Svenske kampsportslegendaren Rickard Nordstrand berättar om sin unika resa från hockey till K-1, VM-guld i thaiboxning och varför han avslutade karriären på topp.
Från hockeyrink till fightingring: Rickards osannolika väg till toppen
Rickard Nordstrand är idag ett namn som väcker respekt inom svensk kampsport. Men vägen dit var varken planerad eller självklar. Han började med thaiboxning som 18-åring – relativt sent jämfört med många andra elitidrottare.
“Jag slutade med hockey på grund av bristande motivation. Dagen efter började jag med thaiboxning. Det var träningsformen jag blev förälskad i – inte själva tävlandet,” säger Rickard i en längre intervju.
Hans första klubb låg i Vallentuna, och det var där under tränaren Mats Söderström som grunden till hans karriär lades.
Intervjun är hämtad från 5×5-podden – lyssna här
Den här artikeln baseras på ett avsnitt från 5×5-podden, där Rickard Nordstrand gästar och berättar öppet om sin karriär – från hockeyrinken till Globen och Hawaii. Samtalet rör allt från K-1-kontrakt till livet efter fighting och rollen som idrottspappa.
De första matcherna – och ett SM-guld
Trots bristen på tävlingsambitioner i början, gick det fort framåt. Inom 1,5 år gjorde Rickard sin första match. Tränaren underströk att det inte spelade någon roll om han vann eller förlorade de första fem matcherna – det handlade om erfarenhet.
“Jag vann de första fem matcherna. Efter det blev det SM, och jag vann även där. Jag började i 63,5 kg och slutade i 86 kg – jag har gått i nästan alla viktklasser.”
Match efter match slipade han på sin stil. Och erfarenheten blev nyckeln till framgång.
“Man lär sig läsa motståndaren, sortera tankar, fokusera på rätt bubblor i huvudet. Det är som att stå vid en kokande gryta – alla känslor kommer upp samtidigt.”
VM-guldet i Thailand – en vändpunkt
2004 representerade Rickard Sverige i IFMA-VM i Thailand. Det blev en av hans största meriter: fyra matcher på lika många dagar – och guld i minus 86 kg.
“Det är nog det jag är mest stolt över. Att prestera dag efter dag, hålla vikten, hantera smärta och nervositet. Det är inte många som klarar det.”
Efter VM-segern öppnades nya dörrar. Den stora chansen kom från ett oväntat samtal.
Genombrottet i K-1 – från reserv till stjärna
Jörgen Kruth hade tvingats ställa in sin match mot K-1-legenden Remy Bonjasky. Rickard fick ett samtal från sin tränare – “Kan du gå in som reserv?” Svaret var snabbt:
“Jag låg hemma i soffan. Jag sa direkt: ‘Fan vad roligt, jag ska slå ihjäl honom.’”
Matchen blev en rysare. Rickard förlorade, men imponerade stort.
“Jag sparkade av honom när han låg ner, fick knät i hakan efter domaren brutit – men det var en jäkla match. Jag blev publikfavorit och det var mitt genombrott.”
Efter det fick han kontrakt med K-1 och mötte världseliten – bland andra Musashi och Ruslan Karaev.
Hawaii, Japan och Globen – bland världens största scener
En annan höjdpunkt var matchen mot Musashi – utomhus i Hawaii inför tusentals åskådare, med Mike Tyson på första raden.
“Det var magiskt. Tyson satt där och jag tänkte bara: wow. Det är sånt man drömmer om.”
Han tävlade även i Japan, där publiken visade en annan respekt än i väst.
“I Japan är det tyst, koncentrerat. De respekterar teknik och hjärta – inte bara resultat. Man kan förlora men ändå vinna publikens hjärta.”
Underdog i tungviktsklassen
Trots att Rickard normalt vägde runt 90 kg, ställdes han i K-1 mot motståndare som vägde 115 kg.
“Jag var alltid den lilla killen. Men jag var van – jag hade sparrat med Martin Holm och Jörgen i flera år. Jag visste att jag inte skulle bli knockad.”
Det blev hans signum – tekniskt, smart och med järnfysik. Hans matcher kännetecknades av tålamod, defensiv skicklighet och känsla för tajming.
“Jag läste motståndaren första minuten. Sen visste jag exakt vad jag skulle göra.”
Att avsluta karriären i rätt tid
2010 gick Rickard sin sista match mot Jire Sadi – en vinst på Hovet. Men beslutet att sluta var inte lätt.
“När jag började tänka ‘jag springer imorgon’ – då visste jag att det var dags. Jag ville inte riskera att gå upp i ringen utan att vara 100 %.”
Samtidigt hade han blivit pappa, och prioriteringarna förändrades.
“Man går från att vara egoistisk elitidrottare till att ens barn kommer först. Då funkar det inte att träna två gånger om dagen.”
Livet efter karriären – restauranger, gym och tränarrollen
Redan innan karriären var över hade Rickard börjat tänka på framtiden. Han startade tre restauranger i Vallentuna, och senare gymmet Kampsportstadion på Stockholms Stadion.
“Jag visste att jag behövde något att falla tillbaka på. Gymmet är min passion nu – att få jobba med träning och hälsa.”
Idag coachar han både motionärer och tävlingsgrupper, och är även arrangör av SM i thaiboxning.
Tankar om barnidrott: “Elitsatsas för tidigt”
Som pappa till en son som satsar på hockey har Rickard tydliga åsikter om dagens ungdomsidrott:
“Idag måste man vara rik för att idrotta. Allt kostar. Och det elitsatsas alldeles för tidigt – barn borde få testa flera idrotter tills de är 15–16.”
Han pekar på att många tappar glädjen när pressen ökar, och att bredd är viktigare i ung ålder.
“Spelar man fotboll och simmar – då får man bättre kondition, färre skador. Det är win-win.”
Kampsportens unika gemenskap
En röd tråd i Rickards berättelse är den unika vänskap som byggs i kampsporten – även mellan motståndare.
“Jag har vänner idag som jag bara träffat i ringen i nio minuter. Vi har slagits och sen blivit som bröder.”
Han menar att det är något djupt mänskligt med att kämpa tillsammans – mot varandra, men med ömsesidig respekt.
Sammanfattning och Call to Action
Rickard Nordstrand visar att det går att börja sent, vara underdog – och ändå nå världstoppen. Genom hjärta, disciplin och respekt blev han en av Sveriges största kampsportsprofiler.
Har du ett starkt minne från Rickards karriär? Kommentera nedan och dela artikeln!
