Han vann matcher på ett sätt som ofta trotsade logiken. Tempot var högt, tekniken såg stundtals okonventionell ut och ändå slutade kvällarna nästan alltid med att motståndaren föll. För många var det just därför nederlaget mot Khamzat Chimaev blev så betydelsefullt.
För första gången såg någon ut att ha hittat ett recept. Brottningen, kontrollen och pressen tog ifrån sydafrikanen både rytmen och bältet, och när han nu återvände mot Kamaru Usman var det svårt att inte ställa samma fråga som hela mellanviktsdivisionen funderade över.
Det fanns en tid då Dricus Du Plessis nästan verkade leva på kaos
Vad händer när en före detta mästare tvingas möta exakt den typ av motståndare som senast avslöjade hans största svaghet?
På förhand fanns det gott om argument för Usman. Trots att han klättrade upp från weltervikt hade han fortfarande ett av sportens mest meriterade brottnings-CV, och få fighters har under det senaste decenniet varit lika skickliga på att bryta ned motståndare med kontroll, tålamod och ett outtröttligt tempo. Chael Sonnen beskrev honom efteråt som en av MMA:s mest svårlösta uppgifter.
– Det finns inget bra sätt att möta Kamaru Usman, sa Sonnen.
Den tidigare titelutmanaren pekade på något som ofta glöms bort när man pratar om Usman. Den som försöker hålla matchen stående brukar till slut få betala för det. Den som i stället väljer att brottas med honom har historiskt haft ännu större problem. Och även de som hoppas vinna på bättre kondition brukar få se Usman avsluta matcher minst lika starkt som han började dem.
Det var därför huvudmatchen i Oklahoma City blev så fascinerande.
För den match som de flesta trodde skulle avgöras på mattan utvecklades i stället till en uppvisning i hur mycket Du Plessis förändrats sedan titelmissen.
Redan under de inledande minuterna gick det att ana att han inte längre var samma fighter. Han accepterade inte de situationer Usman ville skapa, försvarade nedtagningarna med ett lugn som saknades mot Chimaev och såg hela tiden ut att ligga ett steg före i sina beslut. När brottningen inte gav den effekt amerikanen hoppats på tvingades matchen utspela sig där Du Plessis var som farligast.
På fötterna.
Det var där den vänstra högsparken började spela huvudrollen.
Michael Bisping, som följde galan från burkanten, berättade efteråt att han flera gånger trodde att Usman var sekunder från att bli knockad. Den tidigare welterviktsmästaren vinglade efter träffar, tappade balansen och såg stundtals ut att kämpa mer för att återfå orienteringen än för att hitta egna öppningar.
Ändå kom aldrig den där desperata jakten på avslutet.
I stället fortsatte Du Plessis metodiskt. Han slog när lägena fanns, backade när det krävdes och vägrade låta matchen glida över i den typ av vilda slagväxling som tidigare varit en naturlig del av hans stil.
Efteråt avslöjade han att just den förändringen varit ett medvetet mål under hela träningslägret.
Den vänstra högsparken var ingen tillfällighet. Den hade tränats in specifikt för Usman, och varje gång den träffade fick han påminna sig själv om samma sak.
Ha tålamod.
– Ni har sett den gamle Dricus. Jag sa att när jag kom tillbaka skulle ni få se Dricus 2.0. Förr hade jag rusat fram när jag skadade någon. Nu höll jag mig lugn. Knockouten kommer om man fortsätter göra rätt saker.
Det var kanske den viktigaste meningen han yttrade under hela kvällen.
För egentligen handlade segern mindre om slag och sparkar än om självbehärskning.
Sonnen återkom flera gånger till samma tema när han analyserade insatsen. Enligt honom underskattade många vad Du Plessis faktiskt ställdes inför. Utåt såg det ut som en vanlig huvudmatch på ett Fight Night-kort, men i praktiken handlade det om en före detta mästare som tvingades bevisa att karriärens största motgång inte hade förändrat honom.
