma händer. Tvärtom.
– Jag fick en fantastisk start, ingen tvekan om det. När jag var yngre hade jag nog sagt: ”Nej, det har varit riktigt tufft för mig.” Och visst finns det en utmaning i att behöva bli bättre än någon som redan är väldigt bra. Men självklart fick jag en bra start.
Sedan kommer formuleringen som tycks ha följt hela hans vuxna liv:
– Du får inte bestämma vilken start du får. Du får bestämma hur du avslutar.
”Son, vinn”
Barry Hearns filosofi var inte komplicerad.
Eddie minns hur han ibland försökte prata med sin pappa när livet eller arbetet kändes tungt. Någon lång diskussion om känslor väntade inte på andra sidan.
– Jag kunde säga: ”Pappa, det är tufft just nu. Jag är inte särskilt lycklig.” Han svarade: ”Håll käften. Titta hur mycket pengar du har.”
Eddie skrattar åt minnet, men uppväxtens budskap går igen genom nästan allt han berättar om sig själv.
– Det var: ”Son, vinn. Skit i alla andra. Vinn, vinn, vinn.” Jag är tacksam för att jag växte upp så.
Det är fortfarande språket han använder om sitt arbete. Inte ambition. Inte utveckling. Vinna.
– Jag vill vara bäst på det jag gör. Jag vill slå alla. Jag vill krossa alla i min bransch.
Han jämför sig inte med Michael Jordan eller de största idrottarna vad gäller prestationer, men känner igen sig i besattheten som gjort dem exceptionella.
– Jag placerar inte mig själv i deras kategori, men jag placerar mig själv i det tankesättet. Exakt samma. Jag kommer att vinna och du kommer aldrig att jobba hårdare än jag gör. Aldrig.
Talang, intelligens och tajming kan bara kontrolleras till en viss gräns. Arbetsinsatsen ser Hearn annorlunda på.
– Jag säger inte att jag är ett geni. Jag klarade mig okej i skolan. Men det finns ingen i min bransch som jobbar hårdare. Jag kommer inte att tillåta det. Jag kan inte kontrollera hur smart jag är eller om jag fattar rätt beslut varje gång. Jag kan kontrollera hur hårt jag arbetar.
Den inställningen har hjälpt honom att bygga ett boxningsimperium. Den har också krävt något tillbaka.
Framgången fick ett annat pris
Hearn trodde länge att framgång gick att mäta.
Lönen. Huset. Semestern. Privatplanet. Storleken på verksamheten.
Med åren har den ekvationen börjat falla sönder.
– Jag brukade tro att framgång var storleken på lönekuvertet, vilka semestrar man kunde åka på, huset man bodde i och företaget man drev. Det är det faktiskt inte alls.
Han pekar på människor som kan arbeta vanliga kontorstider, betala sina räkningar och vara hemma med familjen varje kväll. Den yngre versionen av Hearn hade sannolikt inte kallat dem framgångsrika.
47-åringen gör det.
– De kan vara mer framgångsrika än jag. Om de vaknar på morgonen med en känsla av att livet är fantastiskt, medan personen som tjänar miljarder går omkring och tänker: ”Jag har fått nog, jag är inte lycklig” – allt handlar om individen.
För honom själv har definitionen bara delvis förändrats. Han behöver fortfarande konkurrensen. Problemet är att han också vet vad den kostar.
– Om du vill vara bäst på det du gör måste du vara otroligt självisk.
Den själviskheten märks tydligast där den gör mest ont. Hearn är pappa, men har tillbringat stora delar av sitt yrkesliv på resande fot.
– Jag har varit borta väldigt mycket från mina barn, precis som min pappa var från mig. Nu förstår jag vilka uppoffringar han gjorde för att sätta familjen, inklusive mig, i den position vi befinner oss i.
Han vägrar samtidigt använda familjen som ett bekvämt alibi för sin egen besatthet.
– Jag tänker inte ljuga och säga att jag gör allt för att säkra mina barns framtid. Jag gör mycket av det för min egen skull. Det är viktigt för mig. Jag behöver känna mig uppfylld, och det som ger mig den känslan är att vinna.
När segern inte längre känns
Kanske finns den verkliga kostnaden först på andra sidan mållinjen.
Hearn har intervjuat olympiska mästare och några av Storbritanniens mest extrema elitidrottare. Återkommande har han hört samma berättelse: år av uppoffringar leder fram till ögonblicket de har byggt hela sina liv kring. Medaljen kommer. Pokalen lyfts.
Kort därefter infinner sig tomheten.
– De säger: ”Jag vann Champions League” eller ”Jag vann OS-guld”. I ögonblicket är det förstås: ”Ja, jag gjorde det.” Sedan går de tillbaka till hotellet och nästan tänker: ”Vad händer nu?”
Hearn känner igen reflexen.
– Jag vet inte om det är hälsosamt. Jag brukade säga att det bara är för att de är vinnare och vill fortsätta flytta gränserna. Men det är inte hälsosamt.
Hans egen metod har länge varit densamma. Ett evenemang avslutas, nästa börjar. En affär blir klar, en större ska göras. Det färdiga resultatet blir snabbt historia.
– Det är något jag själv har svårt med. Jag tänker: ”Bra, det där är klart. Nu kör vi. Vad är nästa?” Jag försöker bli bättre på att faktiskt njuta när de där ögonblicken kommer och sätta mig tillbaka och tänka: ”Fan vad bra. Wow.”
Drivkraften är däremot fortfarande intakt. Matchroom genomför arrangemang över världen, och Hearn talar om arbetet med samma rastlöshet som när han beskriver sin barndoms tävling med Barry.
Han har bara blivit mer medveten om att toppen aldrig är permanent.
Ett uttryck har därför blivit särskilt viktigt för honom: This too shall pass – även detta går över.
Inte bara motgångarna.
– Folk tror att det handlar om de dåliga perioderna: ”Oroa dig inte, det går över.” Men det gäller båda sidor. När allt flyger och framgången är på en helt annan nivå tänker jag: ”Oroa dig inte, det här går också över.” Jag har varit med tillräckligt länge för att veta att någonting kommer.
Och när kraschen väl kommer finns samma tanke kvar.
Det är kanske det närmaste Eddie Hearn har kommit en kompromiss med mannen som lärdes att bara vinna: fortsätta jaga nästa seger, men inte längre låtsas att den varar för evigt.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
