Ämnet för veckans lista är förstås aktuellt. Anderson Silva blev just knockad av en man som i teorin inte borde överlevt många minuter i slagväxling. Men det är inte första gången något sådant händer, knappast sista heller. Där övertag i brottning eller BJJ tycks vara en pålitlig fördel som inte kan rubbas av tur och timing, är stående kamp en annan historia. Hur skicklig boxare en MMA-fighter än är, finns det alltid en känslig hakspets bakom garden. Genom åren har den hakspetsen hittats av de mest oväntade fighters, som svingat vilt, vågat friskt och vunnit allt.
1997: Randy Couture vs. Vitor Belfort
Belfort boxade inte ut människor i sin tidiga UFC-karriär, han körde över dem. Tre erkända sluggers, Tra Telligman, Scott Ferrozzo och David ”Tank” Abbott blev jämnade med marken när den unge brassen kom till oktagonen. Fort gick det också, mindre än en minut per match. Att stå upp med ”The phenom” ansågs snart vara förenat med livsfara. Den okände brottaren Couture, som endast gått två matcher tidigare, var därför klart nederlagstippad när de två möttes på UFC 15. I synnerhet stående. Men där Belfort var överlägsen i teknisk slagväxling, var det en annan femma när Couture demonstrerade sin fulboxning i all sin prakt. Med vänsterhanden limmad runt nacken på Belfort och högerhanden hamrandes korta, envetna uppercuts, bankade Couture sönder livsviljan hos ynglingen. Inte vackert, men effektivt. Efter drygt åtta minuter dråsade Belfort ihop mot burväggen och ville inte vara med längre.
2003: Benji Radach vs. Danny Lafever
Radach är förmodligen ett okänt namn för de flesta som läser den här texten, vilket är lite sorgligt. Med bättre flyt och timing kunde ”The razor” varit en publikfavorit i UFC. Med ett record på 21-6 varav 17 knockouter, var den benhårde sluggern som skapt för UFC:s marknadsföring. Hur som helst blev det aldrig något stort genombrott för mellanviktaren. Däremot deltog Radach i en sån där fight som brukar nämnas i listor över historiens största skrällar. Det skedde i en anonym drabbning på obetydliga galan ”Ultimate ring challenge”. Radach kom dit med ett record på 15-1 och mötte en totalt okänd snubbe som fullständigt saknade erfarenhet av MMA. Enligt legenden lades matchen av rent personliga skäl, för att göra upp om ett svartsjukedrama. Det är seriös idrott det. Chanslös men peppad kom hur som helst Lafever in för att möta den fruktade UFC-veteranen, och knockade honom efter 55 sekunder. Nöjd med sin bedrift lämnade Lafever buren i triumf och tävlade aldrig igen.
2004: Mirko Filipovic vs. Kevin Randleman
Få MMA-fighters har ansetts så farliga som Filipovic runt 2004. Det kvittade om den kroatiske insatspolisens valde fjollig syntpop som ingångsmusik, rutiga badbyxor och klyschor som ”Högra benet, sjukhuset. Vänstra benet, kyrkogården”. Alla var livrädda. Inte minst den tekniskt och strategiskt begränsade muskelhögen Randleman, som kom till ringen på Pride Total Elimination som ett skräckslaget offerlamm. Med adrenalinet sprutandes lyckades brottaren ändå kanalisera paniken till historiens mest otippade högersving efter knappt två minuter. Filipovic föll handlöst baklänges, Randleman fick fnatt och världen trodde inte sina ögon. Efter chocken återvände kroaten till sitt skräckvälde och höll det i tre år till, samtidigt som Randlemans karriär kollapsade och sorterades in under etiketten ”one hit wonder”.
