Gameness är ansett som den ädlaste egenskap en fighter kan ha, men det är också ett ofta missförstått begrepp. Det handlar inte om kamplust eller egenskapen att vara hård och tuff fighter som brinner för att dela ut stryk. Raka motsatsen faktiskt. Gameness beskriver hur länge någon är beredd att kämpa för att vinna en fight, trots motgångar, smärta, trötthet och blodspill. Ett exempel som borde vara bekant för många läsare, var när Mike Russow blev sönderslagen och utklassad av Todd Duffee i två och en halv rond på UFC 114. Russows kropp må ha varit mörbultad, men viljestyrkan räckte för att kämpa på tills en vild sving knockade hem en av sportens mest sensationella comebacker. Sådana lyckliga slut är dock ovanliga. Gameness ser oftare ut som när Junior Dos Santos gick sin hopplösa men outtröttliga kamp mot en överlägsen Cain Velazquez på UFC 155 i vintras.
MMA-historien är full av dramatiska uppvisningar av gameness. Här är några minnesvärda, och stundtals vansinniga, exempel från arkiven:
Från vänster till höger: Helio, Royler och Renzo håller familjetraditionen vid liv
Familjen som inte klappar
Det ligger en viss ironi över att familjen som mer eller mindre uppfann submissions, vägrar klappa ut på submissions. Traditionen började när gammelfarfar Helio Gracie mötte judokan Masahiko Kimura i Brasilien 1951. Kimura fick först in en strypning som tillfälligt sövde Helio, och knäckte senare av en arm med låset som sedan dess är känt som en ”kimura”. Helio betraktade sig trots detta inte som besegrad, och vägrade klappa ut. Av respekt för familjens traditioner fortsatte nästa generation att hedra samma princip, vad som än hände.
Royce Gracies ovilja att ge upp matcher såg imponerande ut i UFC:s tidiga dagar, och var en nödvändig ingrediens för att kunna besegra större och starkare motståndare. Envisheten var även hyggligt respektabel när Royce mötte Kazushi ”The Gracie hunter” Sakuraba 2000, i den längsta matchen som hållits i modern MMA. Efter 90 minuter och sex ronder kunde Royce inte längre se ordentligt och hade en bruten fot. Familjen hade en överläggning i ringhörnan och trots Royce erbjudande om att fortsätta, kastades handduken.
Den gode Sakuraba gjorde även sitt bästa för att avsluta Royler och Renzo Gracie, men mötte hårdnackat motstånd. Och med det menas att den tjurskalliga familjen ännu en gång vägrade vika sig för det där armlåset som orsakat dem så mycket elände. Sakuraba tryckte först upp Roylers arm på ryggen till den milda grad att domaren hörde ljudet av ledband som gav upp. Därefter vred Sakuraba sönder armbågen på Renzo. Men familjen höll fanan i topp och ingen klappade. Renzos oberörda ansiktsuttryck när han, till synes utan smärta, nyfiket tittade på sin vanskapta arm, summerar Graciefamiljens gameness.
Det var först 2006, när Royce gjorde en illa genomtänkt comeback i UFC mot regerande welterviktsmästaren Matt Hughes, som oviljan att klappa ut började se lite väl fanatisk ut. Trots all hype och spekulationer hade Hughes lekstuga med Royce. UFC:s förste mästare var chanslös mot den nya generationens kraftpaket och fastnade snart i ett armlås. Lederna sprakade, saker lossande och Hughes slet och drog. Men någon klapp blev det förstås inte. Hughes fick släppa greppet och bankade hem segern med nävarna istället.
Än idag är statistiken intakt. Drygt 20 medlemmar av familjen Gracie har officiellt tävlat i MMA. De har blivit knockade, utslagna, strypta till sömns, fått ben brutna och leder söndertrasade. Men ingen av dem har någonsin givit upp en fight.
