Kayla Harrison var fortfarande tonåring när Ronda Rousey besegrade henne två gånger på judomattan. I dag är Harrison UFC-mästare med två OS-guld bakom sig, och hon har en hel del att säga om kvinnan som en gång var hennes förebild. När frågan om ett tänkbart möte mellan dem på toppen kommer upp levererar Harrison en jämförelse som lär väcka reaktioner.
De har en gemensam historia som sträcker sig långt tillbaka före UFC stora galor och mästarbälten. Harrison och Rousey tränade tillsammans, var landslagskamrater och delade under en period även bostad. För den yngre Harrison var Rousey ett namn att se upp till, en amerikansk judoka som redan hade börjat slå sig fram på den internationella scenen. Hon minns hur hon läste om Rousey i judotidningen Real Judo och följde hennes utveckling, långt innan någon av dem blivit ett känt namn inom MMA.
– Jag såg upp till henne till hundra procent, berättar Harrison i podden Deep Waters.
Men beundran hade också en tävlingsmässig sida. Harrison började möta seniorer redan som 13-åring och fick tidigt känna på Rouseys nivå. De möttes två gånger i judo, med samma utgång båda gångerna: Rousey vann. För Harrison skulle de nederlagen så småningom få en helt annan betydelse.
Två förluster – men meritlistan berättar något annat
Rousey tog OS-brons i Peking 2008 och hade dessförinnan erövrat VM-silver. När hon lämnade judon för MMA var hon en av de mest meriterade amerikanska kvinnorna sporten hade fostrat. Harrison fortsatte däremot sin satsning, vann USA första olympiska judoguld i London 2012 och försvarade titeln i Rio de Janeiro fyra år senare.
När programledarna undrar om Rouseys framgångar inom MMA inspirerade henne att göra samma resa blir Harrison påtagligt bestämd.
– Jag vill inte låta kaxig, börjar hon innan hon går igenom deras respektive meritlistor.
Hon räknar upp sina segrar i världscupen, Grand Prix, Grand Slam, World Masters och världsmästerskapen. Rousey hade sina framgångar, men Harrison menar att hon själv redan hade nått betydligt längre inom judon. Att Rousey lyckades i MMA var därför aldrig något hon behövde som bevis för att hon själv skulle kunna göra det.
– Självklart visste jag att jag kunde lyckas. För allt hon kan göra kan jag göra bättre.
Orden får särskild tyngd mot bakgrund av deras gamla möten. Rousey hade varit den äldre och mer etablerade landslagsstjärnan, men Harrison växte till en olympisk mästare med en meritlista som saknar motsvarighet i amerikansk judo.
”Tror ni verkligen att hon skulle låsa min arm?”
Jämförelsen blir ännu skarpare när diskussionen lämnar judon och handlar om hur en MMA-match mellan dem hade kunnat sluta. Rouseys armlås var länge hennes främsta vapen och gjorde henne till en av UFC mest fruktade mästare. Harrison känner tekniken bättre än de flesta, och när den kommer på tal avfärdar hon tanken på att själv bli besegrad med den.
– Vi lärde oss armlåset på samma gym. Tror ni verkligen att hon skulle kunna sätta ett armlås på mig?
Harrison går längre än att ifrågasätta en enskild teknik. Hon riktar också kritik mot nivån på det motstånd Rousey mötte under sin storhetstid och antyder att kvinnlig MMA ännu befann sig i ett tidigt utvecklingsskede när hennes tidigare lagkamrat dominerade.
– Hon dominerade kvinnor som hade börjat med MMA bara några år tidigare.
Kritiken är hård mot en fighter som försvarade UFC-titeln sex gånger och blev organisationens första kvinnliga mästare. Rousey skrev historia när hon besegrade Liz Carmouche i UFC första kvinnliga match 2013, och hennes genomslag förändrade förutsättningarna för generationen som följde.
Harrison är noga med att erkänna den insatsen, trots sina invändningar mot konkurrensen.
– Hon banade vägen. Jag står på hennes axlar, och för det är jag tacksam.
Kvinnan som krossade Rousey väntar på Harrison
Det finns en annan koppling mellan deras karriärer som gör Harrisons ord särskilt intressanta. Den 30 december 2016 behövde Amanda Nunes bara 48 sekunder för att besegra Rousey på UFC 207. Förlusten blev Rouseys sista framträdande i UFC och markerade ett brutalt slut på hennes tid i organisationen.
Den 14 november möter Harrison just Nunes på UFC 334 i Madison Square Garden. Harrison ska försvara bantamviktstiteln som hon erövrade genom att besegra Julianna Peña 2025, medan den tidigare dubbelmästaren Nunes återvänder för att försöka återta tronen.
Vägen till matchen har varit långt ifrån enkel. Harrison genomgick en omfattande nackoperation efter svåra diskproblem och har beskrivit en period då smärtan var så intensiv att hon knappt kunde sova eller lyfta armen. Rehabiliteringen väckte frågor som hon tidigare knappt behövt konfrontera.
– Jag började undra om jag någonsin skulle känna mig som mig själv igen.
Vid 36 års ålder vet Harrison att karriären närmar sig slutet. Fyra operationer på fyra år har satt sina spår, och livet med hennes två barn har förändrat hennes syn på vad segrar och mästarbälten egentligen betyder. Hon berättar att hon redan är tillfreds med sin karriär, även om nästa match skulle bli den sista.
– Jag behöver inte pengarna. Jag vill bara gå ut och se vad jag är gjord av. Är jag den jag säger att jag är?
Rousey var kvinnan Harrison jagade som ung judoka, och vars prestationer hon fortfarande mäter sina egna mot. När hon nu förbereder sig för att möta den fighter som en gång avslutade Rouseys UFC-karriär får jämförelsen ytterligare en dimension. Harrison har redan överträffat sin gamla förebild på judomattan. Mot Amanda Nunes väntar en helt annan möjlighet att skriva in sitt namn i MMA-historien.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
