Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan!!! Jag tog förlusten väldigt personligt, jag satt och grät för mig själv vid de andra fotograferna. Ena fotografen vände sig om mot mig och frågade ”Man why are you crying? Its just a fight”. Jag svarade tillbaka ”no its a lifestyle”. Vi hade fått umgås med Chris i 2 veckor i sträck och man blev en i gänget. Chris kom fram till oss en gång och sa, ”You guys are my camp to”. Det kändes jättekul att få tillhöra någons camp. Vi umgicks väldigt frekvent under en väldigt kort period och man involverar sig väldigt personligt. Chris frågade mig om jag ville följa med till Cambodja under 2 veckor och göra en dokumentär med honom men pga studier så var jag tvungen att tacka nej, vilket jag inte ville, men jag har mitt examensarbete kvar i skolan. Vi tränade, vi filmade och vi skojade ihop. Inte minst så förlorade vi ihop. På nyårsafton ringde Chris och frågade: ”Vill ni grabbar äta nyårsmiddag?” Klart man gjorde det. Nu några dagar efter UFC 125 så känns det fortfarande i hjärtat – jag trodde aldrig att jag skulle ta det här så personligt och så hårt.