Den japanske Gracien
Renzo Gracie beskrev en gång familjens främste nemesis som en ”japansk Gracie”. Liknelsen var inte långsökt. Kazushi Sakuraba var känd för att främst använda grappling, ständigt möta större
och starkare motstånd, samt inte minst, totalt ignorera varningssignaler från sin egen kropp. Efter att Wanderlei Silva 2001 slammade Sakuraba från en och en halv meters höjd rakt ner på axeln, sprakade det friskt från nyckelben och mjukdelar. Sakurabas reaktion var att med en uttråkad min upplysa ringläkaren om att den där knölen som stack ut ur axeln nog inte skulle se ut så. Lika oberörd var den japanske stjärnan efter att ha fått okbenet krossat av Mirko ”Cro Cop” Filipovic, eller efter att Ricardo Arona förvandlade Sakurabas ansikte till köttfärs. Bilden till höger på en avslappnad men mörbultad Sakuraba togs efter Aronas omilda behandling. Inget kunde få den tappre japanen att förlora sitt stoiska lugn och skämtsamma humör, vilket var en orsak till populariteten. Dessvärre var det också en direkt orsak till varför Sakuraba gick för många matcher, på tok för många matcher, innan pensionen äntligen annonserades vid 42 års ålder.
Frank och Bas leker med trubbigt våld
Frank Shamrock och Bas Rutten möttes tre gånger i Pancrase under 1990-talet. Det var en lika hårdhänt som lekfull rivalitet som stundtals spårade ur, i synnerhet när Shamrock skulle visa sig på styva linan. I en känd sekvens bankade Rutten och Shamrock på varandra och turades om att hånskratta åt smällarna. Vissa har tolkat sekvensen som ett bevis på hårdheten hos grabbarna av det gamla virket. Andra ser det mer som ett tecken på att gamla Pancrase hade suspekta inslag av wrestling och skådespeleri. Man kan också se det som att Shamrock redan då hade ett kaxigt ego som inte är av denna värld.
Inoue välkomnar döden
Sympatiske Enson Inoue var en omåttligt populär fighter runt sekelskiftet, främst hos fansen men även hos motståndarna. Därför var det något av ett dilemma att tvingas möta ”Yamato Damashi”. Det var allmänt känt att Ioues krigarromantik gick långt, långt bortom det vanliga snacket om att vara en orädd tuffing. Inoue var uppriktigt beredd att dö i ringen och betraktade ett sådant öde
som det ultimata sättet att avsluta livet. Det fanns därmed inte på kartan att Inoue skulle ge upp, oavsett hur illa en match gick. När Antonio Rodrigo Nogueira mötte den dödsföraktande publikfavoriten 2002, valde ”Minotauro” därför att släppa ett matchavgörande armlås. Någon klapp skulle garanterat inte komma, och av ren respekt ville inte brassen behöva knäcka några ben. Istället switchade Nogueira till en strypning, eftersom medvetslöshet var ett mer humant sätt att få matchen avslutad. Inoue somnade strax därefter i en triangel. Riktigt så skonsam och finkänslig var inte ukrainaren Igor Vovchanchyn två år tidigare, som efter en vild slagväxling med Inoue ägnade tio minuter åt att banka sönder det lilla som fanns kvar. Vid rondvilan fick Inoue bäras till hörnan, men ville förstås inte ge upp. På order från läkare blev det sjukhus istället för en andra rond. I tre veckor. 2010 gick Inoue sin avskedsmatch och kunde skänka publiken en suck av lättnad över att den heroiska ringdöden aldrig behövde bli verklighet.
Hammer skapar en modern klassiker, trots bröstsmärtor
Ett norskt bröstben senare
Lokala talanger saknas inte i listan. På den tredje EVT-galan 2004 som hölls i Köpenhamn, deltog norske John Oskar Hammer i en match mot franske thaiboxaren Xavier Foupa-Pokam. Den norske grapplern gick direkt på nedtagningsförsök, och fick ett franskt hoppknä i retur. Knäck! Hammers bröstben gick av. Fullpumpad av adrenalin fortsatte norrmannen jaga sin nedtagning, fullt medveten om att något gått sönder i bröstkorgen. Fransmannen avstyrde dyken och svarade med fler knän. Knäck! Hammers bröstben gick av igen, denna gång med ett så kraftigt ljud att det hördes utanför buren. Strax därefter vinglade norrmannen halvknockad baklänges efter att ha dessutom fått ett knä i skallen. Men skam den som ger sig. Med dubbla frakturer och balanssinnet ur spel fortsatte Hammer jaga nedtagningen, fick den till slut och kunde bärga segern med en strypning i andra ronden. Efteråt blev Hammer något av en kultfigur, men den talangfulle hårdingen försvann strax därefter från sporten med sitt obesegrade record på 4-0.
