UFC återvänder till direktsändning på FOX för sjunde gången och besöker Kalifornien med en gala som redan fått det inofficiella namnet UFC vs. Strikeforce. Inklusive titelmatchen är det hela sju matcher som ska mäta nivån på några av de främsta namnen som hämtades över från den uppköpta organisationen. I synnerhet trion Melendez, Cormier och Thompson sätter sina namn på spel med mycket att bevisa men också mycket att vinna.
LV-titel: Benson Henderson (18-2) vs. Gilbert Melendez (21-2)
Henderson börjar allt mer framträda som lättviktens spegelbild av George St. Pierre. Ett genetiskt freak som lyckas vara stor, snabb och rörlig på samma gång. En välkammad svärmorsdröm som inte frestas av livet som rockstjärna och håller skärpan med renlevnad och disciplin. En allsidig fighter vars brottningstalang erbjuder stabilitet oavsett motstånd. Samt inte minst, ett intetsägande ringnamn som ingen använder. ”Smooth” är hela paketet och är dessutom något mindre av ett kontrollfreak än St. Pierre. Än vågar Henderson experimentera och improvisera i buren, vilket skänker publiken en hyggligt oförutsägbar matchbild.
Ungefär samma beskrivning hade kunnat gälla för Melendez, den stora fisken i den lilla dammen som hette Strikeforce lättvikt. ”El nino” är fostrad av brottning men briljerar framför allt när knogarna kommer fram. Med fin blick för öppningar och lägen exploderar Melendez med överväldigande kraft när timingen är rätt, och har fysiken att backa upp det. Ingen position är obekväm, inga distanser obekanta. Precis som med Henderson kan Melendez anpassa sig, finna kreativa lösningar i stridens hetta och nästan alltid ligga steget före motståndaren. Ställd mot någon som besitter samma styrkor, blir det en fråga om detaljer. Utmanaren har utmärkt fysik, men inte så övermänsklig som mästaren. I gengäld har Melendezs en elakare sida när nöden kräver det, en killer instinct som kan bli överväldigande till och med för en man som Henderson. På det mentala planet handlar det om två fokuserade filbunkar utan spår av hjärnspöken, där mästaren är mer bekant med miljön men där utmanaren fightas på sin geografiska hemmaplan i Kalifornien.
TV: Frank Mir (16-6) vs. Daniel Cormier (11-0)
Det tog ett tag innan elitbrottaren Cormier togs på allvar som framtidsnamn. Med sin atletiska förmåga dold under en knubbig fyrkant ser Cormier inte ut som ett monster. Men en efter en föll de, det ena etablerade namnet efter nästa misslyckades med att finna några luckor i 34-åringens game. Bortom sina nedtagningar har Cormier en snabbfotad rörlighet och reaktionsförmåga som är ovanlig att se i tungvikten. Kraftkarlar som Josh Barnett och Antonio Silva var chanslösa och låg hela tiden ett steg bakom den kortvuxne men explosive Cormier. Precis sådana atletiska gåvor är vad som brukar stava dåliga nyheter för Mir. Den rutinerade Las Vegasbon har ett stadigt självförtroende och grappling i världsklass, men har aldrig varit någon större entusiast i träningslokalen. Mir lever på sin instinkt att jaga avslut med beslutsamhet, men har inga fler växlar att lägga in om matchbilden skiftar. Antingen funkar det direkt, eller inte alls. Mirs karaktär kommer inledningsvis skapa hotbilder för Cormier, men uppmuntrar Strikeforcestjärnan att fightas med tålamod och utnyttja sin överlägsna fysik för långsiktig dominans.
LV: Nate Diaz (16-8) vs. Josh Thomson (19-5)
Thomson återvänder till UFC efter nio års frånvaro. Den förlorade sonen lämnade oktagonen bakom sig redan 2004, efter att ha blivit träffad med en flygande rundspark som satte Yves Edwards på kartan. Sedan dess har Thomsons tillvaro bestått av träning, överträning, skador och ännu mer träning. Trots sin imponerande karriär har 34-åringen blivit känd för sin oförmåga att få utdelning för allt slit. Ständigt i skuggan av sin rival Melendez, fast på arenor där stora genombrott inte sker, en vandrande sprängskiss över kroppsliga skador. Med hägrande medelålder kan det vara sista chansen för mannen som aldrig riktigt fått till det. Den yngre och marginellt tystare av de två Diazbröderna erbjuder en likvärdigt stor möjlighet och utmaning. Thompson är större, starkare, mer komplett och framför allt bättre på brottning – det enda som lyckats bita på Diaz sedan 2006. Kontrollstrategier är Stocktons kryptonit och Diaz den yngre verkar inte ha något intresse av att någonsin lära sig nedtagningsförsvar. ”The punk” skulle kunna ta en föga upphetsande men värdefull poängseger, med ett kallt sinne och vinnarskallen påskruvad. Men där Thomsons är bra på att träna som en maskin, brukar insatserna i buren vara mycket mer slumpartade och spontana. Vilket är det sista man vill vara när en BJJ-fantom med livsfarliga nävar kommer farandes.
