Efter Alexander Gustafssons jämna förlust återstår egentligen bara två frågor som jag tänkte försöka reda ut.
1. Borde han ha vunnit?
2. Vad händer nu?
I helgen var det dags för UFC 192 i Houston, Texas, där vi återigen fick se kämpen Alexander Gustafsson (16-4) utmana om UFC:s lätt tungviktstitel. Efter att ha blivit avslutad tidigare i år i en match mot Anthony Johnson (20-5) som skulle avgöra nästa titelutmanare, gjorde omständigheter i divisionen och marknadsföringsmässigt strategiska beslut från UFC:s sida att svensken trots allt fick en något otippad titelchans.
Matchen mot mästaren Daniel Cormier (17-1) slutade dessvärre i förlust via delat domslut. Och trots stora skiljaktigheter mellan Cormier och den tidigare mästaren Jon Jones (21-1), som Gustafsson utmanade för drygt två år sedan, finns fler likheter mellan de två matcherna än någon hade kunnat ana.
Två titelmatcher – två ”Fight of the Year”-kandidater
Matchen mot Jones, som var svenskens första chans på titeln, slutade visserligen i poängförlust. Otroligt många menade dock på att svensken vann de tre första ronderna, och hur som haver bjöd de på en av UFC:s bästa titelmatcher någonsin som fick Gustafssons aktier att stiga explosionsartat.
Den matchen röstades senare fram till årets match, och frågan är om inte Gustafsson gjort det igen då matchen mot Cormier redan hyllas på liknande sätt. Med stor sannolikhet kommer titelmatchen gå att rösta på för detta års World MMA Awards.
Bortsett från äran att kunna kallas vinnare även vid förlust, har Gustafsson fått två olika mästare att ödmjukt tacka honom för att de fått sina respektive livs största omgångar.
Domarnas inkonsekventa poängsättning kostade Gustafsson vinsten
Förutom att båda av Gustafssons titelmatcher slutat i blodiga krig och jämna domslut, finns det också en specifik detalj av matchbilden som är intressant att titta närmare på.
I bägge matcherna var den en smäll som var nära att bli matchavgörande.
I matchen mot Jones hände det i den fjärde ronden.
I matchen mot Cormier hände det i den tredje.
Den ena gången var det Gustafsson som var riktigt illa ute när han träffades av Jones snurrande armbåge, efter att enligt många styrt matchen fram tills dess. Med 34 sekunder kvar av ronden fick han desperat försvara sig mot Jones som försökte avsluta matchen, och räddades förmodligen av klockan.
Ronden gick då till Jones.
Denna gång var det Gustafsson som levererade den hårdaste träffen i matchen, då han med 44 sekunder kvar av ronden knäade Cormier i huvudet och sänkte honom med ett efterföljande slag. Väl på marken såg det ut som att han skulle avsluta mästaren med sina hårda hammarslag, men Cormier lyckades ta sig upp och räddades även här förmodligen av klockan.
Ronden gick då till Cormier.
Den tredje ronden mot Cormier avgjorde matchresultatet
Både den fjärde ronden mot Jones och den tredje mot Cormier, såg alltså ganska lika ut. Två jämna ronder som avslutades med att den ena drog i från, och den andra nästan vinglade tillbaka till hörnan.
Och det är inte många jag har sett ifrågasätta att Jones tog hem den fjärde ronden mot Gustafsson – så varför vann inte då Gustafsson den tredje ronden mot Cormier?
Det kan man spekulera om. I mina ögon är detta ett glasklart exempel på hur bedömningen, om än omedvetet, favoriserar mästaren.
Den enda poängdomaren som ansåg att Gustafsson vann med 48-47, och således borde ha bältet runt midjan, var Derek Cleary. Han var också den enda som gav Gustafsson den tredje ronden.
Med andra ord skulle Gustafsson ha segrat mot Cormier om domarna dömde på samma sätt som mot Jones.
Domslutet åt sidan – vad händer nu?
Nu har Gustafsson förlorat två titelmatcher med minsta marginal, men visat att han alltid ger allt och bjuder omvärlden på underhållning i särklass.
Det känns nästan lite overkligt att en svensk har nått den statusen som Gustafsson har inom UFC. Nummer 2-rankad tvåfaldig titelutmanare, som med sitt riktiga lejonhjärta är med och slåss om matchbonusarna och stiger i folks ögon även vid förlust.
Jag har sett flera som dömt ut honom som en framtida ”gatekeeper” alternativt efterlyst pension. Det ena är så felaktigt det kan bli då en ”gatekeeper” knappast sätter emot så mycket mot världens bästa fighters pound-for-pound såsom Gustafsson gjort i sina två titelmatcher. Han är helt enkelt själv av världsklass.
Vad gäller pension borde det befinna sig så långt bort från 28-åringens tankebanor som möjligt, då han inte annat än säkrat en ljuvlig framtid inom UFC med sina makalösa prestationer. Vad Gustafsson behöver är snarare att återvända snabbare denna gång och ta sig tillbaka till vinstkolumnen, efter att ha gått 1-3 i sina senaste matcher mot världseliten.
Blir det Ryan Bader eller Jon Jones som får nästa titelchans?
Även om UFC knappast är förutsägbara i alla lägen gällande titelchanser, vilket inte minst visade sig i beslutet att låta Gustafsson få chansen direkt efter förlust, är frågan om vem som blir nästa titelutmanare betydligt enklare än folk verkar tro.
Det finns nämligen två scenarion.
Då Jones kom lindrigt undan, juridiskt sett, efter smitningsolyckan som orsakade att UFC fråntog honom sitt bälte, ska UFC granska domen och därefter besluta huruvida den forna mästaren kan återvända till tävling.
Därefter är frågan enkel.
Jag ser flera som ifrågasätter huruvida UFC skulle ge Jones en titelmatch direkt eller inte. Detta trots att UFC:s VD Dana White redan från början bekräftade att Jones skulle få en omedelbar titelmatch när han väl återvänder. Kommer UFC fram till slutsatsen att Jones kom för lindrigt undan i rätten och vill avvakta, vilket måste anses en aning orealistiskt – ja, då står Ryan Bader (20-4) först i kö.
Bader slog som känt den forne mästaren Rashad Evans (19-4-1) i helgens delade huvudmatch. Med fem raka segrar och en vinst mot ett namn som Evans, är det annars mycket svårt att neka amerikanen sin efterlängtade möjlighet.
Men jag skulle i alla fall bli mycket förvånad om annat än Cormier vs. Jones II bokas härnäst – och vem vill inte se det efter allt Cormier åstadkommit under tiden Jones varit borta?
Rashad Evans – en perfekt motståndare för Gustafsson i detta läge?
Vad gäller Gustafssons nästa match är kanske saken inte lika huggen i sten, men jag har åtminstone mina egna förslag. I min mening skulle Evans utgöra en utomordentlig nästa match för Gustafsson. Två stora namn som sitter högt i rankingen – och bägge behöver en vinst. Stilmässigt tror jag dessutom att det skulle bädda för en spännande match.
Annars skulle jag även vara mycket intresserad av att se matcher mot Ovince St. Preux (18-7), som även han kommer från förlust, alternativt Quinton Jackson (36-11). ”Rampage” må komma från vinst men det är en match jag verkligen tror skulle vara häftig om den bokades.
Vem det än blir härnäst kan Gustafssons nästa match utgöra en perfekt huvudmatch för nästa gala på svensk mark.
Det kanske dröjer lite innan Tele2 Arena fylls upp på nytt – men vem skulle inte vilja se Gustafsson fylla Globen likt när UFC var här för första gången?
Foto: UFC
