Tre dagar efter UFC Fight Night 53 har de första intrycken fått sjunka in ordentligt. Den känslomässiga berg och dalbanan som var Sveriges tredje UFC-gala lämnade en minst sagt bitter eftersmak i munnen på svenska MMA-fans, efter att majoriteten av Svenska MMA-utövare på matchkortet fick lida våldsamma nederlag.
De olyckliga matchresultaten har i efterhand lett till att både fans och media-folk uttryckt sin besvikelse över internet i sällan skådade proportioner, vissa till den grad att man förutspått ett slut för UFCs satsningar i Sverige, om inte döden för Svensk MMA som helhet.
Lågvattenmärket i Svensk MMA-historia nåddes förmodligen när Alexander Gustafsson kände sig tvungen att ge sin syn på efterreaktionerna och uppmana fans att avstå från att nedvärdera svenska fighters prestationer och kompetens. Att konfronteras med insikten att sporten behöver talesmän som vädjar om förståelse och respekt för utövarnas uppoffringar och insatser är enligt mig det största besvikelsemomentet i hela berättelsen, speciellt som MMA aldrig för har uppmärksammats så mycket av- och marknadsförts så brett för gemene man.
Å andra sidan är det kanske där problemet ligger?
Vi börjar från början: Lite mindre än en vecka innan galan gick av stapeln släppte UFC en hype-video inför Globen-evenemanget, som fortfarande går att ses här.
Redan här fanns det anledningar att ifrågasätta UFCs marknadsföringsstrategi. Vanligtvis brukar trailer-videor belysa deltagarna i huvudevenemanget och innehålla expert-kommentarer från insatta bransch-arbetare. Istället får vi ta del av vanliga, mindre MMA-intresserade människors uppfattning av Svensk MMA, samt lite input från Madeleine Vall (som av någon anledning inte presenteras, trots att hon är en av landets främsta kvinnliga kampsportare), innan videon klipper till Allstars-fighters som skuggboxas och pratar om MMA som om det vore en lagsport.
Kameran panerar över Nicholas Musokes gamla skåp men annars skiner Botkyrka-sonen med sin frånvaro. Akira Corassani får inte ens ett så litet erkännande av sin existens, trots att han var den svenska fightern på matchkortet med högst profil och mest UFC-erfarenhet. Man hade kunnat tro att de enda MMA-utövare som bokats för ett delat huvudevenemang på ett UFC-kort skulle få någon sorts erkännande. Men så blev det inte.
Roliga (om än tillgjorda) inblickar i vardagen på Allstars genomsyras av nationalism från en berättarröst som på knacklig engelska beskriver Allstars gym som ökänt (”notorious”).
Massor av tid tillägnas Alexander Gustafsson, vilket är förståeligt med tanke på den unika situationen han befinner sig i och hans betydelse för svenks MMA. Mindre förståeligt är det att Alex är den ända som ens nämner sina kommande (potentiella) matcher och vilka motståndare han kan komma att möta. Vilken gala var det nu som skulle marknadsföras?
Genom resten av videon kan jag inte undgå att känna att jag blir talad till som om jag precis upptäckte MMA, vilket får mig att undra vem videon egentligen var menad för. Två år efter att Alexander Gustafsson slog Thiago Silva på käften framför en fullsatt globen så behandlas svenska MMA-fans som oinsatta barn som bara ser blågult. Ingen som helst tilltro visas till sportens gedigna supporters, som följt Gustafssons karriär sen han knockade Jared Hamman i debuten, för att inte tala om de av oss som har hängt med längre än så.
Säljargumentet var aldrig högklassig MMA, vilket man kanske borde förväntat sig av världens främsta MMA-organisation. Istället såldes vi ett spektakel som tilltalade den lägsta gemensamma nämnaren. När galan sen inte levererade på löftet om att få se fighters som råkar bo i samma land som oss, spöa utlänningar som hade oturen att födas någon annanstans, var floppen ett faktum.
I efterhand känns det inte så konstigt att MMA-fans reagerade som de gjorde. Det konstiga är att några av de valde att låta sin besvikelse gå ut över våra fighters, som råkade förlora väldigt jämna matchningar. Att Niklas Bäckström skulle besegra en (på pappret) likvärdig motståndare, samt att Ilir Latifi skulle klara av ett ordentligt steg uppåt i tävlingsnivå, för att galan skulle kunna anses vara en succé, var inte ett jätte-orimligt krav.
Men det var inte att garanterat räkna med, för så funkar inte MMA. Att åskådare på plats kände att de blivit snuvade på konfekten innan galans näst sista match ens började säger en hel del om uppläggets brister.
(Foto: Micha Forssberg)