WV: Matt Brown (16-11) vs. Jordan Mein (27-8)
Mein är inte som andra barn. Det krävdes bara en UFC-fight, en spektakulär sådan där veteranen Dan Miller för första gången blev knockad, för att den slutsatsen skulle sjunka in. 35 matchers erfarenhet vid 23 års ålder, MMA-debut 14 år gammal, proffsdebut två år senare på familjens egna gala. Det är mycket med ”Young gun” som både imponerar och samtidigt känns lite märkligt. Vill man haka upp sig på ytlighet har Mein dessutom ett oproportionerligt litet huvud som får grabben att se väldigt udda ut. Men buren är ingen skönhetstävling och om något är det bara en fördel i slagväxling. Den senaste supertalangen från Kanada är hur som helst en av årets tidiga sensationer, en yngling med lovande framtid. Att ställa Matt Brown i vägen för hypetåget var ett genidrag. ”Immortal” är en udda snubbe helt i sin egen rätt. Klent byggd i weltervikt, härjad av en hård livsstil i sitt förflutna, blygsamt tekniskt begåvad. Men Brown fightas med en glöd och vilja som få andra. Omöjlig att knocka, omöjlig att trötta ut. Brown går sina matcher som om det gällde livet, varje gång, och kommer se till att Mein får bekänna färg innan allt är över.
FV: Chad Mendes (13-1) vs. Darren Elkins (11-2)
Mendes förlorar endast om en titel står på spel. Aldrig annars. ”Money” sitter därmed i samma situation som kollegorna Faber och Benavidez på Team alpha male, de eviga tvåorna som skövlar bland andra utmanare. Ingen munter nyhet för Elkins, som skapat sig en respektingivande svit på fem raka vinster och äntligen började få lite uppmärksamhet. Situationen blir inte bättre av att Elkins annars så effektiva brottning förmodligen inte kan mäta sig med den explosive Mendes outtröttliga anstormning av nedtagningar, svingar och divisionens främsta kraftutveckling.
MV: Francis Carmont (20-7) vs. Lorenz Larkin (13-0)
Carmont åker på epitetet ”framtida titelutmanare” ungefär lika ofta som domen ”överskattad”. Det är lite upp till bevis nu, efter den sövande insatsen mot Tom Lawlor. Skräckinjagande stor, stark och vältränad saknas det lite glöd och gnista i fransmannen. Larkin kommer direkt från Strikeforce, där endast en dopad Muhammed Lawal lyckades dela ut en förlust (senare ändrad till no contest). ”The monsoon” har ett respektingivande stående game, men behöver hitta en lösning på hur Carmonts skruvstäd till närkamp ska undvikas.
LV: Ramsey Nijem (7-2) vs. Myles Jury (11-0)
Njiem vann nästan TUF, men bara nästan. Sedan dess har livet varit ganska anonymt, trots ett stiligt facit på tre raka UFC-segrar. Jury har en lågmäld hype kring sig, som brukar vara fallet när man är obesegrad. En lyckad kombination av stadig brottning, löd i nävarna och mörkt BJJ-bälte har hittills tjänat Jury väl.
FLV: Joseph Benavidez (17-3) vs. Darren Uyenoyama (8-3)
Vad skiljer Benavidez från Mendes? Sex kilo kroppsvikt, i övrigt kunde Team alpha male-veteranerna varit kloner. Benavidez har misslyckats i sina titelförsök mot Cruz och Johnson, men vunnit allt annat. Tung utmaning för grapplern Uyenoyama, som aldrig nosat på den här nivån tidigare. Ekvationen antyder att Benavidez håller fighten ståendes och svingar explosiva nävar utan risk för varken kontringsslag eller nedtagningar.
LV: Tim Means (18-3-1) vs. Jorge Masvidal (23-7)
Means, före detta tjackpundare och kåkfarare som lyckades knocka sig själv i bastun innan UFC on FOX 5 och därför missade matchen. ”The dirty bird” vet kort sagt hur motgångar känns, och hur man kommer tillbaka. Masvidal har fightats över hela världen och spenderade de senaste åren i Strikeforce. En match med hyggliga hormonnivåer och en touch av streetfight, på ett bra sätt.
BV: T.J. Dillashaw (7-1) vs. Hugo Viana (7-0)
Dillashaw är allt vad kollegorna på Team alpha male brukar vara – atletisk, stabil och något förutsägbar. Ett pålitligt koncept som registrerat tre raka segrar i oktagonen. Brassen Viana har ett tjusigt record men har bara avslutat en match under sin karriär och har därtill inte mött många namn på UFC-nivå.
LV: Anthony Njokuani (15-7) vs. Roger Bowling (11-3)
Föga uppmärksammad match med hyggliga odds att sno showen. Thaiboxaren Njokuani är alltid sevärd, så länge matchen stannar på fötterna vill säga. Strikeforceveteranen Bowling är något mindre tekniskt slipad men kompenserar med aggression och en nästan besatt önskan att avsluta sina fighter med nävarna. Med totalt femton knockar på sina samveten antyder prognosen att någon får minnesvärd skallebank.
MV: Clifford Starks (8-1) vs. Yoel Romero (4-1)
Som seden brukar vara längst ner i listan, möts två killar som förlorade sin senaste. Romero är en import från Strikeforce som inte visat många argument för att platsa i UFC. Starks har hunnit med att gå 1-1 i den stora buren.