– Hur svarar man efter den största förlusten i sitt liv? Det var testet. Och ännu en gång svarade han väldigt bra.
Det fanns samtidigt ett ögonblick som sa nästan lika mycket om Du Plessis karaktär som själva segern.
Sent i den femte ronden uppfattade Usman att en benspark träffat honom lågt. Han slutade försvara sig, vände sig mot domaren och väntade på ett avbrott som aldrig kom. Enligt regelverket fortsätter en match tills domaren faktiskt bryter den, vilket innebar att Du Plessis hade full rätt att fortsätta attackera en motståndare som stod helt oskyddad.
Han gjorde det inte.
Sonnen, som ofta fascineras av sportens regelverk, påpekade efteråt att sydafrikanen utan problem hade kunnat kasta sin höger och sannolikt avsluta matchen där och då. I stället valde han att avvakta samtidigt som han visade sin frustration mot domaren, som aldrig tog något beslut i situationen.
Det var ett ögonblick som snabbt försvann i skuggan av domslutet, men som samtidigt förstärkte bilden av en fighter vars utveckling inte bara handlar om teknik.
När slutsiffrorna 50–45, 49–46 och 49–46 lästes upp fanns egentligen inga invändningar. Usman visade fortfarande varför han tillhör generationens största welterviktare, överlevde flera svåra situationer och avslutade matchen med samma envishet som präglat hela hans karriär. Men den här kvällen tillhörde någon annan.
Dana White var också noga med att inte dra några förhastade slutsatser om den tidigare mästaren.
– Han såg bra ut. Det är inte så att man sitter här och tänker att Usman är färdig. Han mötte en betydligt större motståndare och visade att han fortfarande håller högsta nivå.
UFC-chefen ville däremot inte ge något besked om vad segern betyder för titelbilden.
Det är kanske inte så konstigt.
Rent sportsligt gjorde Du Plessis allt som kunde krävas. Han besegrade en av sportens största profiler, svarade på de frågetecken som uppstod efter förlusten mot Chimaev och såg mer komplett ut än någon gång tidigare i UFC.
Problemet är att mellanvikten inte erbjuder några enkla lösningar.
Sean Strickland sitter fortfarande på tronen, men Du Plessis har redan besegrat honom två gånger. En tredje match är lätt att motivera sportsligt, men betydligt svårare att sälja till en publik som redan sett rivalerna dela oktagonen två gånger. Samtidigt finns utmanare som Nassourdine Imavov, vars anspråk på en titelmatch inte heller går att bortse från.
Du Plessis själv gjorde ändå sitt bästa för att påverka beslutet.
– Jag sa att en seger kanske inte skulle ge mig en titelmatch. Men en prestation som den här borde göra det.
Oavsett vad UFC bestämmer har en sak förändrats.
När Dricus Du Plessis klev in i buren handlade kvällen om att bevisa att han fortfarande hörde hemma i toppen. När han lämnade den var den frågan redan besvarad.
Nu är det i stället UFC som måste hitta svaret.
Om Du Plessis lämnade Oklahoma City med ett tydligt besked till UFC, gjorde Kamaru Usman detsamma – trots att hans hand aldrig höjdes.
Det är lätt att stirra sig blind på siffrorna. 50–45 på ett domarkort och 49–46 på de två andra ger intrycket av en ensidig match, men den bilden berättar inte hela historien. Usman tog emot några av de hårdaste träffarna i sin karriär, tvingades överge den matchplan han sannolikt byggt hela lägret kring och såg ändå till att göra den femte ronden till kvällens mest intensiva. När slutsignalen närmade sig var det den tidigare welterviktsmästaren som drev framåt, svingade tungt och försökte hitta den träff som kunde förändra allt.
Det räckte inte.
Men det räckte för att påminna om varför hans namn fortfarande väger så tungt.
