Tommy McMillen har blivit kallad en framtida UFC-stjärna, men också anklagats för att spela en roll. Efter segern mot Alberto Montes finns åtminstone inget tvivel om hans förmåga att skapa uppmärksamhet. Bakom rekordet, bonuspengarna och den högljudda fasaden finns en historia som började med en pojke som blev arg över att han var för ung för UFC.
Tommy McMillen gick fortfarande i tredje klass när han bestämde sig.
På tv såg han fighters slåss under starka lampor. De verkade berömda. De verkade tjäna pengar. För ett barn från Great Falls i Montana, uppvuxet i en familj där de dyraste skorna tillhörde andra elever, blev oktagonen mer än en idrottsarena.
Den såg ut som en utväg.
McMillen har berättat att han kunde gå och lägga sig arg eftersom han ännu inte var gammal nog att tävla i UFC. Nästan två decennier senare är han där – obesegrad, omskriven och på väg att bli en av organisationens mest svårignorerade nya personligheter.
– Det har alltid känts som mitt öde. Jag vet inte hur någon annan verklighet skulle se ut. Det här är min verklighet, säger McMillen i en intervju med Ariel Helwani.
Orden hade kunnat låta som en efterhandskonstruktion. Problemet är att nästan hela hans liv tycks ha varit organiserat kring samma övertygelse.
Brottningen höll honom kvar
McMillens pappa Joe arbetade som rörmokare och tog extra arbetspass i en livsmedelsbutik. När det arrangerades lokala toughman-tävlingar började han dessutom boxas för att tjäna mer pengar. Sonen såg honom komma hem med märken efter matcherna.
Våldet blev aldrig exotiskt. Det var arbete.
Tommy började brottas när han var omkring tre år gammal och tävlade mot äldre barn. Senare blev sporten det enda som på allvar kunde hålla honom borta från problem. Han stängdes av från skolan flera gånger och slutade i praktiken gå dit när den sista brottningssäsongen var över. Trots flera delstatsmästerskap och en obesegrad seniorsäsong fick han inte delta i examensceremonin.
Vid sidan av brottningen fanns slagsmålen. Smeknamnet ”Tommy Gun” föddes på en liten boxningsklubb i Great Falls, där McMillen var det enda vita barnet i en grupp som till största del bestod av ungdomar med amerikansk urfolksbakgrund.
Det som från utsidan kan se ut som en genomtänkt UFC-karaktär fanns långt innan kamerorna gjorde det.
Flyttade in hos Sean O’Malley
Som tonåring började McMillen kontakta Tim Welch. Han hade sett vad tränaren från Montana byggde tillsammans med Sean O’Malley i Arizona och drog slutsatsen att samma miljö kunde förändra även hans karriär.
McMillen var 19 år när Welch erbjöd honom att hyra ett rum i huset som O’Malley precis hade köpt. Under de följande åtta månaderna såg han på nära håll hur en blivande UFC-mästare tränade, åt och organiserade sitt liv.
Själv kunde McMillens middag bestå av Sour Patch Kids och en bit ost.
O’Malley har senare skämtat om matvanorna. För McMillen blev tiden i huset en demonstration av vad talang krävde när den skulle omvandlas till en karriär. Han såg O’Malley gå från några tusen följare till en av UFC största profiler och lärde sig samtidigt att uppmärksamheten måste följas av disciplin.
Vägen blev ändå långt ifrån rak. Efter proffsdebuten 2019 följde ett fyra år långt tävlingsuppehåll. Pandemin slog sönder den regionala MMA-scenen, matcher försvann och en fotskada förlängde frånvaron.
För att försörja sig började McMillen sälja solpaneler från dörr till dörr. Verksamheten växte till ett eget säljteam och gav honom sexsiffriga inkomster. Pengarna gjorde det möjligt att fortsätta träna utan att behandla varje match som ekonomisk räddning.
När en axelskada tvingade honom att lämna återbud till Dana White’s Contender Series, bara dagar från chansen han hade väntat på sedan barndomen, tatuerade han in kulhål och orden ”The World Is Yours” över den skadade axeln.
Budskapet var inte subtilt: han tänkte antingen nå fram eller gå sönder på vägen.
Rekordet som förändrade allt
I september 2025 besegrade McMillen David Mgoyan genom majoritetsdomslut och fick sitt UFC-kontrakt. Debuten kom den 4 april 2026, när han stoppade Manolo Zecchini i första ronden.
Mot Alberto Montes den 18 juli behövde han längre tid.
Inför matchen hade Montes ifrågasatt om McMillens personlighet var äkta. När de möttes bakom scenen försökte Montes hälsa. McMillen slog undan handen, gick nära och fick därefter tillbringa väntan under polisbevakning.
Det påminde honom om korridoren utanför rektorsexpeditionen.
Inne i buren blev provokationen till produktion. McMillen drev upp ett tempo som Montes till slut inte kunde bära och vann genom teknisk knockout efter 3.29 av den tredje ronden. På vägen landade han 252 signifikanta träffar – nytt UFC-rekord för en match över tre ronder och fler än Nate Diaz tidigare notering på 238. Segern tog hans professionella facit till 11–0 och gav honom karriärens andra bonus på 100 000 dollar.
– Jag är definitivt den tredje Diaz-brodern. Om någon skulle ta rekordet från en Diaz var det bara rätt att det blev ”Guns”.
McMillen spelar högt, pratar om pengar och beskriver sitt liv som ett verkligt ”Grand Theft Auto”, där varje match är ett nytt uppdrag. Han festade i tre dygn efter UFC-debuten och gör liten ansträngning för att passa in i föreställningen om den kontrollerade elitidrottaren.
Det är lätt att avfärda honom som en produkt av en era där följare och klippvänliga citat kan väga nästan lika tungt som sportsliga meriter.
Men siffrorna gör motstånd.
McMillen har bett UFC om en match på Noche UFC den 12 september i Glendale, bara några mil från träningslokalen i Arizona. Någon motståndare är ännu inte offentliggjord, men hans önskemål är specifikt: skicka en mexikansk fighter.
Han vill hem. Han vill ha ytterligare 100 000 dollar. Framför allt vill han fortsätta bevisa att den roll människor anklagar honom för att spela inte är någon roll alls.
Det är bara Tommy McMillen, för första gången på en scen stor nog för hela personligheten.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
