Boxningens största match någonsin är över och dess likaså främsta utövare någonsin krönt. Åtminstone är han bland dem – Floyd Mayweather lyckades tidigt i söndags morse svensk tid än en gång tysta kritikerna och besegra sin kanske tuffaste motståndare hittills, utan att egentligen vara i någon större fara. ’Business as usual’ med andra ord. Bortsett från vad som hände i ringen är det utanför minst lika intressant – hur kommer det sig att en av idrottshistoriens största händelser uteslutande var reserverad för ”eliten”, åtminstone sett ur ett ekonomiskt perspektiv? Är boxning fortfarande folkets sport eller har det förvandlats till något helt annat?
Först och främst; matchen i sig levde upp till alla förväntningar. Floyd Mayweather gjorde det han gör bäst – undvek, landade, kontrollerade. Om arvet inte redan var cementerat är det så nu. ’Money’ Mayweather, boxningens obesegrade härskare.
Stämningen var oklanderlig, påtaglig och.. kontrollerad. En av de mest historiska försommarkvällarna i idrottshistorien saknade det där påtagliga, en gnutta av galenskap bland publiken. Det gemene folket fanns inte representerat på plats. Förpassade till TV-sofforna, krogar och anordnade fight-fester fick vi se historia utspela sig från sidlinjen. På plats? Rad efter rad av mångmiljonärer, från tennisstorheten Andre Agassi till rapmogulen Jay Z. Biljetter gick för allt från 10,000 till 100,000 kronor uppåt – till och med MGM:s ”sämsta” platser var värda långt över en traditionell månadslön. På sätt och vis var det som om vi inte var önskade. Endast de rika och berömda skulle få avnjuta boxningens mest efterlängtade match på plats.
Jag vill inte låta bitter för det är jag inte. Efterfrågan på biljetter var enorm och därav de höga prislapparna. Pengar går före, kapitalism i ett nötskal. Med det sagt visar det här på varför boxning har förlorat lite av sin själ och varför sporten på alla sätt och vis är på väg att fasas bort. Det har rört sig bort från att vara ett test av vem ’the baddest man on the planet’ är till att vara en något sorglig del av modern populärkultur. Justin Bieber går ut med världens bästa boxare.. Verkligen? Är det vad sporten har blivit, ännu en plattform för kändisar att gotta sig i rampljuset på? Hur många på plats var sanna boxningsfans med en riktig förståelse för vad som faktiskt pågick i ringen och hur många var där bara för att visa upp sig?
Det fanns en tid, för att vara helt ärlig innan jag var född och då jag var för ung för att verkligen förstå sammanhanget, då boxning var en sport för det ”vanliga” folket, en sorts flykt från den hårda vardagen. Visst har pengar alltid varit en stor del av boxning och diverse kändisar, mångmiljonärer och andra förmögna har alltid haft ett finger i spelet. Ingen frågan om den saken. Samtidigt såg det väldigt annorlunda ut jämfört med idag – mästarnas popularitet bottnade liksom i att de alltsomoftast rest sig ur askorna, tagit sig upp från botten och skapat något, tagit sig någonstans. Med hjälpa av sina bara händer, likt de som dag ut och dag in sliter i fabriker, på lager och i hamnar. Arbetarna. Det finns en anledning bakom att Muhammad Ali kallades ’the peoples champ’, folkets mästare. Mike Tyson tog sig från oerhört fattiga gator till att sitta på en nästan osannolikt stor hög pengar och lite däri låg charmen med Tyson.
Idag har vi ’Money’ Mayweather. Inget fel med det, karln har gjort en konstform av att tjäna ohyggliga summor pengar och tar stolthet i det. Hans egen uppväxt var förmodligen inte den enklaste, långt ifrån det till och med. Boxningens främsta rör sig med sina likar, med de som likt han har mer pengar än vad de kan göra av med. Man visste att matchen mot ’Pac-Man’ skulle dra till sig dollarkåta kändisar av alla slag och utnyttjade det faktumet. Man satte priser som ”vanligt” folk helt enkelt inte hade möjlighet att betala, hur starkt hjärtat än bultar för sporten. På ett sätt uteslöt man folk i förmån för de rika och berömda. Vi fick helt enkelt nöja sig med att köpa spektaklet på PPV, även den för en fin peng. Populärkulturens elit samlandes, inte nödvändigtvis med boxningen i främsta fokus utan snarare för en sorts uppvisning. ”Alla som är något” var där.
Det känns som om boxning är inne på slutspurten och att man försöker mjölka sporten tills den sista slanten är utpressad. Ersättaren? MMA. Sporten är inte bara en renare form av kamp och ett ärligare uttryck av faktiska färdigheter. Den är tillgänglig, finns i överflöd och är till för alla. Såsom boxning en gång i tiden var. Visst finns oerhörda summor pengar i cirkulation och kändisar används ofta på samma gamla sliskiga sätt som boxningen gjort sig kända för. Samtidigt är själva produkten i främsta fokus, de som sätter sina liv i risk för vår underhållning är de viktigaste. Inte de utanför buren.
