Det finns en värld bortom UFC och topplistor. Antihjältar och original bortom rampljuset vars prestationer gått förlorade. I en ny artikelserie tittar Andreas Bruzelius på namnen som aldrig kommer synas på nyhetssidornas rubriker, men vars insatser inte borde glömmas bort. Först ut är en tillbakablick på några av sportens mest våghalsiga original.
Olaf Alfonso (8-11)
Alfonso brakade in på scenen 2004 med en legendarisk och kultförklarad match i WEC:
Den sjövilda fighten markerade startskottet på rivaliteten med John Polakowski, och innebar även att den excentriske mexikanen fick en trogen fanclub bland hardcorefans. Polakowski var, helt i sin egen rätt, en väldigt märklig man. Minns någon en rastlös filur med ett misstänkt fall av ADHD och ett maniskt behov att krama alla han såg, som deltog i säsong 8 av The ultimate fighter? Det var Polakowski det, thaiboxaren vars totala karriär bestod av tre möten med Alfonso och en enda UFC-fight. Andra gången den här duon möttes, hoppade Alfonsos höftben ut led efter första ronden. Alfonso ville inte låta sig hindras av sådana småsaker, och hoppade in i buren på ett ben, grimaserande av smärta men redo för strid. Ringhörnan kastade då in handduken, vilket gjorde Alfonso förbannad. Det stannar inte där. 2006 fick en japansk matchmaker för sig att Alfonso var helt rätt man att möta lokale stjärnan Hayato Sakurai på Pride 11. Alfonso kom, såg och blev snabbt brutalknockad. Det är inte slut än. Någon som minns skandalmatchen i WEC där Rob McCullough knockade sin motståndare, och fortsatte banka vettet ur den livlösa kroppen medan domaren letade efter ett tandskydd? Det var herr Alfonso som låg där på backen och fick äta onödigt läder. Men bortom den galna blicken, den knäckta näsan och det långa håret fanns det en kompetent och orädd fighter i Alfonso. Tiden ut mot Phil Baroni, nästan tre ronder mot Gilbert Melendez och svartbälte i BJJ bekräftar att en av sportens största dårar också var en respektabel krigare av rang. (Och till hälften norrman, vilket förklarar namnet.)
Skip ”Disturbed” Hall (2-5)
MMA-pionjären Dan Severn är medlem i UFC:s Hall of fame, men är framför allt känd för sin osannolikt långa karriär. ”The beast” gick sin sista match förra året och var då hela 53 år gammal. Detta för oss till originalet Hall som debuterade i MMA när han var 57 år. Under det talande ringnamnet ”Disturbed” hann Hall med sju proffsmatcher, inklusive två submissionvinster, innan det var dags att lägga av strax efter att han fyllde 61. Avslutningen på karriären för den unike åldermannen var elegant och värdig. Den siste mannen Hall mötte var ingen annan än just Severn. En mindre kul detalj är att Hall är en skamlös mytoman och uppmärksamhetskåt som få. Världens äldste MMA-fighter överdrev friskt och skrävlade till höger och vänster för att uppmuntra journalister att skriva om honom. Men åldern var äkta och gubben gick trots allt in i buren sju gånger och överlevde. Ingen annan kan matcha det.
Ross Clifton (6-10)
Det har funnits stora män i MMA, det har funnits genetiska freaks och monstruösa muskelhögar. Det har funnits fetlagda brawlers utan magrutor. Men ingen har varit lika osannolik som amerikanske originalet Clifton. Två meter lång med bortåt 180 kg hängandes runt magen var Clifton inte bara överviktig, han kan ha varit den minst fysiskt lämpade person som någonsin klivit in i en bur. Men drömmar är en stark kraft och Clifton menade fullt allvar med sin satsning. I åtta år kämpade Clifton på som proffsfighter, med orubblig respekt, entusiasm och beundran av sporten. Karriären kröntes av en unik möjlighet att få möta självaste Ken Shamrock 2009. Dessvärre hade historien inget lyckligt slut. Samma år som den minnesvärda matchen avled Clifton av en hjärtattack, blott 32 år gammal. Men som Jake Rossen på Sherdog uttryckte det: ”Kom ihåg att han gick in mot Ken Shamrock, en man han kanske såg upp till när han växte upp. Det är inget dåligt resultat. Det är mer än de flesta av oss lyckas med.”
Viachelsav Datsik (5-7)
Tungviktaren Datsik kan inte riktigt definieras som varken MMA-fighter, thaiboxare eller något annat organiserat. Den ryske slagskämpen brydde sig inte nämnvärt om regler men bar på en brinnande och något slumpartad passion för slagsmål i största allmänhet, och beskrevs en gång av Aleksander Emelianenko som ”big guy with no brains at all”. Runt sekelskiftet blev Datsik en viral sensation bland MMA-fans, med sin färgstarka blandning av vansinne, kamplust och dödsföraktande självförtroende:
Men det var först efter kampsportskarriären som Datsik blommade ut på allvar. Efter en satsning som politiker, där Datsik hjälptes av sin kultstatus men hindrades av excentriska högervridna åsikter (som påståendet att Jesus var en israelisk agent), flydde Datsik till Norge av alla ställen 2010. I några månader pågick en dragkamp mellan myndigheter, där Ryssland begärde utlämnande samtidigt som Datsik begärde politisk asyl. Trots en demonstration i Oslo och ett erbjudande om att representera Norge som MMA-fighter, slutade striden med att Datsik skickades tillbaka till Ryssland. Sedan dess har inga nyheter hörts, men ingen kan glömma faktumet att det var Datsiks nävar som för första gången exponerade Andrei Arlovskis känsliga haka redan 1999.