Dana White hade heller ingen lust att diskutera pension eller slutet på en stor karriär när han mötte medierna efter galan. Tvärtom menade UFC-presidenten att Usman visade precis motsatsen.
– Han såg bra ut. Det är inte så att man sitter här och tänker att Usman är färdig. Han mötte en betydligt större motståndare och visade att han fortfarande håller högsta nivå.
Det är ett omdöme som sannolikt betyder mer än många inser. Under de senaste åren har varje förlust lett till nya frågor om Usmans knän, åldern och hur mycket han egentligen har kvar. Mot Du Plessis svarade han inte genom att vinna, men han visade att han fortfarande kan pressa en av världens bästa mellanviktare över fem ronder.
Det innebär också att nederlaget knappast stänger några dörrar. Frågan är snarare vilken dörr han själv väljer att öppna härnäst. White ville inte spekulera i om framtiden finns kvar i mellanvikt eller om en återgång till weltervikt är mer realistisk. Det beslutet, menade han, är något Usman måste fatta själv.
För Du Plessis ser situationen betydligt märkligare ut.
Normalt är vägen tillbaka efter en sådan här seger enkel att läsa. En före detta mästare besegrar en av sportens största profiler och ställer sig först i kön till nästa titelmatch. Problemet är att mellanvikten inte fungerar så just nu.
Sean Strickland är fortfarande mästare, men Du Plessis har redan besegrat honom två gånger. Sportsligt är argumenten därför nästan överväldigande. Om en fighter har två raka segrar mot den regerande mästaren borde vägen till en tredje titelmatch vara självklar.
Marknadsmässigt ser verkligheten annorlunda ut.
Michael Bisping lyfte just det dilemmat efter galan. Han ifrågasatte inte Du Plessis meriter – tvärtom menade han att sydafrikanen såg bättre ut än någonsin – men konstaterade samtidigt att publiken redan fått se rivalerna dela bur två gånger. Samtidigt finns Nassourdine Imavov och andra namn som också knackar på dörren och kan hävda att de förtjänar chansen.
Det är ett ovanligt lyxproblem för UFC.
Det finns flera rimliga alternativ, men inget självklart.
Du Plessis gjorde ändå sitt bästa för att påverka processen redan inne i oktagonen.
Efter att först ha tackat Kamaru Usman för matchen och hyllat motståndaren som en krigare riktade han blicken mot framtiden.
– Jag sa att en seger kanske inte skulle ge mig en titelmatch. Men en prestation som den här borde göra det.
Det var ett budskap lika mycket till matchmakarna som till den regerande mästaren.
Han hade kommit tillbaka från den tyngsta motgången i karriären, besegrat en före detta dominant UFC-mästare och samtidigt gjort det på ett sätt som skilde sig från mycket av det som tidigare definierat honom. Den oberäknelige sluggern hade blivit en betydligt mer komplett fighter. Han försvarade brottningen, höll sig till matchplanen när avslutet lockade och visade ett tålamod som tidigare inte alltid funnits där.
Kanske är det därför Chael Sonnen såg något större än bara en seger.
För honom handlade kvällen inte främst om domarkorten eller om vem som får nästa titelchans. Den handlade om karaktär.
– En riktig fighter är inte den som ser bra ut när allt går rätt. En riktig fighter är den som kan ta sig igenom motgångar och ändå fortsätta framåt. Det var det Dricus testades på.
Det är också där den här historien egentligen börjar – och slutar.
När Du Plessis gick in i buren kretsade nästan allt kring det han inte längre var. Den tidigare mästaren. Mannen som förlorat bältet. Fightern vars brottning ifrågasattes.
När han lämnade den hade samtalet förändrats.
Nu handlar diskussionen inte längre om huruvida Dricus Du Plessis kan bli mästare igen.
Den handlar om hur länge UFC egentligen kan hålla honom borta från titelmatchen.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
