Shavkat Rakhmonov var på väg mot den match som kunde förändra allt. Sedan sade kroppen ifrån. En gammal knäskada förvandlade titeljakten till operationer, rehabilitering och mer än ett år utanför buren. Nu berättar den obesegrade UFC-stjärnan om beslutet han ångrar, riskerna han vägrade undvika – och varför tanken på mästarbältet fortfarande styr honom.
Det finns en nästan obekväm logik i hur Shavkat Rakhmonov beskriver sitt senaste år. När kroppen bad honom stanna fortsatte han. När andra hade kunnat tacka nej till en match såg han snarare ett ansvar att genomföra den. Han hade väntat länge nog.
– Jag borde egentligen inte ens ha gått matchen mot Garry med de skadorna. Jag tog bara risken. Den kazakiska varianten, säger Rakhmonov.
Han skrattar åt formuleringen, men konsekvenserna har varit betydligt mindre lättsamma. Knäproblemen fanns redan före mötet med Garry och försämrades när matchen närmade sig. Rakhmonov beskriver hur benet svullnade och hur han ändå gick in i buren med en kropp som inte längre fungerade som den skulle.
– Två veckor före matchen började den gamla skadan störa mig ordentligt. Benet svullnade. När han sparkade kände jag nästan inte slagen eftersom ligamentet inte fungerade.
Rakhmonov vann. Priset för segern blev svårare att överblicka.
”Vi kan inte ta ett steg tillbaka”
För Rakhmonov var matchen mot Garry inte första gången han accepterade villkor som hade fått andra toppfighters att tveka. När Geoff Neal missade vikten med drygt två kilo genomförde kazaken ändå matchen. Han beskriver det mindre som ett strategiskt beslut än som en del av den identitet som följt honom genom karriären.
– Visa mig vilka som hade gått matchen mot någon som missat vikten med två kilo. Åttio, nittio procent hade tackat nej. Jag hade inte tävlat på länge och behövde gå matchen. Folk väntar. Vi känner ett ansvar. Vi kan inte bara ta ett steg tillbaka.
Den inställningen bar honom långt. Den gjorde honom också sårbar när samma kompromisslöshet riktades mot den egna kroppen.
Planen efter Garry var först att genomföra ett mindre ingrepp, bli frisk och snabbt återvända. Rakhmonov trodde fortfarande att han skulle kunna möta Belal i maj. Under rehabiliteringen började verkligheten komma ikapp honom. Han kunde träna, röra sig och göra delar av arbetet – men inte brottas fullt ut.
Läkarna hade redan varnat honom.
– De sade: ”Om vi inte gör operationen ordentligt kan vi inte garantera att du kan fortsätta tävla eller att benet blir stabilt.”
Ändå försökte Rakhmonov först välja den kortare vägen tillbaka.
– Jag sade: ”Jag har ju tävlat så här tidigare. Rensa bara upp det. Jag vill komma tillbaka och gå match före årets slut.”
Det beslutet kostade honom tid. En tänkt kortare rehabilitering växte till ett betydligt längre avbrott. Till slut återstod samma operation han hade försökt undvika.
– Jag gick runt, tränade och försökte, men jag kunde inte brottas fullt ut. Då kom tanken att jag måste göra det ordentligt. Ett års träning blev två år av förlorad tid. Vad ska man göra?
Fem personer på tolv kvadratmeter
Det är lättare att förstå Rakhmonovs förhållande till risk när han berättar om åren långt före UFC.
Familjen flyttade från Uzbekistan till Kazakstan utan ekonomiska marginaler. I Karaganda bodde fem personer på omkring tolv kvadratmeter. Modern och systern sov tillsammans, de tre bröderna fick dela resten av utrymmet. Familjen arbetade på marknaden och sparade pengar tills de kunde köpa en etta.
– Vi hade inget annat val. Mina föräldrar var inte rika, de var vanliga människor. När vi kom från Uzbekistan hade vi inga pengar för att köpa en lägenhet.
Arbetet på marknaden blev en del av träningsschemat. Rakhmonov berättar hur han försökte få alla att stänga tidigare för att hinna till kvällspasset. När arbetsdagen tog slut gick han direkt till gymmet. Ibland fortsatte han från ett träningspass till nästa tills tränarna själva fick bromsa honom.
– Jag hade ett vansinnigt driv att bli mästare. Jag jobbade på marknaden och sade hela tiden: ”Kan vi inte stänga snabbare? Jag måste hinna till träningen.”
Målet hade från början en ekonomisk skärpa. Sporten var inte bara ett sätt att vinna medaljer.
– Jag hade alltid motivationen att ta mig ur den situationen, bli mästare och tjäna pengar. Jag hade ingen annan väg.
Hans familj finansierade resor till tävlingar trots att pengarna knappt räckte. Rakhmonov minns hur släktingar ifrågasatte varför modern över huvud taget lade pengar på hans fighting.
– De sade: ”Varför ger du honom pengar? Det är ju bortkastade pengar.” Men mamma hittade alltid pengar när jag behövde åka på tävling.
Åren senare hade samma investering burit honom hela vägen till UFC absoluta toppskikt.
Bältet finns fortfarande där
Rakhmonov beskriver sig själv som mer arbetare än naturbegåvning. Den egenskap han återkommer till är inte explosivitet eller brottning, utan förmågan att fortsätta när någonting blivit obekvämt. I buren försöker han läsa varje förändring hos motståndaren.
– Jag känner hur han andas, hur han tar emot ett slag och vilka känslor han visar när han blir träffad. Allt måste kontrolleras.
Sedan kommer en formulering som ligger betydligt närmare den Rakhmonov publiken möter under match än mannen som sällan söker rubriker utanför den.
– Om min motståndare visar någon svaghet dödar jag honom bara, grovt uttryckt. Jag känner svagheten och fortsätter avsluta honom.
Den närmaste tiden handlar dock inte om att hitta svagheter hos någon annan. Först måste det egna knät hålla.
På frågan om det ens går att återvända till samma nivå efter operationen ger Rakhmonov inga garantier. Tonen i orden är försiktigare än ambitionen bakom dem.
– Det är för tidigt att säga. Jag kommer göra allt jag kan för att komma tillbaka och vinna titeln. Vi kan önska och vi kan arbeta. Tiden får visa.
Han är 31 år och räknar med att kunna återvända när kroppen är redo. Vilken motståndare som står där då avgörs av hur divisionen utvecklas under frånvaron. Någon oro över att ha tappat sin position uttrycker han inte.
Målet har inte förändrats.
När Rakhmonov får frågan om han till och med skulle kunna spela skurk för att komma närmare en titelmatch kommer svaret snabbt.
– För bältet? Absolut.
Sedan stannar han där. Rollen går att spela, men personligheten tänker han inte uppfinna på nytt. Mannen som en gång skyndade från marknaden för att hinna till träningen behöver fortfarande samma slutpunkt som då.
Ett mästarbälte.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