Yoshihiro Takayama (1-4)
Enligt japansk fightingtradition är seger aldrig det viktigaste. Viljan att gå en strid till mötes utan rädsla, som en riktig man och som en riktig krigare, är vad bushidofilosofi handlar om. Få män kan sägas ha levt upp till det idealet, men Takayama är en av dem. Skolad inom professionell wrestling, eller puroresu som det heter i Japan, var Takayama egentligen ingen talang på stridskonst. Men där det saknades skicklighet, fanns ingen brist på mod och vilja. Takayama bildade 1999 ett team under namnet ”NOFEAR” och blev en publikfavorit tack vare sin total brist på självbevarelsedrift. När Pride hörde av sig och erbjöd chansen att fightas på riktigt, tackade Takayama ja utan att tveka. I en svit av barnförbjuden misshandel mötte den japanske underhållningsfightern Kazuyuki Fujita, Semmy Schilt, Don Frye och Bob Sapp. Redan utrustad med ett ansikte som endast en mor hade kunnat älska, fick Takaya så mycket stryk att hans utseende blev permanent vanskapt. Den mest minnesvärda omgången skedde i den flera minuter långa duellen i dirty boxing mot Frye, som med tiden blivit en kultklassiker. Sarkastiska västerländska fans delade ut smeknamnet ”The hotness”, och roade sig med att se japanen bli sönderslagen i match efter match. Trogen sin banderoll om att inte känna någon rädsla, tog Takayama vilken fight som helst, och brydde sig föga om smärta och kroppsliga skador. Fortfarande idag, 46 år gammal, underhåller Takaya den japanska wrestlingpubliken med sin unika karisma. En av historiens sämsta fighters, skulle många vilja påstå, men också en av sportens mest rakryggande och orädda fighters som aldrig backade från en utmaning.
Dan Quinn(5-7)
Amerikansk fotbollsspelare? MMA-fighter? Tjackpundare? Förespråkare för suspekta kosttillskott? Amerikanske tungviktaren Quinn är allt och inget av de ovanstående. Men en sak är säker, mannen är ett original som inte låter sig förklaras så lätt. Efter en avslutad karriär i NFL satsade Quinn helhjärtat på MMA. framgångarna var inte överväldigande, men självförtroende saknades verkligen inte. Framför allt saknades inte en stor, självsäker och aktiv käft som uttalade sig på Youtube med trash talk, svammel om kosttillskott och obegripliga teorier vid varje tillfälle som gavs. I synnerhet den fullständigt förvirrade utmaningen av Kevin ”Kimbo Slice” Ferguson summerar Quinn på några minuter:
Det blev aldrig någon match mot Ferguson. Det blev dock matcher mot respekterade namn som Frank Mir och Jason Lambert. Kanske blir det mer av den varan, men först måste Quinn komma ut från fängelset där han för närvarande avtjänar ett kortare straff för vapeninnehav och dödshot (bland annat riktade mot Dana White).
Tony Halme(0-4)
Långt innan Martin Kampmann och väldigt långt innan den förste svensken fanns Halme, den förste nordiske UFC-fightern. 1997 gjorde den finske boxaren och wrestlern sin debut i UFC, vilket av en ren slump också markerade Randy Coutures första match i sporten. Finländaren klarade sig i 56 sekunder mot ”Captain America” och gick aldrig en burfight igen, men Halme hade mycket annat att sysselsätta sig med. På visitkortet stod yrken som proffsboxare, underhållare, författare, skådespelare, musiker och politiker i det nationalistiska partiet Sannfinländarna. Halmes böcker inkluderade titlar som ”God has mercy, I don’t ” och musikkarriären inkluderade låtar som ”The 
viking”. Men Halme lyckades inte få rätsida på tillvaron inom något område och hade en kaotisk period efter sekelskiftet med drogmissbruk och polisanmälningar. 47 år gammal avled Halme till slut efter att ha skjutit sig själv. Journalisten Jim Ross på The Sun var en av de få som uttalade sig om den finnländske fightern, och skrev att: ”Tony hade problem och var uppenbarligen inte en bra kille att umgås med… Killar som Halme fungerade inte i ett omklädningsrum och behöver avlägsnas från ’laget’ så snart som möjligt. Men jag beklagar hans sista år, när saker verkligen föll samman på grund av alkohol och drogproblem.” Ett tragiskt och dramatiskt slut för pionjären. Men oavsett vad man anser om den excentriske finske vikingen, är han förevigad som den förste mannen från Norden som fightades i världens främsta bur.
Kommande måndagslistor: De svenska pionjärerna, freakcirkusen, kawaii möter MMA, klubbfightingens ikoner med mera.