Fryklund diskuterar blodspill med en domare i Kanada 2003… och gör sedan om det 2005
Fryklund lackar ur i Kanada
Dagen innan UFC-veteranerna Tony Fryklund och David Loiseau skulle mötas på en kanadensisk gala 2003, kände sig ”The freak” inte helt kry. På matchdagen hade Fryklund blivit sjuk men tog trots detta fighten och bestämde sig för att jobba upp tillräckligt med adrenalin och stridslust för att kunna gå 15 minuter i sitt svaga tillstånd. Efter att Louiseau öppnat ett cut i Fryklunds panna med en armbåge, beslutade domaren att bryta fighten som förvandlats till en blodig, kladdig orgie. Fryklund kunde inte alls fatta vad problemet var, och vrålade ut sin frustration mot domaren. ”Jag var där för att jobba, och de lät mig inte göra det”, beklagade sig Fryklund efteråt.
Två år senare var Fryklund tillbaka i Kanada och mötte denna gång Jonathan Goulet. Gissa hur det gick. Fryklund fick ett cut i pannan, matchen förvandlades till skräckfilm, domaren bröt och Fryklund blev precis lika oförstående förbannad igen.
Eftersom de klassiska bilderna på Fryklund flera gånger missbrukats i propagandasyfte är det värt att poängtera vad som sker: ”The freak” vrålar inte av smärta eller av rädsla eftersom han blöder. Han vrålar av frustration eftersom han inte tycker det borde spela någon roll att han blöder.
Ett ben räcker för Alfonso
Originalet Olaf Alfonso, mannen som gav en ny dimension till fenomenet knäckt näsben, har en tendens att besöka sådana här listor regelbundet. Alfonso kunde medverkat med minst tre olika anekdoter, men returmötet mot John Polakowski 2005 står ut som den vilde mexikanens mest vansinniga uppvisning. Under första ronden lossnade Alfonsos lårben från höften. Sådant gör ont, ofattbart ont. Dessutom hindrar det förmågan att gå, för att inte tala om förmågan att fightas. Detta störde inte Alfonso, som peppad gjorde sig redo för rond två, hoppandes på ett ben. Ringhörnan valde att låta förnuft gå före lojalitet och såg till att få matchen stoppad.
Edwards räknar liter
När Yves Edwards fick ett sår i huvudet av Joe Stevenson på UFC 61, blödde det ganska rejält. Tillräckligt för att skapa en grisig liten pöl på canvasen. I rondvilan upplystes Edwards om att blodsförlusten vid det laget uppskattades till en halvliter, och att det kunde vara en vettig anledning att nöja sig för kvällen. ”Jag har fem liter kvar”, svarade Edwards. ”Kom igen så kör vi.” Matchläkaren höll inte riktigt med om detta, och beordrade att matchen bröts på TKO.
Lite lunghål stoppar inte Manhoef
2008 gick sluggern Melvin Manhoef, en naturlig mellanviktare, en match i K-1 mot den huvudet längre tungviktaren Remy Bonjasky. Manhoef blev knockad av en hoppspark i tredje ronden och 
fick ta emot så mycket stryk mot kroppen att hans lungor behövdes tömmas på grund av inre blödning. Två veckor senare kände sig Manhoef redo att gå match igen, under MMA-regler mot koreanen Dae Won Kim. Holländaren vann i första ronden, och när hans armar lyftes kunde man fortfarande se oläkta hål i bröstkorgen från operationen. Efter det unnade sig holländaren en paus på en hel månad, innan det bar iväg till ringen för nästa fight. Det var varken första eller sista gången Manhoef ryckte på axlarna åt kroppsliga skador. Förra året klöv holländaren smalbenet i One FC, efter att ha krockat med Yoshiyuki Nakanishis knä. Smällen öppnade djupa sår på båda deltagarna. Men istället för att be läkarna om hjälp studsade Manhoef glatt över till Nakanashi och uppmuntrade japanen att strunta i det lilla skrapsåret så de kunde fortsätta fightas istället. Matchen bröts dock och förklarades no contest.
Hedersomnämnade: Precis hur många som helst. Det är trots allt MMA vi pratar om.
