Alarmklockan ringer och sömnen har knappt lämnat ögonen innan jag har klickat mig in på UFC Fight Pass på mobiltelefonen och tar del av den första matchen under UFC 217: Bisping vs. St-Pierre.

Väntan har varit lång men äntligen är en av årets bästa galor igång!

Dagarna inför helgen hade varit förväntansfulla och fyllda av stunder då jag känt hur min iver ibland tagit över och närmast tvingat mig att skriva till en intet ont anande vän eller kollega, alltid med versaler:

”UFC 217 KOMMER BLI GALET!!!! – WOOHOOO – JAG BALLAR UR”

Mina erfarenheter har dock lärt mig att tona ned mina förväntningar för att på så vis slippa bli besviken.

Det var dock alldeles för mycket som pekade i rätt riktning och när det stod klart att vi hade offrat en match till MMA-gudarna så kändes det ändå helt okej att börja gnida händerna mot varandra, skrika rakt ut vid slumpmässiga tillfällen och börja håna alla som inte skulle se galan live.

Det krävdes bara en snabb titt på matchkortet för att fastställa att alla som skulle missa UFC 217 antingen var ”casuals” eller legitimt verklighetsfrånvända. Detta var alldeles för bra för att vara sant och i takt med att jag tog med mig telefonen in i duschen så landade Ricardo Ramos en underbar spinning back elbow som blev kvällens första avslut av många.

I efterhand är många av matcherna i ett töcken:

Randy Brown tog ned Mickey Gall på jorden och målade hans ansikte rött med fingerfärg, Ovince Saint-Preux drev ut Corey Andersons onda andarna med en demonisk huvudspark och Walt Harris lekte dövblind för en chans att få sparka Mark Godbeer i ansiktet en sista gång.

… och då hade vi inte ens kommit till huvudkortet!

https://www.instagram.com/p/BbF6-szlDHV/

Blåste nytt liv i UFC

Med facit i ena handen och en kopp sweet lemon ginger tea i andra så kan jag gott konstatera att UFC 217 blåste nytt liv i en organisation som är allt annat än döende.

MMA som sport är en ständigt svällande organism men även vi som rapporterar om sporten på daglig basis kan känna oss mätta på en stundtals urvattnad produkt. Från och med UFC Gdansk så kommer det vara en gala varje helg fram till årsslutet och det kan få även de mest inbitna fansen att vifta med händerna och be om notan.

Vad är det då som UFC 217 bjöd på som andra galor inte lyckats med?

Vi kan självklart börja med några av de mest uppenbara punkterna:

• Galan hade ett av de mest stjärnspäckade kortet genom historien.
• En av MMA-världens absoluta giganter återvände till buren
• Det bjöds på tre titelmatcher – Tre mästare förlorade sina titlar
• Fem obesegrade fighters deltog (Zahabi, Gall, Costa, Jedrzejczyk och Garbrandt)
• Av elva matcher så var det endast två som gick till domslut

Läs mer: UFC 217: Bisping vs. St-Pierre – Fullständiga resultat

https://www.instagram.com/p/BbGvsJ3lFhS/

”Just be a good person”

Men när jag säger att UFC 217 var den bästa galan genom tiderna så pratar jag inte bara om resultaten. Jag talar också om hur UFC 217 på nytt påminde oss alla, nya och gamla fans, varför MMA är så otroligt underbart.

Det finns få sporter som klarar av att bygga upp en sådan nagelbitande atmosfär som MMA. Vi pratar inte bara om en förlust eller vinst, vi pratar om atleter som riskerar sin fysiska och mentala hälsa för att sträcka sig emot skyarna i hopp om att komma i kontakt med det gudomliga, själva kärnan i vår existens: striden, kampen och viljan att inte bara bekämpa sin motståndare men också de inre demoner som drar i oss.

Kalla mig en romantiker eller kalla mig galen men en av de största anledningarna till att jag följer MMA är för att jag tycker att sporten skvallrar om något uråldrigt om vår djuriska existens.

Oroa dig inte, jag ska inte blåsa rökelse i ansiktet på dig och börja dela ut foliehattar riktigt än.

Min poäng är att vi under den senaste tiden sett en ganska tarvlig vändning i den kultur som omgärdar MMA-sporten. De stora organisationerna har aldrig haft en särskilt sofistikerad aura men allt pengaprat med Conor McGregor i spetsen har definitivt lämnat mig med en riktigt taskig smak i munnen som varit svår att skölja bort.

Det var därför som det var en otrolig upplevelse att se Rose Namajunas använda sin tid i rampljuset för att belysa vad sporten verkar ha glömt bort i sin pengaberusning:

”There’s so much crap going on in the media and news and stuff. I just want to try to use my gift of martial art to try to make this world a better place and change the world.

This belt don’t mean nothing man, just be a good person – that’s it.”

En ny era

Det kan verka som sporten lider av en kraftig personlighetsförvirring i samband med den senaste tidens framgångar. Vi har alla sett hur enorm framgång stiger kändisarna åt huvudet och får dem att ta dåliga beslut och UFC har till och med sin egen affischpojke för den typen av problem i den före detta mästaren Jon Jones.

UFC 217 kom att visa hur några av organisationens största pratmakare blev besegrade av deras mer lugna motståndare. Georges St-Pierre, Rose Namajunas, Stephen ”Wonderboy” Thompson och till viss del T.J. Dillashaw vägrade delta i den allt snabbare snurrande cirkus som UFC har kommit att bli.

Detsamma kan tyvärr inte sägas om Joanna Jedrzejczyk som utan tvekan är en av sportens mest talangfulla atleter men som tycktes förlora sig själv i det ståhej av media, uppmärksamhet och blixtrar från presskårens kameror.

UFC 217 var i mitt tycke den bästa galan genom tiderna för att den inte bara fick oss att häpna över resultaten. Den var inte den bästa galan för att den fick oss att stå nakna i duschen och skrika rakt ut när domaren stoppade matchen och det var inte den bästa galan för att den fyllde världens mest kända arena till bredden med begeistrade MMA-fans.

UFC 217 var den bästa galan för den överraskade oss, för att den fick oss att ifrågasätta det vi trodde var möjligt. UFC 217 var den bästa galan för att vi på nytt förälskade oss i en sport som vi hade börjat ta för givet.

UFC 217 var den bästa galan för att den än en gång fick oss att tro att allt är möjligt så länge vi drömmer stort, siktar högt och fortsätter framåt när världen runtomkring oss verkar ha tappat förståndet.