Tommy McMillen fortsätter att göra allt rätt. I UFC Oklahoma City förlängde den obesegrade amerikanen sin segersvit, slog ett historiskt rekord i fjäderviktsdivisionen och belönades med en bonus för kvällens prestation. Men kanske viktigast av allt lämnade han galan med UFC-presidenten Dana Whites fulla uppmärksamhet – ett erkännande som ofta betyder mer än både statistik och bonuscheckar.
Att vinna matcher är en sak. Att få UFC att börja se en som en framtida profil är något helt annat.
När Dana White satte sig framför medierna efter galan i Oklahoma City dröjde det inte länge innan Tommy McMillens namn kom på tal. White hade tillbringat dagen i New York innan han flög till Oklahoma City och berättade att han följde galan ombord på sitt privatflyg. När han fick frågan om vad han tyckte om McMillens insats kom svaret omedelbart.
Några minuter senare fick han i stort sett samma fråga igen.
– Ja, otrolig.
Det var inget långt resonemang, men från UFC-presidenten behövs sällan fler ord. White är återhållsam med att hylla unga fighters innan de etablerat sig, och därför sticker hans reaktion ut. McMillen är fortfarande långt ifrån titelbilder och rankingdiskussioner, men efter lördagskvällen är han ett namn som organisationen lär följa betydligt närmare.
En uppvisning från första minuten
Resultatet berättar bara en del av historien.
McMillen besegrade Alberto Montes via teknisk knockout efter 3.29 av den tredje ronden, men avslutet var egentligen kulmen på en prestation som hade byggts upp under nästan femton minuter. Från start tog amerikanen kommandot med ett högt tempo, varierade sina attacker mellan kropp och huvud och lät aldrig motståndaren hitta något eget flyt.
Ju längre matchen gick, desto tydligare blev det att McMillen inte tänkte ge bort initiativet.
Han jagade inte det spektakulära avslutet från första stund. I stället bröt han metodiskt ned sin motståndare med en arbetsinsats som till slut blev omöjlig att stå emot.
Det avspeglades också i statistiken. Under matchens gång noterade UFC att McMillen satte nytt rekord för flest betydande träffar landade i en fjäderviktsmatch över tre ronder. Efter galan belönades han dessutom med en bonus för “Performance of the Night”, ett kvitto på att organisationen såg prestationen som en av kvällens främsta.
McMillen själv kände tidigt att matchbilden gick hans väg.
– Jag såg att hans näsa började ge upp. Jag tror att jag bröt den. Redan efter första ronden kunde jag känna att han började mattas och då visste jag att jag hade kontroll över matchen.
Showmannen i buren – lagspelaren bakom kulisserna
Direkt efter segern visade McMillen den sida som gjort honom till en allt större publikfavorit.
Inför en högljudd publik tog han mikrofonen och levererade ett segertal som var lika självsäkert som färgstarkt.
– Jag är en riktig amerikansk gangster. Jag slog en armenisk ryss för att ta mig till UFC. Jag knockade en italienare för 100 000 dollar. Nu knockade jag en venezuelansk kille för 100 000 dollar.
Sedan skickade han en tydlig hälsning till UFC:s matchmakare.
– Uncle Dana, Hunter – ge mig en mexikan den 12 september i Arizona. Jag kommer hem.
Publiken svarade med ett av kvällens största jubel.
Den typen av utspel är knappast någon slump. UFC har alltid uppskattat fighters som förstår att underhållningsvärdet inte slutar när domaren bryter matchen. McMillen verkar trivas lika bra med mikrofonen som med strålkastarljuset, något som kan bli minst lika värdefullt som hans resultat i buren.
Några minuter senare var tonen däremot en helt annan.
På presskonferensen talade han betydligt mindre om sig själv och desto mer om människorna som hjälpt honom dit han är i dag. Han lyfte särskilt fram tränaren Tim Welch och tidigare UFC-mästaren Sean O’Malley, som han tränar tillsammans med i Arizona.
– Jag tränar med världens bästa MMA-team. Vi har en grupp killers som är på väg upp och jag är omgiven av rätt människor. Jag är bara en kille som älskar att slåss.
Han beskrev hur miljön omkring honom gjort honom till en mer komplett fighter och menade att utvecklingen fortsätter för varje träningsläger.
En fighter som växer för varje match
Det mest imponerande med McMillens insats var kanske inte avslutet eller rekordet, utan mognaden han visade under matchens gång.
Tidigare i karriären har han ofta avgjort sina matcher tidigt och ibland jagat avslut med hög risk. I Oklahoma City var han betydligt mer metodisk. När motståndaren började visa tecken på att vara skakad kastade han sig inte vårdslöst fram, utan fortsatte arbeta bakom sin gameplan och litade på att öppningen skulle komma.
Den gjorde den också.
– Jag var bekväm hela tiden där inne, sade McMillen efteråt.
Den utvecklingen är viktig. Att kunna kontrollera en match över flera ronder och samtidigt hålla ett högt arbetstempo är ofta det som skiljer lovande talanger från framtida toppfighters.
Nästa kapitel väntar
McMillen gjorde ingen hemlighet av vad han vill härnäst. Han hoppas få tävla på UFC:s gala i Arizona den 12 september, där han skulle få chansen att slåss inför hemmapubliken och tillsammans med sina träningskamrater från Team O’Malley.
Om den önskan blir verklighet återstår att se.
Klart är däremot att Oklahoma City blev mer än ännu en seger på meritlistan.
McMillen lämnade arenan med ett historiskt rekord, en bonus och en prestation som fick UFC-presidenten att upprepa samma ord två gånger under presskonferensen.
Det är ingen garanti för en snabb väg mot toppen.
Men det är ett tydligt tecken på att Tommy McMillen inte längre bara är ett namn för de mest inbitna UFC-fansen. Efter Oklahoma City är han en fighter som hela organisationen har anledning att hålla ögonen på.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