2007: Matt Serra vs. George St Pierre
Serra har alltid bemötts av respekt för sin tuffa men sympatiska attityd, sin utmärkta jiu jitsu och förmåga att utbilda och coacha nya talanger. Men som fighter var ”The terra” sällan betraktad som mer än en journeyman, utan chans att ta någon stor titel. Det hade förmodligen aldrig blivit något bälte heller, om inte UFC fått för sig att The ultimate fighter behövde en säsong endast med killa
r som just Serra. Ett halvårs dokusåpa tillägnat grabbar som alltid funnits med i bilden men aldrig riktigt slagit igenom. Istället för kontrakt erbjöds en titelchans. Efter en måttligt underhållande säsong med halvengagerade proffs som visade precis varför de aldrig blivit stjärnor, stod Serra som vinnare i weltervikt och kunde motta priset att få bli exklusivt misshandlad av St. Pierre. Totalt uträknad knallade Serra in till buren på UFC 69 och klubbade ner mästaren efter tre minuter. Det hade inte mycket med teknik att göra. En 167 cm lång man med högst blygsam boxning bankade stoppningen ur en decimetern längre naturbegåvning genom att undvika tekniskt finlir och bara ösa. Det funkade utmärkt. En gång i alla fall. Ett år senare fick Serra precis så mycket däng av St. Pierre som alla trodde, men än idag är hårdingen från New York den ende som lyckats knocka sportens mest dominante mästare.
2007: Mirko Filipovic vs. Gabriel Gonzaga
När ”CroCop” togs till UFC var det som en av oktagonens mest exklusiva investeringar, specialbeställd av en lyrisk Dana White. Handplockat motstånd serverades och brutala knockar utlovades. Den utpräglade grapplern Gonzaga var till synes helt rätt man att agera motstånd i Filipovics andra fight på UFC 70. En meriterad brasse med fruktad BJJ som skulle sätta Filipovics defensiva kvaliteter på prov. När Gonzaga upptäckte att nedtagningar inte var så lätt att få in på den hale kickboxaren, skickade den kompakt byggde brassen iväg en spark i skallen på Filipovic istället. Världen hade knappt kommit över chocken efter Serras knock av St Pierre bara två veckor tidigare och nu satt ännu en gång en hel arena med hakan vid knäna. Till skillnad från Randlemans lyckosmäll markerade dock Gonzagas skenben början på vad som skulle komma. Filipovic repade sig aldrig och när killar som Brendan Schaub och Frank Mir ett par år senare lyckades golva den sammanbitne konstapeln från Zagreb, räknades det inte ens som en skräll längre.
2013: Alistair Overeem vs. Antonio Silva
Vissa har hävdat att ”Bigoots” knock av Overeem på UFC 156 främst vittnade om holländarens bräckliga psyke och bristande kondisträning. Men har man vunnit K-1 Grand Prix samt knockat Peter Aerts och Badr Hari, förväntas man vara skottsäker mot en långsam bjässe som Silva. Hur man än ser på saken, bekräftade Overeem att teknisk finess aldrig är tillräckligt, om inte resten av repertoaren håller godkänd nivå.
2013: Anderson Silva vs. Chris Weidman
Behöver inte förklaras närmare.
Hedersomnämnande: Scott Smith och Alessio Sakara
Två män som upprepade gånger påmint om hur dåligt MMAtte funkar på stående kamp, är mellanviktarna Sakara och Smith (som ironiskt nog aldrig har mötts). Man kan säga att de är som en inverterad version av varandra. Den enkelspårige Smith har ett teknikregister lika färgsprakande som en betongvägg, vilket även är en passande metafor för Smiths käkben. Med taktiken att käka stryk och fortsätta veva tills något slutligen träffar har Smith klubbat ner vida överlägsna kickboxare som Cung Le och Benji Radach. Smith och hans käkben har vänt de mest hopplösa underlägen och påmint förvånade motståndare om att matchen inte är över förrän domaren bryter. Samtidigt, en bit bort i UFC, har den skicklige och lättfotade boxaren Sakara gjort samma sak. Fast tvärt om. Ställd mot vildsinta sluggers som Drew McFedries, Houston Alexander och Chris Leben, har italienaren sett sin snyggboxning falla offer för tunga nävar som svingar hårdare än snyggt. Tillsammans illustrerar Smith och Sakara den stående kampens oförutsägbara natur (med lite extra support av Andrei Arlovski och Melvin Manhoef).
