Jag var lagom jet lagad igår när jag skulle skriva del 1. Det stod helt stilla i huvet, inget ville komma ut, ni som vet när jag går in i the zone, detta var inget i närheten. Jag stängdes av helt, men samtidigt ville jag skriva och dokumentera för er. Så nu berättar jag lite grann i alla fall.
Jag tar fram min hockey trunkar från källaren och börjar packa, jag får med min höggravida flickvän till att hjälpa. Jag fattar fortfarande inte då att jag inte packar för semester, strictly business. Samtidigt försöker jag blockera allt i mitt huvud om att allt är bra, av alla dagar vi ska vara där nere så ska jag dyka med valhajar en av dagarna så fokusen är helt inne på det. Jag vet att jag kommer få se massa hemskt men just nu måste allt riktas mot nått positivt.
Klockan just i detta nu är 05 på morgonen filippinsk tid, det gick inte sova. Jag drömde om att jag blev jagad av zombiebarn, dom skulle ha ihjäl mig samtidigt som jag försökte ge dem saker.
Jag ligger i sängen hemma i Sverige, jag har packat en väska och vilar, varje väska är på 125 liter. Min flickvän ligger bredvid och stirrar på mig, telefonen ringer, jag svarar, det är en polare till mig så jag sätter på högtalartelefonen. Jag har aldrig tagit något 100 % på blodigt allvar, eller rättare sagt jag kan inte göra de, det är omedvetet. Jag har aldrig stressat och kommer aldrig och göra det. Hur som så säger min vän massa saker jag borde akta mig för och hur farligt det kommer vara där nere pga. situationen.
Byter kort samtalsämne: Var det fler som såg på nyheterna för en vecka sedan att västerländska gubbar via internet betalade andra gubbar/män i Asien, trakterna runt här att våldta barn live via web CAM och sända detta ut på internet?
Glöm allt snack om att man inte tror att det inte är sant, människan är ondare än så nej utan mitt vridna önskemål skulle vara att jag skulle råka gå in i ett sånt rum av en ren slump. Jag skulle nog ta ut min egen och alla barnens aggression på denna man/gubbe.. Det var den tanken.
Vi går tillbaka i tiden igen: Min flickvän blir oroad av allt min vän säger, jag är kaxig och har attityd och hamnar alltid i trubbel kanske pga. den person jag är eller min bokstavskombination, vilket som jag har inga problem med det.
Min sista svenska måltid på arlanda
Jag lugnar ner tjejen och tar upp väska nummer 2, väskorna tar bara 10 minuter att packa. Vi bara trycker ner allt i väskan. Min tredje väska är bara kampsportsutrustning från Jabb, MM Sports och Fighter, jag tänkte att någon dag ska jag hålla mittsar åt barnen här nere på barnhemmet så dem vår ha lite kul.
Jag får under packningen och all snack med tjejen små bilder i huvet hur jobbigt jag skulle kunna tänka mig det är här nere, men som sagt jag vet inte än för vi har inte flugit till tacloban än. Vi ska ta flyget ikväll.
I alla fall efter mycket tjat så gick jag med på alla tjejens krav, hon skrev en hygien lista och jag sprang ner till apoteket. Hon hade skrivit mask, alko gel, bandage, sår tvätt, vätskeersättning mm. Listan var väldigt lång men jag svek henne inte utan köpte allt och när jag kom hem så fick hon kontrollräkna allt i påsen.
Nu var jag klar för att lämna ett tryggt hem med en höggravid flickvän för att åka ner till Filippinerna och hjälpa till. Under resan till Arlanda sitter jag tyst och min bokstavshjärna har redan varit här och bombar min hjärna med bilder, jag är tyst hela resan, det lilla som kommer ut är osammanhängande och obetydlig.
Första flyget går till Dubai och vi har några timmar att slå så vi åker hem till Jimmys tjejkompis Emily som tog emot oss med öppenfamn och bjöd oss på den godaste kebabrullen någonsin, riktigt jävla gott. Vi var hos henne i några timmar och åkte tillbaka till flygplatsen. Nu var det bara ett flyg kvar. Flyget gick bra och nu är vi framme, och vi har inte gjort något än utan bara planerat, det är idag som vi ska påbörja vårt verk och jag känner stort ansvar, ingen press men så pass stort ansvar att jag vill gråta… hehe.
Tänkte köpa en Gopro idag så jag kan sätta fast den på pannan eller midjan så ni får ta del av allt vi upplever. Nu serveras de frukost och vi får höras nästa gång, hoppas det är kallt hemma 😉
